Mario Party 5

Det första Mario Party hade charmen av att vara det första digitala brädspelet som verkligen drog nytta av fördelarna med både traditionella brädspel och TV-spel. Unikt och fräscht. Del två kom och förde med sig en rad roliga förbättringar, varav mer genomarbetade minispel, tydligare teman på banorna samt dueller man mot man var de roligaste nyheterna. Del tre hade seriens hittills bästa minispel, och erbjöd det såhär långt mest finessrika spelandet i Mario Party-serien tack vare ett otroligt stort antal föremål som lät den klipske spelaren förändra allt i några få drag. Del fyra å sin sida var det första riktiga tredimensionella och fick därmed mer interaktiva banor och betydligt bättre minispel. Nu är alltså del fem här. Och jag måste redan nu säga att händer inget radikalt till nästa del, hoppas jag att det också är den sista delen i en av mina favoritspelserier.

För de som inte spelat Mario Party tidigare är detta alltså i grund och botten ett klassiskt brädspel, dock kombinerat med inslag som skulle vara helt omöjliga i ett sådant. Efter att alla spelfigurer slagit sin tärning och flyttat sin pjäs, tar nämligen ett minispel vid. Dessa minispel ger spelarna pengar som i sin tur används för att köpa stjärnor. Den som har mest stjärnor vid spelets slut vinner. Under spelets gång ges också tillfälle att stjäla stjärnor och pengar samt försvåra för sina motståndare på alla möjliga sätt.

Problemet med Mario Party 5 kontra alla sina föregångare är avsaknaden av nyheter. Det finns ingenting i Mario Party 5 som känns riktigt fräscht och roligt. Dessutom saknas fortfarande möjlighet att manuellt stänga av grenar som går att missbruka och som uppmuntrar spelsabotage. Nya spelfigurer har tillkommit och man nu spela som Mini Bowser, Boo och Toad, figurer som tidigare varit vigda åt att hitta på bus längs banorna. Istället är det nu Donkey Kong som försvunnit och ställer till oreda när man kliver på rutor med hans silhuett. Nya föremål finns också med, liksom 70 nya minispel. Tyvärr är det mesta utan överraskningar, och minispelen känns heller inte lika klockrena som tidigare.

Det är lika bra att göra klart det med en gång: Mario Party har aldrig varit köpvärt om man inte haft fyra handkontroller och tre vänner att spela mot. Mario Party 5 utgör givetvis inget undantag och även fast det finns något som kallas för Story Mode så känns det som att förse Tetris med en äventyrshistoria. På fyra spelare blir läget dock snabbt ett annat. Man spelar, slåss alla mot alla eller i lag under spelets minispel, det stjäls stjärnor och både fysiskt våld och glåpord brukar utdelas friskt mellan mina kompisar. Det är på fyra deltagare som spelets styrka ligger. Är man färre tar datorspelare en plats eftersom man måste ha fyra på banan. Den spelaren känns både tråkig och opersonlig när han knatar runt på brädet och gör saker helt utan logik, medan man måste titta på.

Efter varje avklarad spelomgång sparas de pengar man fått. För dessa kan man sedan köpa fordonsdelar och bygga ett vrålåk. Detta är en ganska rolig funktion i Mario Party 5, som dock kunde ha fått utvecklats mer. Nu kan man visserligen tävla mot en kompis som också byggt ett fordon, men spelen är så enkla och det är för lätt att bemästra denna lightvariant av Robot Wars. Denna del av spelet borde ha varit integrerad med nya Mario Kart, tänk vad roligt att få susa runt med sin egen hopkomponerade kärra.

Mario Party 5 ser allmänt trevligt ut och är hela tiden väldesignat. Att springa runt på banan som ser ut som en stor bakelse är roligt och figurerna ser ut som de ska är har alla fått lite skön mimik som visar hur de känner vid varje givet ögonblick. Men Mario Party 5 är verkligen inget spel som får kuben att anstränga sig, och heller inget spel som fodrar tekniskt överdåd för att fungera. Medan man springer runt spelas trallvänlig Nintendopop och figurerna säger enstaka karakteristiska saker.

Det lär garanterat komma en sjätte del av denna guldserie. Billig att producera och en stor säljframgång. Men till den delen är det verkligen dags att det händer något stort. Nu börjar detta kännas både trött och uttjatat. Varför inte onlinestöd, helt nya typer av minispel som är olika beroende på spelbräde (så man inte tröttnar på dem så snabbt), stöd för åtta deltagare, ta bort stjärnorna och låta den med mest pengar vinna, basera grenarna på klassiska Nintendospel, slopa brädspelandet helt och göra det till ett rent partyspel med massor av minispel som exempelvis Bishi Bashi eller ge figurerna olika egenskaper så valet av figur plötsligt fyller ett syfte? Jag kommer att ta fram Mario Party 5 för en runda mellan varven, men lika intensivt som jag spelat föregångarna blir det aldrig. Där de två första spelen var den sköna förfesten och del tre samt fyra en hejdundrande superfest, är del fem en trött efterfest där folk sover i hörnen.