Mario Slam Basketball

Man är van vid att Mario-spel ska stå för barnsligt enkel spelbarhet, utan att för den sakens skull knussla med speldjupet, som passar både gammal och ung. Men vid en första provspelning av Mario Slam Basketball, står man där helt handfallen. Att spela basket med den tryckkänsliga skärmen och stylusen i kompnation med styrkrysset är till en början näst intill obegripligt tillkrånglat, och tröskeln att lära sig systemet är långt högre än vad jag är van vid i andra Mario-spel.

Det är såklart synd och det gör att spelet inte alls lämpar sig för de allra yngsta spelarna, trots det till synes barnvänliga konceptet. Sedan man väl lärt sig behärska det hela blir det däremot en dans på rosor. Genom att klicka och dra stylusen mot skärmen går det busenkelt att stjäla, blockera eller göra poäng och det känns faktiskt riktigt smidigt.

Dessvärre har jag ändå en gnagande känsla av att Square Enix, som ju utvecklat spelet, krånglat till det hela lite i onödan för att på något sätt få med stylusen i spelet. Så var det som bekant med tidiga Nintendo DS-spel, men det är ett koncept till och med Nintendo själva övergivit. Man hade faktiskt kunnat spela spelet minst lika bra med ett mer traditionellt kontrollsätt.

Man får själv plocka ihop sitt lag av basketstjärnor (nåja) bland mängder av populära Nintendo-figurer som Luigi, Yoshi, prinsessan Peach och Dixie Kong. Alla har olika färdigheter och specialförmågor. Spelet är, som nämnt ovan, utvecklat av rollspelsmästarna Square Enix. Därför finns även lite klassiska Final Fantasy-figurer att spela med som mysiga Moogle och svart magiker. Det blir nästan lite Kingdom Hearts-känsla av att se dessa blandade figurer härja runt ute på planen och utföra dödsföraktande dunkar.

Grafiken är nästan det starkaste kortet för Mario Slam Basketball, där alla figurerna har riktigt snygga polygonmodeller och rör sig med härliga animationer. Allt enligt färgsparakande Nintendo-tradition och det finns, förutom Final Fantasy-figurerna, egentligen ingenting som tyder på att detta är utvecklat av andra än Nintendo. Visst, det är inte tekniskt superavancerat, men fullt funktionsdugligt.

Precis som sig bör i ett Mario-sportspel är reglerna rejält modifierade och har du samlat på dig rejält med pengar är det inga problem att göra dunkar som belönas med 20 friska poäng. Dessutom finns gott om bonusföremål såsom både gröna och röda skal, bob-ombs samt naturligtvis stjärnor. En basketmatch med Mario och gänget har kort sagt väldigt lite gemensamt med motsvarigheterna i NBA. Även spelplanerna är värda att nämna eftersom de är minst lika galna som spelet i övrigt. De har alla olika teman med unika fällor och egenheter.

Men tyvärr är svårighetsgraden för lågt ställd i Mario Slam Basketball och datorkontrollerade motståndarlag spelar alldeles för mycket i förutbestämda mönster. Det tär ordentligt på hållbarheten eftersom man nästan måste ha mänskligt motstånd för att det ska bli riktigt kul. Som det är nu vinner jag match efter match, och gudarna ska veta att jag sannerligen inte är född till basketspelare med mina blott 160 centimeter över havet.

Mario Slam Basketball är därför bara köpvärt om du har någon att spela mot. Det känns synd på ett spel som, trots den onödigt höga inlärningskurvan, har en hel del fräscha inslag och ändå känns som ett värdigt tillskott i den allt större samling sporter Mario visat sig behärska.