Månadens mest spelade: augusti 2026

Conny Andersson
The Blood of Dawnwalker
Att ge sig ut på ett äventyr i en öppen värld är ett rejält åtagande. Eftersom jag fick äran att recensera The Blood of Dawnwalker visste jag ju att jag skulle behöva spela ganska intensivt. Som tur är gör detta inget alls när ett spel är riktigt bra. Eftersom jag håller The Witcher 3: Wild Hunt som mitt absoluta favoritspel så blev snarare The Blood of Dawnwalker något jag njöt av att sitta med i längre pass, varje dag, under dryga tio dagar. Jag tog min tid med uppdragen och med att utforska världen och det var - som min recension förhoppningsvis lyckades förmedla - ett fantastiskt äventyr. Ett som var svårt att sluta tänka på. Ett som var svårt att sluta spela. Kanske, kanske att det ända som hade gjort upplevelsen bättre var att spela det under höstmörkret - vilket de flesta av er ändå är lite närmare när det har lansering imorgon. Jag hoppas ni får lika fantastiskt roligt med det som jag hade.

Muris Mulisic
The Adventures of Elliot: Millennium Tales
Augusti blev månaden då The Adventures of Elliot: The Millennium Tales tog över min speltid. Det var första gången jag spelade det, fast känslan var märkligt bekant. Blandningen av klassiskt JRPG och Zelda-inspirerad upptäckarglädje fick mig att tänka tillbaka på somrarna när jag själv var en betydligt mer novis gamer och upptäckte spel som Chrono Trigger och Final Fantasy. Elliot lyckas väcka den där gamla känslan igen, fast med sin egen Zelda-twist. Det är nog därför jag hela tiden ville tillbaka till det under augusti.

Patrik Severin
Iron Nest: Heavy Turret Simulator
Stora tunga robotar i en liten förpackning eller stor beroende på perspektiv. Jag sitter för stunden och recenserar spelet och har spenderat många timmar. Jag kan varmt rekommendera dig att testa detta lilla indiespel. Det är ett artillerispel en genre som i princip är stendöd idag förutom Worms och ett fåtal Indiespel. Genren är knepig då den inte säljer jättestarkt och är svår att få till ett meta som är belönande. Ofta är det den som får börja i dessa omgångsbaserade spel som vinner. Iron Nest är lite annorlunda det tar realtidsaspekten av Worms och ber dig styra en gigantisk krigsmaskin, du använder en karta och mäter både avstånd, höjd och mycket annat. Processen är ganska enkel då maskinen gör flera beräkningar åt dig men du kan också bli upptäckt. Ibland har du tidspress och måste förflytta dig, då måste du ändra din position på kartan och alla beräkningar måste göras om. Vissa uppdrag går på tid vilket försvårar ytterligare. Det är dock bara dig mot datormotståndare så du behöver inte lära dig avancerade funktioner utan du kan hoppa in, få grunderna och börja spela. En recension på detta spel kommer att dyka upp på sidan.

Marie Liljegren
Street Fighter 2
Denna månaden har jag gått tillbaka till mina barndoms rötter och suttit fastklistrad vid min Super Nintendo. All uppdämnd tjurighet av att min semester kom till sitt slut behövdes komma ut på något sätt och i stället för att gå runt i Alingsås och örfila random dudes så blev det mitt andra val. Att örfila välkända dudes. Blanka, min muterade gamla nemesis med chockande elektrifierande nävar har blivit bitchslappad så han inte minns sin mammas namn. Honda har åkt på så mycket stryk så det ser ut som om han fått ett gåvokort på Viktväktarna och Dhalsim har nu börjat med balett som passar hans långa flinka armar och ben bättre,allt för att undvika the Wrath of Majsan. Att hoppsparka någon i fontanellen hjälper inte mycket men lite som jag brukar säga till min gode vän Ryu.

Och det är verkligen något särskilt med att låta sina idag vuxna händer omsluta de gamla kontrollerna som bara mina små barnahänder en gång greppat. Jag inbillar mig att de fortfarande luktar av Jenka som jag ibland satte på kontrollen när jag spelade för alla vet ju att bara det att tugga kan sabba koncentrationen och en vinst. Idag sitter jag som vanligt dystert svart klädd som redo för en begravning men då var det rosa mysbyxor som gällde och en stor collegetröja med Mimmi på. Där jag idag sitter bekvämt till rätta i min soffa satt jag då inte ens en halvmeter från tjock-TV:ns bildruta på mina bara knän och stirrade beslutsamt fram trots ögonen sved av närheten. Kanske borde man plocka fram sina gamla reliker lite oftare och bara njuta av nostalgi och härliga barndomsminnen?

