Svenska
Gamereactor
recensioner
Lost Sphear

Lost Sphear

Utvecklarna bakom I am Setsuna är tillbaka med ytterligare ett nytt äventyr tänkt att tilltala fans av klassiska japanska rollspel...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

År 2016 föddes en ny stjärna på rollspelshimlen då I am Setsuna släpptes. Visst, Tokyo RPG Factory har tillgång till Square Enix plånbok, men de är en liten studio och det uttalade målet var att släppa en modern, andlig uppföljare till klassiska japanska rollspel från 90-talet såsom Final Fantasy och Chrono Trigger. I am Setsuna hade sina problem med variationen, men som kärleksbrev till nostalgisuktande rollspelsfans, fungerade det utmärkt.

Nu har nästa spel släppts, nämligen Lost Sphear. Om du inte gillade I am Setsuna, lär du inte gilla detta heller, men mycket är ändå förbättrat och har byggts vidare på. Det grafiska och musikaliska är dessutom så snarlikt att det på flera sätt känns som en uppföljare snarare än en helt ny serie. Så är det alltså inte, utan Lost Sphear står på egna ben med ny värld och ny ensemble att bekanta sig med. Vi följer i huvudsak trion Kanata, Lumina och Locke som är tre föräldralösa ynglingar som slagit sina påsar ihop för att bekämpa monster som hotar hemtrakterna. Men en dag förändras allt när världen försvinner in i glömska i en tät dimma. Kanata har lyckligtvis förmågan att återföra minnen av vad som varit och tillsammans med en mystisk främling och en befälhavare i imperiet ger de sig av på en episk resa för att återställa det som förlorats.

Lost Sphear
Hela städer försvinner i den vita dimman, men Kanata minns allt och försöker återställa dem.
Detta är en annons:

Det finns mycket spelglädje att hämta i Lost Sphear och jag skulle vilja beskriva det som avslappnande för min egen del. Stämningen är sådär genommysig och allt extra lullull är bortskuret för en mer avskalad och tydlig upplevelse, till skillnad från exempelvis Xenoblade Chronicles 2. Här finns verkligen essensen av vad som gör ett bra rollspel såsom rollfigur med en levande bakgrund, roliga strider och ett spelsystem som faktiskt är roligt att försöka bemästra

Med det sagt så är det svårt att skaka av sig känslan av att jag gjort väldigt mycket förr i Lost Sphear, och som ovan nämnt blir detta problem inte mindre av att så mycket delas med I am Setsuna. Därmed inte sagt att det är dåligt, men ett visst mått av nyhetsvärde måste det såklart finnas för att jag ska vilja spela detta istället för de många alternativen.

Lost Sphear
Stridsystemet är mycket bra.

Musiken är skapad av unga talangen Tomoki Miyoshi, och till skillnad från i förra spelet har han nu använt fler instrument än piano. Det var som du kanske vet ett klagomål många hade. Även om det absolut inte är dålig musik i Lost Sphear, så tycker jag inte den är lika medryckande som i I am Setsuna. Jag tycker helt enkelt inte inramningen i äventyret matchar tonerna som spelas.

Detta är en annons:

Grundmekaniken i Lost Sphear är lätt att sätta sig in i om man har erfarenhet från 90-talets rollspel. I ett perspektiv ovanifrån går man omkring och utforskar världen, besöker städer och bekämpar fiender. Striderna är Active Time Battle-baserade där dina kämpar har en timer som måste fyllas innan de får göra sin nästa attack. För de som inte är vana att arbeta under tidspress går det att pausa systemet medan du väljer vad du vill göra, men jag känner att mycket intensitet i striderna går förlorat på så sätt. Utöver klassiska upplägget med attacker och magi, finns här också alternativet Momentum, en separat mätare som fylls upp när du attackerar eller blir attackerar och som till slut möjliggör en stark specialattack.

Lost Sphear
Städer att utforska är ett givet inslag i japanska rollspel.

Det finns två grejer jag gillar lite extra med stridssystemet i Lost Sphear. Den första är att du måste markera var du ska stå när du gör din attack. Några figurer kan exempelvis ha förmågan att låta skotten gå igenom flera fiender så placering är viktigt. Den andra är att man så småningom får tillgång till en robotrustning kallad Vulcosuit. Denna aktiveras eller deaktiveras i stridens hetta med och lägger till extra spelmässiga möjligheter. Den använder sig av Vulco Points (VP) och det gäller att välja med omsorg när och om den ska nyttjas i framför allt bossfighter.

Det tar inte lång tid innan striderna blir extra utmanande och jag gillar det, även om variationerna i svårighetsgraden mellan striderna kan vara överdrivet stor. Lyckligtvis går det lätt att justera ner om det blir för svårt, en möjlighet som lades till efter feedbacken utvecklarna fick från I am Setsuna. När striderna är som bäst, känns det både utmanande och underhållande. Med det sagt hade jag ändå velat se att det blivit ännu mer finpolerat och strömlinjeformat. Det är lite för mycket menypillande och instruktioner att korvstoppas med innan allt sitter som en smäck.

Lost Sphear
Lost Sphear är ofta lite för likt I am Setsuna när det kommer till grafik och ljud.

Men det finns mycket jag verkligen gillar med Lost Sphear och det mesta fungerar faktiskt utan egentliga anmärkningar. Som hyllning till rollspel från svunna tider är det riktigt bra, men vill Tokyo RPG Factory nå ut till andra än de redan invigda måste de försöka skapa något mer unikt nästa gång. Det räcker inte bara med nostalgi, även om den är ljuv.

HQ
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Spännande historia, engagerande strider, mycket nostalgifaktor, bra utmaning, mysig design
-
Saknar identitet, mycket återanvändning från I am Setsuna, ej intuitivt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content