Det finns en uppenbar fråga angående Mario & Sonic at the Olympics; frågan du nyss ställde dig själv då du klickade fram denna text. Hur i hela helsefyr ska Mario, eller för den delen Bowser, kunna vara snabbare än Sonic? Och hur ska någon spöa Mario, trippelhoppets egna Messias, i tresteg? Konceptet är en logisk mardröm och får mig att se hela spelidén som totalt förkastlig. Skämt åsido så är tanken på Mario och Sonic i samma spel riktigt mysig och med tanke på Wii Sports popularitet kan Mario & Sonic at the Olympics bli oväntat framgångsrikt.
Mario & Sonic at the Olympics är alltså en get-together för Segas och Nintendos paradfigurer, där guldmedaljer i de olympiska spelen i Peking är vad alla åtrår. Mario, Luigi, Peach, Bowser och Yoshi kämpar under den röda fanan (inte Kinas, myntbesatte Mario är ju kapitalist) och de blå hjältarna är Sonic, Tails, Dr. Eggman, Amy och Knuckles. Fler karaktärer, eventuellt upp till totalt tjugo stycken, kommer med största säkerhet att vara spelbara. Vi kan med andra ord vänta oss lika stora valmöjligheter som i Super Smash Bros eller Mario Kart och alla lär hitta sin favorit med "rätta" egenskaper. Arenorna baseras på de som ska användas i Peking men har Mariofierats ganska rejält för att bli visuellt krocksäkra. Gräset är lite grönare, himlen lite blåare och det sitter svampfolk i publiken, men de riktiga olympiska spelens pampighet är intakt och arenorna ser maffigt stora ut.
Mario & Sonic at the Olympics styrs med en modern variant av det krampframkallande knapptryckandet i Track and Field, men i stället för att hamra knapp gör man i stället upprepade rörelser med Wii-fjärren (eller pekpennan i Nintendo DS-versionen). Alla grenar har ännu inte tillkännagivits men i nuläget är 100-meterslöpning, tresteg, häcklöpning, släggkastning och bågskytte bekräftade. Bordtennis, höjdhopp och simning syns också i en av spelets trailers.
Om vi börjar med löpningen så kommer den att styras genom att röra Wii-fjärr och nunchuk upp och ner så snabbt som möjligt i en springande rörelse. Om du har spelat Wario Ware: Smooth Moves kanske du minns ett mikrospel med samma upplägg. Det går att boosta precis innan start genom att hålla in B-knappen och vid målgång kan du precis som verkliga löpare huka dig framåt för att komma i mål aningen tidigare. Det slår dessutom olikfärgade gnistor under löparnas skor vilket för tankarna till mini-boostarna i Mario Kart-spelen.
Tresteget påminner om 100 meter i själva löpningen. Vid själva hoppandet gäller det att med rätt timing röra Wii-fjärren eller nunchuken rakt uppåt, en gång för varje hopp. I tresteget har man lustigt nog också chans att samla pepp från publiken genom att få dem att klappa händerna. Rör Wii-fjärr och nunchuk mot varandra i en klappande rörelse och publikens motivation ger dig en extra boost när du springer. Ett oemotståndligt påfund som bara skriker Nintendo, men också något som kan bli irriterande i längden.
I släggkastningen måste du under några sekunder snurra Wii-fjärren så snabbt som möjligt och sedan kasta din slägga (utan att kasta Wii-fjärren in i TV:n!) med så bra timing som möjligt. Min tumme värker bara jag tänker på släggkastningen i Track and Field 2 så jag hoppas på en mer ergonomisk släggupplevelse i detta spel.
Wii-fjärren och nunchuken är som klippta och skurna för att agera pilbåge och bågskytte är onekligen den mest lovande grenen i Mario & Sonic at the Olympics. Genom att trycka in Wii-fjärrens A- och B-knapp samtidigt så nyper du tag i pilen och bågsträngen. Dra Wii-fjärren bakåt för att spänna bågen och håll nunchuken, pilbågens handtag, framför dig. På skärmen gäller det att sammanföra två symboler för Wii-fjärren och nunchuken och i ju rakare linje du håller händerna, desto exaktare hamnar pilen dit du siktar. Om detta kontrollschema är tillräckligt exakt kan det bli hur coolt som helst. Kanske kan det vara något för ett framtida Zelda-spel?
Så vad tror vi om Mario & Sonic at the Olympics då? Tja, det är en nygammal spelidé på gott och ont. Det nya är förstås kontrollmetoden och Peking 2008 och det gamla består i den knapphamrande Track and Field-nostalgin. Som vanligt med Nintendos partyaktiga titlar är frågan hur djupt spel vi kan vänta oss. Blir det överhuvudtaget kul att spela själv? Går det att bli riktigt duktig på Mario & Sonic at the Olympics? Jag har nämnt Track and Field som en måttstock och det kanske är ett spel många ser som monotont och daterat. Själv tycker jag att det fortfarande är väldigt underhållande, med tanke på allt laborerande med vinklar och styrka för att se hur långt det där släggeländet kan kastas, eller då man har riktigt bra medvind i bågskyttetävlingen. Om Mario & Sonic at the Olympics kan väcka en sådan experimentlusta och samtidigt bidra med något eget och nytt kan det säkert hålla olympiska spel-spelens fackla brinnande ett bra tag till.