Fredrik Malmquist
EA Sports FC 26
Fotbollsfebern har bitit sig fast efter VM. Båda sönerna har börjat på fotboll igen efter flera års uppehåll. Allt i hushållet cirkulerar kring fotboll, fotbollskort, fotbollströjor och slutligen FC 26. Både min 6-åring och 9-åring har lärt sig spelets kontroller och nöter match efter match. Flera gånger under augusti har min 6-åring hämtat mig och satt ps5-kontrollen i min hand och sagt till mig att spela med honom. FC 26 (Tidigare Fifa) är trots allt en väldigt tacksam spelserie för unga och äldre. Man kan köra en match och vara nöjd. Det går också alldeles utmärkt och fastna och köra 4-5 matcher innan vardagens måsten hinner ifatt. Det känns också som en annan spel-vardag än den som väntar i november när GTA VI släpps. Stannade även förbi Elgiganten och plockade upp ett exemplar av Metroid Prime 4 nu när det är kraftigt nersatt i pris. Trots det misstänker jag att mest september med högsta sannolikhet även blir FC 26... Eller FC 27....

Oliver Thulin
Lego Batman: Legacy of the Dark Knight
Jag köpte nya Lego Batman till min son i födelsedagspresent i sommar. Han är nu sex år och gammal nog att vara intresserad för spel mer komplexa än Astro Bot. Jag tycker att läderlappen historiskt sett gjort sig rätt bra i dansk plast och hade hört rätt gott om det nya spelet. Och visst är det riktigt bra. Co-op fungerar lika sömlöst och är lika lättillgängligt som man förväntar sig av Lego-spelen och utvecklarna har gjort ett riktigt bra jobb med att ta Rocksteadys Arkham-formel och legofiera den. Mest nöjd är jag med spelets premiss, där man tagit de bästa bitarna av alla möjliga av Batmans filmepoker och blandat ihop dem till en sorts Greatest Hits. Denna version av karaktären har primärt sina rötter i Bales tolkning men har inslag av Pattinson såväl som Kilmer och spelets Joker lånar friskt från både Ledger och Nicholson. Jag har en barnslig förtjusning för Batmobiles så det har också varit ett rent nöje att få se alla de olika ikoniska vrålåken i Lego-tappningar. Två tummar upp för detta, som jag faktiskt funderar på om det inte är det bästa Lego-spelet hittills.

Martin Carlsson
Metal Gear Solid (Master Collection Vol. 1)
I augusti har jag dippat tårna i Metal Gear Solid från Konamis första Volym av remasters. En all-time-favourite för min del som jag anser håller än. Rutterna genom spelet ligger givetvis inpräntade i ryggmärgen; likaså placeringarna av föremål, jag kan så gott som all dialog utantill och jag vet såklart exakt hur jag ska ta mig an bossarna. Absolut att det är något överspelat i tid och otid, men det förblir ett pampigt stycke spelhistoria med minnesvärda karaktärer och tvära kast inom storyn. Uppföljaren är i min värld inte i närheten, faktum att att ingen av delarna som kom efteråt lever upp till den tajta spionthriller som originalet var - och är - än idag.

Joel Pettersson
Minecraft
Jag har inte spelat så jättemycket den senaste tiden. Lusten har inte riktigt funnits där och när jag väl spelat har det varit trygghet och förutsägbarhet jag sökt. Minecraft är som en lite välbekant grotta man kan krypa in i och bara låta tiden passera medan lugn, harmoni och allmänt mys sköljer över en i strida strömmar. Eller ja, tills det oundvikligen går åt helvete när man råkar springa på en creeper och den där hardcore-världen man försökt bygga upp går upp i tomma intet för att man skrämt panikspringer i en mörk grotta och råkar falla 300 meter rakt ner i en lavaflod. Men det hör till, på något sätt.

