Lunark

Den som trodde att pixelgrafik var en utdöende konstform har knappast doppat tårna i indiescenen. För här lever och frodas den, något som Lunark är ett av många utomordentliga bevis på. Skapat av enmansstudion Canari Games och gjort till verklighet av 2824 personer via en lyckad Kickstarter, så är Lunark är en hyllning till mycket. Allra mest kanske hur ett starkt fokus på en enkel story och avskalad spelmekanik kan vara starka grundstenar för den här typen av upplevelse. Ett äventyr som hyllar sina rötter och inspirationskällor på ett ofta fint och underhållande vis, men tyvärr inte helt utan sina tillkortakommanden.

Lunark presenterar sig med en cinematisk öppning, och fortsätter i samma spår. I en dystopisk framtid mot en bakgrund av jättelika skyskrapor, flygande bilar och högteknologiska rum finner vi vår huvudperson Leo som under mystiska omständigheter snart befinner sig på flykt. Mycket av berättelsen är klassisk, men just det där att spelet i så många avseenden hämtar inspiration från så mycket gör det nästan bara charmigare. För vid sidan om pixlar väntar också spelmekanik som verkligen andas och känns som dåtid.

Den som var med när det begav sig känner igen sig i varenda rörelse som Leo kan utföra. Hänga på kanter i mängder, tajma kniviga hopp, rulla och springa. Rörelser och sekvenser känns som att uppleva en mängd spel från 80 och 90-talet, vilket spelet givetvis närmar sig med ett stort medvetande. Rörelserna är egentligen inte begränsade, dom måste bara utföras med precision. Utmaningen i att ett hopp måste utföras i rätt ögonblick leder till mängder av trial and error, men någon frustration ligger sällan i rena spelsekvenser utan snarare i ett lite väl inkonsekvent system av checkpoints. Ibland tvingas man göra om längre partier vilket bara känns trist, och om du vill ta en paus under en nivå för att senare starta upp spelet igen så tvingas du ofta tillbaka till början. Ett märkligt och bestraffande designval som känns som en hård törn i spelets annars överlag lyckade tempo.

Många skärmar i Lunark är lite som ett pussel i sig, vare sig det handlar om rörelserna du ska utföra eller i att lista ut hur du ska komma vidare. Ibland hindras vägen av en del fiender och trots att Leo är utrustad med en pistol med obegränsad ammunition så måste vapnet kylas ner efter några skott. Tacksamt nog kan dock mötet med fiender begränsas till att de kan tas om hand en mot en, men det finns några partier där designen känns lite misslyckad och något av de tre hjärtan man startar med snarare måste offras för att ta sig vidare. Precis som med ovanstående kritik gällande checkpoints har en del skärmar fyllts med lite väl mycket hinder att överkomma. Visst ska det vara utmanade, absolut, men som spelare ser jag gärna hellre att jag utmanas av hinder som ett och ett ska lösas, istället för att skapa kaos på skärmen bara för sakens skull. Speciellt då när döden tvingar mig tillbaks en bit.

Lunark har drösvis med charm i sin begränsade pixelgrafik där jag framförallt gillar hur den ger liv åt saker som exempelvis något så enkelt som en bar prydd med neonskyltar eller andra miljöer där detaljer och annat får komma till liv. För överlag lyckas grafiken klart bäst i futuristiska och lite mer färgglada miljöer. Det blir lite väl mycket av mörka grottor och andra dova platser där pixlarna känns ganska platta, även om jag förstår att vissa miljöer finns med för variation och utmaningens skull. Här finns också en del korta charmiga mellansekvenser jag gillar och animationerna i spelet är verkligen i toppklass. Tyvärr är grafikens begränsning mest noterbar, förutom nyss nämnda mörkare platser, gällande vår rätt trista och anonyma huvudperson. Jag hade också önskat ett mer minnesvärt och pulserande soundtrack som hade lyft upplevelsen då spelets musik tyvärr inte direkt imponerar.

Jag förstår givetvis också flörten med dåtidens speldesign även om det här med att tvingas hoppa på en bestämd bildruta, eller den påtvingade stelheten överlag, ofta bara känns trög och tråkig. Jag hade hellre sett ett bättre flyt och ett mindre forcerat vis att göra det svårt med en speldesign som ofta straffar mig som spelare bara för att det ska "känna som då". Att klättra och tajma hopp är i många stunder roligt, men flertalet sekvenser känns tråkiga när de dessutom återkommer i så stor grad. Här finns gott om överraskningar i båda design, story och vad spelet utmanar dig med men helheten dras ned av framförallt en del rentav trista miljöer och partier, och när ett fall mot döden eller något annat tvingar mig spela om samma sekvens känner jag mest frustration.

Lunark är på många vis ett underhållande indiespel med många goda idéer. Pixelgrafiken är en av flertalet anledningar till en charm som är svår att värja sig emot, men spelet är främst en resa till hur spel kändes förr i många avseenden. Men även om jag som sagt förstår att den där lite tröga kontrollen är ett medvetet val, så är det ofta också källan till moment av ren frustration. Dessa hade då kunnat motverkas om bättre checkpoints hade funnits och jag hade då personligen haft roligare med detta. Samtidigt tror jag att det räcker med att kika på bilderna för att se ifall Lunark är den typen av retroklassiskt actionspel som passar dig och sina negativa sidor till trots finns här då stora delar som faktiskt känns väldigt lyckade.