Beat Saber, PaRappa the Rapper, Just Dance, Rock Band och så förstås Guitar Hero. Listan över rytmbaserade musikspel kan göras lång, och det är riktigt roligt att denna typ av musikspel blivit en genre med en hel del att underhållas av. Förfesterna med Rock Band kommer för alltid ha etsat sig fast som något av det roligaste jag haft i spelväg och Guitar Hero kommer alltid vara någon sorts norm jag utgår ifrån gällande denna typ av spel. Det är också det spel som är enklast att likna vid Loud: My Road to Fame.
Astrid drömmer om att bli en stjärna. Med en sopkvast står hon i sitt sovrum och drömmer om den stora scenen. Hennes resa från sovrummet till dit förvaltas i en okej, men lite väl tillbakalutad och snål berättelse. Det är korta scener, ont om engagemang och tvära kast i alltifrån att träffa potentiella bandmedlemmar för att en kort stund senare vara ovänner. Den styltiga berättelsen vägs som tur är upp av bra musik och även om själva spelsekvenserna är ungefär lika engagerande som berättelsen, så är ändå urvalet av låtar nog för en genomspelning. Gränssnittet är tydligt: på vänster sida visualiseras det digitala styrkorset med tre rader (upp, höger och vänster) och på höger är det Y, B och A som används av kontrollens knappar. (Jag spelade på Xbox så jag utgår ifrån detta). Stjärnor förflyttar sig längst raderna och det gäller, såklart, att trycka på knapparna i takt med musiken när stjärnorna hamnar innanför en symbol. Här finns även tillfällen då en knapp ska hållas in, och en där man ska trycka upprepade gånger.
Alla drömmar om att bli rockstjärna startar i ett sovrum.
Det är ett enkelt och tydligt system och det visuella i övrigt känns också rätt avskalat, och det märks att arbetet mestadels lagts på att få det att se användarvänligt och överskådligt ut. Det hela är stöpt i scenkläder som är enkla, en tydlig grafisk indie-skrud som är sparsmakad, som fungerar utan att göra en exalterad. Spelet är uppdelat i små story-kapitel med några låtar att avverka på varje och Astrids lilla berättelse tar henne från det där sovrummet till den sorts platser man kan förvänta sig på de ett par timmar det tar att klara ut spelet. Man låser upp lite kosmetiska saker som nya kostymer och gitarrer under spelets gång, men ingenting adderar något egentligt liv. Bakgrunderna är livlösa och allting känns väldigt platt. Detsamma gäller ljudet, som förutom musiken, inte engagerar. Astrid kommenterar hur bra man sköter sig, och dessa små "Nice" och "Oyeah" fungerar okej i spelets första kapitel, men när man sedan står på scen känns de extremt frånkopplade från den ljudbild som kunde funnits där. Det hade behövts mer atmosfär både visuellt och ljudmässigt helt enkelt.
Efter varje genomförd låt visas en sammanställning av hur bra du skötte dig.
Eftersom musiken, vid sidan om spelmekaniken, är det viktigaste så är det tur att spelets absolut starkaste kort finns här. Det finns totalt 21 låtar, alla skrivna för spelet, inklusive några upplåsningsbara. De som erbjuds är av varierande kvalitet men flertalet spår är riktigt bra och samtidigt så lyckas de också addera något till berättelsen i hur de är uppbyggda. Varje låt kan spelas på tre svårighetsgrader och även om den första är en barnlek så länge man inte helt saknar taktkänsla och koordination, så är de två andra betydligt knepigare där det verkligen gäller att hålla tungan rätt i mun och tappar man sitt flyt här så blir det svårt. För många misstag leder till ett stort rött kryss, och efter tre sådana är det bara att försöka på nytt. Med ett klassiskt rankningssystem kan de som vill jaga bättre poäng få ut en hel del av spelet, speciellt om man då också vill försöka sig på de högre svårighetsgraderna.
Storyn är tyvärr blek och alldeles för avskalad.
Även om Loud: My Road to Fame på långa vis är ett charmigt musikspel, så lider det kanske främst av det enkla faktum att en kontroll är ganska begränsad när det kommer till inlevelse. Mycket av charmen med Guitar Hero var ju ett "riktigt" instrument, och när den biten försvinner, så försvinner också ett av de stora skälen att bli engagerad. Det är helt enkelt inte särskilt skoj att bara trycka på sex knappar på en vanlig handkontroll och även om spelet gör det bästa av detta, så känns det mest som en avskalad budget-version av sin största inspirationskälla. All musik är skriven för spelet och några av melodierna är definitivt spelets starkaste kort, men förutom dessa är det tyvärr inte mycket av Loud som ljuder tillräckligt starkt eller bra nog.