Mario Kart World

Det är faktiskt elva år sedan ett Mario Kart-spel senast släpptes till en Nintendo-konsol, men idag var det alltså äntligen dags Med tanke på att Mario Kart 8 är ett av världens bäst sålda spel och även Nintendos näst mest sålda spel (endast Wii Sports ligger före, vilket som bekant ingick med varje Wii-konsol) samt dessutom den överlägset bästa partyracern någonsin, är det givetvis ingen överdrift att påstå att ingenting varit hetare inför Switch 2-releasen än Mario Kart World.

Faktum är att Mario Kart 8 är så ursinnigt bra att jag flera gånger funderat på hur det ens ska kunna överträffas. Ibland har Nintendo provat med kortlivade gimmickar som när de satsade på två förare per kart i Double Dash eller den där plastratten man skulle sätta sin Wii-mote i Mario Kart Wii, och jag fruktade att de återigen skulle försöka sig på något sådant för att skapa känslan av fräschör.

Lyckligtvis har Nintendo i intervjuer sagt att de tycker åttan var någon slags slutdestination för klassisk Mario Kart, och därför levererar de nu något helt nytt. Det är alltså inte frågan om en gimmick, utan en grundläggande förändring i form av en öppen värld. Jag vet ju att öppna världar är något som genom åren överanvänts rejält och det finns väl nästan inget koncept där utvecklare inte fått för sig att allt skulle bli bättre om man kunde gå dit man ville. Så... har Nintendo gjort samma misstag.

Det var därför med skräckblandad förtjusning jag spelade det härom veckan hos Nintendo Tyskland, vilket lugnade mig rejält. Och nu har jag spelat som besatt i hemmets lugna vrå och har goda besked. För ja, Nintendo har skapat vad som sannolikt blir en ny tidlös dunderhöjdare. De har kombinerat det bästa från Mario Kart med det bästa från moderna speltrender som Forza Horizon 5-världarna samt battle royale, lagt till sina egna sedvanliga finurligheter samt kryddat det med mer Nintendo-kärlek än vad jag någonsin kunnat begära. Till det har de sedan förbättrat eller eliminerat de mycket få bristerna som trots allt ändå fanns i Mario Kart 8.

Den stora nyheten är som bekant att Mario Kart World alltså har en öppen värld, och att allting därmed sitter ihop. Du åker inte på en massa lösa platser utan allt är sammankopplat. Det du ser i horisonten är sådant du kan åka till. Därför påminner Nintendo snyggt om detta på spelets startskärm, där en ensam åkare kommer rullandes. Med ett enkelt knapptryck tar du själv plats bakom ratten och kan börja rulla runt i världen.

Men... jag tänkte spara den biten till lite senare i recensionen. Att greppa Nintendos nya Pro Controller får mig att tro att de nästan designat den för att vara optimal för just Mario Kart World. För även om man kan chilla runt i den härligt kulörta världen, så är det åtminstone för mig de klassiska alternativen som är det stora dragplåstret. Det betyder att du här hittar diverse singleplayer- och multiplayer-lägen, där det mesta är sådant som vi är bekant med sedan tidigare. Från att spela lösa banor till Time Trial och såklart cuper.

Sistnämnda består som tidigare av totalt fyra race, men där slutar i princip likheterna. Beroende på vilken cup jag väljer, startar jag på en plats och när racet är slut befinner jag mig på en annan, ett tydligt koncept som förnyar det klassiska systemet på ett sätt som känns logiskt och därmed undviker känslan att man ändrat för ändrandets skull. Men det betyder inte att allt handlar om att ta sig från plats A till B. Det finns massor av platser på kartan, ofta baserade på sådant vi sett tidigare i serien, och dessa kan du sedan få köra tre varv i innan det är dags att åka vidare, och det kan även vara uppdelat så att du både kör något varv på en bana innan du mitt i racet åker vidare. Det finns verkligen inget negativt att säga om detta, tvärtom borgar det för största möjliga variation med både kurviga banor och seriens hittills längsta raksträckor. Dessutom kan miljö skiftas flera gånger under ett och samma lopp. Briljant!

När jag väljer förare (för min del är det oftast Luigi och Waluigi som gäller) noterar jag att vi inte längre behöver välja varken hjul eller hängglidare. Det är något jag i ärlighetens namn inte är ledsen över, utan det tog bara en massa onödig tid när folk prompt skulle gå igenom alla hjul varje gång och ändå tog det snyggaste. Fordonen har givetvis unika egenskaper samt att din karaktär även förändrar premisserna och sammantaget känns det här som helt rätt väg att gå. För den som ändå vill anpassa saker och ting finns det ohemult mycket klistermärken att låsa upp för att personifiera din kart, och karaktärerna har dessutom flera väldigt detaljerade kostymer att välja på - där jag särskilt vill slå ett slag för Waluigis dräkt Wampire (som jag bestämt menar är något Nintendo borde göra ett helt spel av).

