Mario Superstar Baseball

Mario är, utan tvekan, en mångsysslare. Om man ska tro Nintendo finns det inget som den något korpulente rörmokaren inte klarar av. Under sin drygt 20-åriga karriär som älskad frontfigur har vi bland annat sett honom festa, dansa, spela tennis, golfa och köra go-kart. Nu är det dags för Mario att prova på den kanske ädlaste sporten som härstammar från USA, nämligen baseball.

Spontant känns Mario Superstar Baseball ungefär på samma sätt som Mario Golf eller Mario Tennis, nämligen som ett supercharmigt sportspel på Nintendo-premisser. Lite lustigt, med tanke på att spelet inte är utvecklat av Nintendo själva, utan av Namco. Namco har dock lyckats att fånga Svamprikskänslan på ett bra sätt, så Nintendo-freaks lär inte bli besvikna.

Som andra Mario-sportspel är Mario Superstar Baseball enkelt i sitt upplägg, vilket är skönt att veta om man inte känner sig hemma med sporten i sin helhet. Till att börja med har spelet huvudsakligen två spellägen, vilket nästan är standard i sportspel av den här typen. Inte helt överraskande har Mario Superstar Baseball ett storyläge. Handlingen i spelet är i det närmaste typisk för Mario-spel, där Bowser utmanar i princip alla Svamprikets invånare till en svettig runda baseball. Storyläget är relativt kort och är inte så stimulerande, annat att man kan låsa upp nya karaktärer genom att harva sig igenom spelet gång på gång. Det andra spelläget är alla de minispel som finns att tillgå, där du dessutom kan lira med upp till tre stycken kompisar. Dessa minispel är en riktig kassako, eftersom man som spelare tjänar pengar som kan användas för att uppgradera de upplåsta karaktärernas kast och slag. Det finns i runda slängar ett drygt 30-tal spelbara karaktärer, där alla har sina egna unika slag- och kasttekniker. Självklart finns det ett spelläge där du kan spela regelrätta matcher mot kompisar, vilket i mitt tycke är det bästa läget i hela spelet. Den artificiella intelligensen är nämligen inte helt på topp.

Jag har tidigare påpekat att Mario Superstar Baseball är enkelt i sitt upplägg. Just denna enkelhet är spelets kanske största svaghet. I och med att Namco har strävat efter att få spelet att vara enkelt och arkadliknande, har resultatet blivit att spelet är rätt ett rätt ytligt sådant som dessutom dras med en dålig spelkontroll. Att slå och kasta är förvisso enkelt och görs med ett tryck på A-knappen, men att finessen i detta uteblir. Man kan till exempel inte styra bollen i höjdled när man kastar och som slagman kan man inte direkt påverka bollens färdriktning pt höger eller vänster. På det viset känns det lite som lotto, men för att motverka sura miner har Namco sett till att de uppgraderingar man köpt kan användas i detta skede. De superslag eller superkast är perfekta att använda i knepiga situationer, vilket är ett system som lånats rakt av från Mario Power Tennis. Dessvärre är dessa specialslag och -kast obalanserade, vilket gör att Namcos ansträngningar faktiskt går om intet på ett rätt snöpligt sätt.

Grafikmässigt är Mario Superstar Baseball sådär Mario-mysigt som man är van att Mario-spel ska vara. Den grafiska stilen påminner om andra Mario-sportspel, med tydliga och rena karaktärsmodelleringar, färgglada och charmiga omgivningar och lekfull presentation. Spelets bilduppdatering glider dessutom på i alla situationer vilket känns som en bra prioritering av Namco, eftersom rapp bilduppdatering bidrar till högre precision och bättre flyt. Att det är en viktig del i just sportspel är det nog ingen som kan säga emot.

Mario Superstar Baseball är ett helt okej basebollspel med arkadkänsla. Spelet har däremot några brister, mycket på grund av en kontroll som är finesslös och en datorstyrd artificiell intelligens som inte uppvisar något som skulle kunna påminna om intelligens i vissa lägen. För spelare som längtar efter ett basebollspel med djup är Mario Superstar Baseball således inte spelet för dem. För spelare som vill ha en inte fullt så seriös sportspelupplevelse, ordentligt kryddat med Mario-charm är Mario Superstar Baseball ett helt okej alternativ. Spelet lyckas, på ett inte alltför taffligt sätt, göra en komplicerad och ofta långdragen sport enkel och lättåtkomlig för alla.