Madagascar

Madagascar är precis ett sådant spel som jag rent spontant skulle hata. Utan att ens spelat det skulle jag såga sönder skivan på mitten med en grotesk motorsåg och spränga fodralet till tusentals små plastbitar. För hur roligt är egentligen filmlicensspel, som dessutom riktar sig till barn i de lägre åldrarna? Överraskade nog jätteroligt.

Av någon märklig anledning ser spelet dock ut som något till Nintendo 64. Katastrofalt tråkig grafik, enkelt uttryckt. Det är blockmodeller som för tankarna till Final Fantasy VII och texturer grötigare än i Super Mario 64. En vild gissning är att barn vill ha det så. Stort, blockigt, enkelt, fult. Ett för avancerat gränssnitt tycker ingen om, men någon måtta får det vara. Menyerna består av skrikiga pastellfärger helt utan logik och får mig vilja sätta eld på TV:n. Precis som det ska vara i lågbudgetproduktioner. För att det inte är speciellt påkostat märks tydligt. Det handlar inte om originalrösterna från filmen som gör rollerna i spelet, och finslipningen av spelsystem och dylikt verkar man helt enkelt ha hoppat över. Humoristiskt nog finns det en svensk dubb med också i spelet som jag av misstag råkade välja från början. Då det inte går byta tillbaka till engelska dubben utan att radera filen från minneskortet, genomled jag den första timmen på svenska innan rösterna från de lokala tandkrämsreklamerna blev allt för påfrestande. Ersättarna åt Ben Stiller och Chris Rock sköter sig dock förvånansvärt bra. Även om det uppenbarligen inte är Hollywood-klass på manusframförandet, är det helt acceptabelt.

Marty är en zebra med drömmar om något större än att vara instängd på ett zoo hela sitt liv. Tillsammans med sina vänner, det egotrippade lejonet Alex, den hypokondriske giraffen Melman och "jag-tar-ingen-skit"-flodhästen Gloria lever han ett stillsamt liv. Vid sin tionde födelsedag drabbas han dock av ett sug, ett sug efter ett liv i det vilda. Där han hör hemma. Sagt och gjort. På natten rymmer Marty med hjälp av världens roligaste pingvin (som karikatyriserar en FBI-agent) från det zoo där han en gång blev fängslad. Allt går dock inte som planerat, pingvinen förråder honom och helt plötsligt befinner man sig själv i staden som aldrig sover. Lyckligtvis har vännerna följt efter, och tar upp jakten. Det här är upptakten till en humorfylld historia fylld av karismatiska karaktärer och roliga dialoger.

Det som förgyller Madagascar ytterligare är variationen spelaren bjuds på. Redan från första stund kastas man emellan de olika karaktärerna på ett smidigt och pedagogiskt sätt. Varje gubbe har sina speciella egenskaper, som blandas med otaliga minispel för flera spelare och andra klurigheter. Samlandet av mynt och dylikt blir aldrig heller en lika stor sak som det brukar vara i den här typen av spel, vilket givetvis är skönt då det värsta som finns är när man är tvungen att hitta 26 olika typer av medaljonger, för att avancera till nästa bana.

Det känns skönt att den här typen av spel också kan vara bra. Visst, grafiken är bland det styggaste undertecknad sett på länge, och kontrollen består till mestadels av sirap och smör. Absolut obehagligast är kameran som kan spöka riktigt rejält när det handlar om kniviga situationer, då man som mest vill ha full koll på den sporadiskt koreograferade action som fortgår på skärmen. Musiken är en annan sak att sänka i sjön, men den fyller ändå aldrig någon större roll. Men lite mer trallvänligt än frekvent illalåtande trumslag och discobeats går väl kräva?

Som sagt, Madagascar är inte gjort för byxmyndiga människor. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka om det. Det är roligt. Det är kul. Det är lite sådär lagom tramsigt och flamsigt, men det fungerar. Trasiga kontroll och grafikbuggar i allmänhet går blunda för ibland. Allt kan inte vara perfekt. Och tur är väl det ibland.