Jag mjukstartade min World-karriär med 100 kubik på klassiska Mushroom Cup, där racingen startar på Mario Bros Circuit, för att via Crown City och Whistlestop Summit till slut avrundas i DK Spaceport. Att beskåda 24 förare framför mållinjen i ett slags maskotkavalkad av kända och betydligt mindre kända varelser från Svampriket är förvånansvärt maffigt. När den gröna lampan lyser, ger jag mig av och det står klart att superstarterna fortfarande fungerar på samma sätt som de alltid gjort.

Den största spelmässiga skillnaden denna gång är att hoppen är tillbaka. Dessa var med redan i det allra första Mario Kart till Super Nintendo, men försvann längs vägen. Här har de dock en lite annorlunda funktion och används bland annat för att låta dig åka på väggar. För att lyckas med detta måste du dock ladda upp ditt hopp, och det här gör att du måste förändra din spelstil ganska ordentligt om du vill bli en toppförare. Att försöka sladda maximalt i varje kurva är inte längre automatiskt det bästa, och kan leda till att du missar viktiga genvägar och liknande - och det finns väldigt mycket sådant, så att lära dig bemästra hoppen är tveklöst viktigt.

Andra saker jag snabbt noterar är detaljer som att du inte längre behöver hålla en knapp intryckt för att placera exempelvis ett grönt skal som skydd bakom dig, utan det är något som görs automatiskt när du plockar upp föremålet. Du behöver alltså bara trycka in knappen när det är dags att skjuta, vilket är ett trevligt och riktigt användarvänligt inslag jag uppskattar. Andra småsaker är att du nu tydligare ser hur mycket boost du har kvar på guldsvampar och liknande, vilket gör dem lättare att tajma och använda. Spontant skulle jag även säga att datormotståndarna verkar vara lite enklare denna gång, och även om jag givetvis borde vinna 100 kubik, så var det ändå med förkrossande marginal jag rodde hem segern första gången jag spelade, utan att kunna varken några genvägar eller ny spelmekanik.

Mushroom Cup avrundas med en alldeles fenomenal uppförsbacke på DK Spaceport, vars design påminner om byggarbetsplatsen i original-Donkey Kong från 1981, där en jättelik robotapa står och slungar ner tunnor mot åkarna i en absolut ljuvlig sekvens. Härifrån spelade jag vidare och valde den vattenfyllda nytolkningen av Wario's Galleon och Moo moo Meadows, som båda fräschats till ordentligt. Vattenracingen känns tydligt distinkt och erbjuder naturligtvis en annan känsla än fast mark under hjulen, och jag tycker nästan att jag känner små influenser från Wave Race-spelen, något som givetvis är uteslutande positivt.

Om du inte vill spela cuper finns även läget Versus som låter dig spela enskilda banor istället. Varför inte köra Mario Circuit och efter att ha spelat den starta ett race mot närliggande Acorns Heists? Då får du även uppleva hur världen förändras från klassiska racingomgivningar mot grönskande och härliga omgivningar. Väl där kan du sedan välja något annat anslutande race, som till min favorit Boo Cinema, där de lummiga miljöerna snabbt övergår till något mer höstigt och snart mot regelrätt (nåja, Nintendo-mått mätt) skräckracing i en spökbiograf med massor av läckra effekter. Du behöver dock inte välja en anslutande bana till ditt senaste race utan får givetvis plocka vilken bana du vill.

Att köra på detta sätt är verkligen ljuvligt och jag uppmuntras verkligen att spela allt eftersom det längs banorna finns möjlighet att låsa upp nya dräkter via matpaket som gömmer sig i periferin. Dräkterna är verkligen rejält olika och kan till exempel förvandla präktiga Peach till bonde, Yoshi till en mjukglassförsäljare eller varför inte King Boo till en aristokrat? De känns därför motiverade att hitta, och jag noterar att mina vänner alltid lägger ned lite tid på att inte bara plocka en karaktär inför varje race, utan dessutom se till att det blir den fränaste. Jag är redan hooked och vet att jag inte kommer känna mig klar förrän jag lyckats hitta varenda kostym.

Med det sagt så är det dags att återvända till spelläget Free Roam, det med den öppna världen, vilket ger möjlighet att granska den maffiga racingsandlådan ordentligt - där det alltså går att köra precis överallt. Liksom i Forza Horizon 5 är det ett måste att lämna vägarna bakom sig för lite utforskande, då Nintendo gömt hemligheter precis överallt, oftast i form av P Block. Genom att köra på dem får du en tidsinställd utmaning av varierande svårighet, och genom att klara dem låser du sedan upp nytt innehåll (inte minst Stickers för att pimpa dina kärror). Vissa av dessa utmaningar känns lite pusselaktiga i utformningen, andra är racing-betonade och ytterligare andra kretsar kring flygning.

