Mafia II: Definitive Edition

Det kom verkligen från ingenstans, det här. Boom! Mafia III-studion Hangar 13 utannonserade en nyversion av det kritikerhyllade Mafia II och idag har det alltså släppts. Mafia II: Definitive Edition är precis som det låter den definitiva versionen av Illusion Softworks fenomenala actionsaga, med allt vad uppdaterad grafik och tillagda DLC-uppdrag heter. Men hur väl håller det, idag, såhär tio år efter premiären? Det har Gamereactor Englands eminenta chefredaktör tagit reda på.

Storheten i Mafia II har alltid legat i hur det berättats, inramningen, atmosfären. Äventyret utspelar sig i Empire Bay, en fiktiv version av New York City, på 40- och 50-talet och här axlar vi rollen som italienaren Vito Scaletta och uppdraget handlar om att skapa sig ett namn i den undre världen, bli något stort inom den organiserade brottsligheten i New York City. Precis som i originalet är en av styrkorna i det här spelet helt klart variationen i uppdragen. Vi kastas runt i staden, får göra omväxlande sysslor, se olika delar av en vackert designad spelvärld och vi får till och med återvände till krigets fasor i Norditalien i form av en ytterst våldsam återblick. Det finns så mycket karaktär här, så mycket matnyttigt rent storymässigt och så många välskrivna karaktärer att det nu, precis som för tio år sedan, är omöjligt att inte investera en bit av sig själv i Mafia II, och det är såklart strålande beröm.

Det som är lite synd dock är att de starkaste ögonblicken i denna täta, snygga, atmosfäriska gangstersaga förstörs till viss del av mängder och åter mängder av trötta transportsträckor genom "Empire Bay". I början är det enbart njutbart att köra genom staden i en bulligt elegant Buick med taket nedvevat men efter några timmar blir dessa moment enbart frustrerande för min del, precis som jag kände när jag spelade igenom Mafia II vid premiären. De sparsamt utplacerade checkpointsen gör inte saken särskilt mycket bättre, heller, utan bidrar till den irritation jag känt under mina speltimmar eftersom det ganska ofta handlar om att jag tvingats göra om långa partier med trött körning genom staden när jag råkat dö under en eldstrid eller ett slagsmål.

Det är även så att jag upplever spelvärlden som tom och öde, livlös, jämfört med hur det ser ut rent allmänt i open world-genren idag. Mycket har såklart hänt på de tio år som passerat sedan Mafia II var nytt, och det märks tydligt här. Det finns heller inte särskilt mycket att göra, alls, förutom huvuduppdragen som för storyn framåt - något som tillför till min känsla av att spelstaden är öde och tom snarare än bubblande av liv, rörelse och mängder av sidouppdrag. detta är såklart väldigt synd då utvecklarna enkelt hade kunnat skapa ett mer matigt och innehållsrikt ramverk till sin briljanta story om de bara gått lite djupare i hur man nyttjar den öppna spelvärlden och dess struktur.

Jag är dock, som sagt, väldigt svag för karaktärerna. Vito är en riktigt bra figur och hans bästa polare Joe Barbaro är spelets höjdpunkt sett till färgstarka personligheter. Smart manusarbete och snygga filmsekvenser bygger upp ett trovärdigt och inlevelserikt djup i storyn och i och med att det medföljer tre hela DLC-expansioner här, får vi spela som Joe i hans egna uppdrag (som är ett strålande komplement till huvudstoryn) samt ta del av mer djup i form av The Betrayal of Jimmy och Jimmy's Vendetta.

Mafia II ser dessutom fortfarande riktigt snyggt ut, mycket tack vare den strålande designen som 2K skapade för över tio år sedan. Det finns en del bekymmer dock som jag tror att jag blundade för då, men inte riktigt kan - idag. Ansikten på datorkontrollerade invånare i Empire Bay återanvänds lite för mycket, det existerar mer än lovliga mängder dryga buggar här och på det sätt som trafiken flödar i staden känns under vissa partier superknepigt. Striderna fungerar väldigt väl dock, än idag. Cover-mekaniken är stabil precis som spelkänslan överlag och musiken är fantastisk, fortfarande.

En hög med kvalitativt DLC, en spännande och superatmosfärisk huvudstory, minnesvärda karaktärer och lysande estetik gör att detta fortfarande håller, även fast tio långa år har passerat. Om du är sugen på att färdas tillbaka till 40-talets New York i ett av de tjusigaste actionspelen som gjorts är denna utgåva ett absolut måste, även fast det helt klart existerar irritationsmoment.