Jonas Mäki
Dragon Quest VII Remimagined
Är det bästa rollspelet jag spelat? Absolut inte, men för mig som fortfarande är ganska ny till Dragon Quest-universumet har remaken av del sju varit en perfekt inkörsport. Det är mysigt, ultrajapanskt, varierat, färgglatt och fyllt av härlig musik. Det är ett sådant där optimistiskt och upplyftande äventyr jag blir genuint glad av att spela, även om det sannerligen inte saknas mörker. Att förlagan har några år på nacken märks främst genom ett par scener som sticker ut som nästan omotiverat grymma i ett i övrigt så barnvänligt äventyr. Jag kämpar tappert vidare och är inte i mål riktigt ännu, men den här pärlan vill jag varmt rekommendera alla som letat efter ett härligt lättsamt japanskt rollspel att få avnjuta.

Kenny Nordgren
Battlefield 6
Jag har inte spelat så värst mycket senaste tiden. Det har varit varmt och skönt väder samtidigt som jag letar med ljus och lykta efter rutiner igen efter ett långt sommarlov. Men föga förvånande så är det Battlefield 6 jag har spelat mest under augusti månad. Det kunde du lista ut, eller hur? Men! Nu släpps snart NHL 27, så det kan hända att mest spelat under september kommer vara hockey. Den som lever får se.

Hur som helst så släpptes säsong fyra under slutet av juli, och nu i mitten av augusti så släpptes superklassiska Wake Island. Den är ju en klassiker av en anledning, så är det ju. Riktigt kul tillskott som har all möjlighet att förlänga spelets livslängd för undertecknad. Om nu inte NHL 27 delar ut en riktig tripping om ett fåtal dagar. Oddsen talar för det, faktiskt.

Johan Vahlström
Madden NFL 27
Tyvärr blev det aldrig någon recension på det nyaste amerikanske fotbollsspelet, men jag spelade det en hel del ändå under månaden via EA Play. Oväntat nog är jag faktiskt mer positiv till årets version än många tidigare år. Det finns nämligen få sportspel som är så fruktansvärt frustrerande som Madden där det finns så många småfel under matcherna som bara förstör upplevelsen. Det tycker jag EA faktiskt har städat upp helt okej nu. Det finns fortfarande små saker att haka upp sig på, som dessa förbannade tvålhänder hos bollmottagare, men som tur är händer det inte lika ofta som tidigare. Och det om något måste väl anses som positiv kritik av Madden NFL, att det är mindre frustrerande än vanligt.

Johan Mackegård
Pokopia
På sistone har jag haft nöjet att återvända till mina färglada vänner i Pokopia och utforskat havsbottet i den nya expansionen Bubbly Basin. Det blev ju som bekant en recension av kalaset och mina samlade intryck finns såklart att läsa där. Vad jag inte inkluderade i den texten är att jag i samband med äventyret i havet också insåg att jag faktiskt inte var helt färdig med basäventyret. En sista uppgift återstod och när den var avklarad fick jag äntligen bevittna eftertexterna och kände i samma veva att jag kunde knyta ihop säcken för hela upplevelsen. Jag har skämtat om det i omgångar, att Pokopia är ett spel som inte går att lägga ifrån sig innan klockan fyra på morgonen, och så är det verkligen - och det är till stor del på grund av hur magiskt engagerande det är att fortsätta att utöka sitt Poké-samhälle med nya invånare, fler byggnader och en massa kreativitet. Men nu känner jag mig färdig. Åtminstone för stunden. Jag vet att Magmar har det bra i sin stenstuga vid klipporna, att Alakazam fortsätter att hålla ställningarna i butiken och att min rumskompis Slowking lever livet i vår villa. Och jag vet att dagen jag återvänder kommer att vara full av kära återseenden.

Marcus Persson
Core Keeper
Det spel jag tillbringat allra mest tid med under augusti är Core Keeper. Efter många timmars grävande, byggande och samlande lyckades vi äntligen samla mod nog - och tillräckligt bra utrustning - för att på riktigt kunna utmana slutbossen.Vägen dit blev dock allt annat än rak. Vi har i princip grävt upp halva världen och anlagt ett närmast obegripligt nätverk av kanaler kors och tvärs genom underjorden. Resultatet är kanske inte särskilt vackert, men märkligt effektivt - och framför allt ett tydligt bevis på hur lätt det är att försvinna bort fullständigt i Core Keepers charmiga grottsystem.