Det finns dock mycket annat med, som att du kan träffa på ett gäng MC-knuttar som du plötsligt måste skjuta ner i ett hektiskt race, och det dräller av pengar för att låsa upp saker och andra hemligheter. Dessutom har Mario Kart World ett eget Achievements-system som uppmuntrar dig att göra allt och lite till. Som sig bör är vissa utmaningar ganska lätta, medan andra är rejält svåra... och en del hemligheter ser jag och har kämpat i timmar med att komma åt dem. Det finns som sagt att göra, men jag ser trots det Free Roam som lite väl sparsmakat. Variationen finns helt enkelt inte riktigt här. Spelvärlden är lite för död och utmaningarna inte tillräckligt varierad för att jag ska vilja sitta med detta några längre stunder. Jag utgår från att nytt innehåll kommer tillföras, men där är vi inte ännu. Jag vill även nämna att det finns ett Photo Mode som jag tror många kommer uppskatta, med massor av funktioner, och tack vare Free Roam är det lätt att få de platser och vinklar man vill ha bilderna ifrån.

Den verkliga Mario Kart World-stjärnan för mig är det nya battle royale-doftande Knockout Tour. Ett spelläge för upp till 24 personer i sex race, där det gäller att inte gå i mål som en av de fyra sista eftersom det innebär omedelbar eliminering. Det sista racet är det därför bara fyra personer kvar, och upplägget gör att det automatiskt blir oerhört mycket mer spännande. I cuperna får jag lite mindre poäng om jag inte går in i mål först, men kan ändå vinna genom att köra bra de andra racen. Här åker jag istället ut. Game Over.

Inför varje race får alla rösta på vilken bana de vill spela bland tre förvalda alternativ, men det går även att gå ut på kartan och vilja vilken bana som helst. Eftersom det lottas mellan allas val, så kan det bli just din favoritsträcka, även om det bara var du som valt den. Prestigen blir direkt påtaglig när 24 spelare drabbar samman i detta fullkomligt ljuvliga spelläge (där jag inte kan låta bli att berätta att jag lyckades vinna mitt första race direkt under testsessionen i Tyskland, i konkurrens mot annan europeisk media). Att ligga precis på gränsen för eliminering under racet är en stressfaktor som går utanpå det mesta och "bara ett race till"-känslan är påtaglig vid förlust, medan en vinst istället gör att man känner sig helt mörbultad av stress. Absolut fenomenalt, och lyfts ytterligare av fin onlinekod som trots premiärdagens extrema topp inte haft några problem.

Andra alternativ är de återkommande Coin Runners och Balloon Battle. De bjuder inte på några större överraskningar, men det större antalet spelare kombinerat med bättre banor och roliga bonusföremål gjorde båda till en ren fröjd att spela. Helt klart två spellägen som har framtiden för sig både online och offline.

Jag tycker mig för övrigt ha noterat att det är lite mer generöst med kraftfulla bonusföremål denna gång, möjligen ett resultat av att det nu är 24 spelare på banan så det är många personer som får chansen att avfyra blåa skal. Men även superstjärnor och Bullet Bills användes lite mer frekvent än jag tycker mig vara van vid. Det finns en inställning för att justera bonusföremålen för den som vill dock. Givetvis finns det ett par nya föremål med, inte minst möjligheten att bli stor, vilket snabbt blev en favorit för mig. Att skjuta något med ett skal är en sak, men att köra över dem så de verkligen ser förnedringen är något annat. Även möjligheten att kasta hammare, egentligen en form av förbättrat bananskal då de går i en likande både och blir kvar på banan, fungerar väldigt bra.

Vill avrunda med att kommentera grafik och ljud. För det är ju trots allt en ny konsol Nintendo levererar här. När jag såg de första bilderna av spelet, var jag inte helt övertygad av det grafiska och tyckte det påminde lite väl mycket om föregångaren. Men i rörelse är det en helt annan sak. Dels är allt så oerhört mycket bättre animerat och mer levande, dels så går det inte bortse från de enorma världarna samt de 24 förarna. Mario Kart World är helt enkelt väldigt snyggt, och Nintendo bara vräker på med kärlek från företagets långa historia. Kan du ditt Svamprike kommer du omöjligen kunna hålla dig från att vilja peka på skärmen och högtidligt skrika "TITTA, SÅG NI?!" när någon obskyr fiende flimrar förbi i periferin. Till detta kommer ett helt magnifikt soundtrack med massor av nya låtar och även gamla som arbetats om för att passa in i spelet.

Det är med stor glädje jag därmed vågar slå fast att Nintendo har gjort det igen. Mario Kart 8 Deluxe är idag en fullpottare för mig innehållandes två DLC-paket från Wii U-versionen och fyra DLC-paket från Switch. Mario Kart World matchar det redan innehållsmässigt och känns som en perfekt plattform av bygga vidare på, och är i sig själv ett alldeles underbart racingspel för både glada amatörer. som bara vill köra kart med Svamprikets invånare samt proffs som gillar att optimera sina vägar och snabbt lär sig att spendera lika mycket tid körandes på väggar som på marken. En bättre killer-app för Switch 2 är helt enkelt svårt att tänka sig, och blotta tanken på att det här är ett spel som kommer bli ännu bättre med mer innehåll framöver gör att det är ett spel du absolut inte får missa.