Mario Tennis Fever

Allt såg då fruktansvärt lovande ut där jag och min tennispartner Pauline agerat stenväggar i en jämn match och stått emot boll efter boll av stenhårda smashar, men så skvätter det plötsligt till. Shy Guy, den uslingen, har aktiverat sitt gyttjeracket och nu ligger det plötsligt en hel hög gegga på vår planhalva. Det förändrar saker och ting, för plötsligt fastnar vi titt som tätt i eländet medan bollen i princip slutar studsa. Just det i avgörande läge hade kunnat leda till en förlorad boll, men lyckligtvis har jag (Waluigi) ett racket som kan ta fram en extra reservklon som hjälper oss och tack vare detta lyckas vi vinna gemet - och matchen.

Det har gått åtta år sedan vi sist fick dra med Mario ut på centercourt för att slå några bollar på ganska unika Nintendo-premisser, då i Mario Tennis Aces. Ett spel jag verkligen tyckte om och belönade med en åtta. Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag sett fram emot mer i form av Mario Tennis Fever, och nu är det alltså äntligen här, återigen med Camelot Software Planning som utvecklare.

Även om spelet fortfarande kretsar kring maskottennis med sanslösa kraftbonusar, så har mycket hänt sedan sist. Fysiken verkar ha fått en rejäl och lite mer förlåtande översyn, och drar nu mer åt traditionell tennis vilket betyder lite mindre spektakulära bollar som i gengäld kan vara svåra att ta eftersom de beter sig aningen mer realistiskt. Å andra sidan upplever jag att karaktärerna är mer förlåtande i hur de tar emot dem, så det är fortfarande lika lättspelat.

När du startar Mario Tennis Fever möts du av flera valmöjligheter, däribland sådant som Tournament, Trial Towers och minispelsläget Mix it Up - men det stora dragplåstret för den som spelar själv (eller bara vill ha en rejäl genomgång av spelsystemet) är givetvis Adventure. Det var en av föregångarens höjdpunkter och det är även här jag spenderat den mesta av min singleplayertid med spelet.

Här möts vi av en förvånansvärt genomarbetad sekvens som förklarar hur Super-duon Mario och Luigi ska hämta en frukt för att kurera en sjuk Daisy, vilket dock inte går så smidigt som man kunde önska på grund av en annan duo: Waluigi och Wario. Resultatet blir att alla förvandlas till barnversioner av sig själva och grunden till storyn är att barn-Mario helt enkelt inte är lika bra på tennis som sitt vuxna jag (även om jag kan komma på ett par potentiellt större problem med att som vuxen förvandlas till barn).

Det leder i sin tur till en historia där vi springer kors och tvärs på en tennisskola för att leva upp lille Mario, lära honom alla viktiga slag och få honom i toppform igen. Det är hela tiden tydligt uppmärkt vart du ska, men du kan när du vill gå till en annan del av träningen om du vill spela något av dess många minispel igen, vilka dessutom finns tillgängliga i svårighetsgrader. Jag tycker egentligen att det är för mycket kringspringande och att höra Toad vråla instruktioner, Baby-Mario gråta "mamma" när något misslyckats och lyssna på biltutor från Super Mario Sunshine-munstycken blir ibland lite påfrestande, i synnerhet under träningsfasen. Utmaningarna är dock varierade och förutom diverse bossar finns som sagt minispel som ofta inte har med tennis att göra överhuvudtaget. Men kampanjen är tyvärr inget extra. Den berättas oerhört långsamt med förvånansvärt mycket text och att ränna omkring med barnfigurer känns mer påfrestande än kul. Sammantaget ett rejält kliv bakåt jämfört med Aces - även om det inte är dåligt.

Mest tid har jag dock spenderat med att spela sedvanlig tennis. Du kan göra detta både med och utan de nya Fever-racketarna som gett spelet dess namn. Utöver spelarnas olika egenskaper, tillför dessa mer påtagliga funktioner som det lerracket jag nämnde i ingressen, men det finns alla möjliga varianter som kastar om förutsättningarna i matcherna.

Jag är lite kluven till dem, för jag tycker inte alltid de känns helt balanserade, där vissa är gränspuck menlösa, medan andra är enormt kraftfulla. Ytterligare andra har en slags slumpfaktor kopplade till sig som även de förändrar matcherna rejält. Du aktiverar Fever-egenskaperna med ett knapptryck sedan du laddat upp dem, och det gäller att placera dem väl så inte din motståndare returnerar dem och din attack slår mot dig själv istället. Dessutom finns en livmätare som kan göra att du helt enkelt blir oförmögen att spela normalt.

Du kan faktiskt till och med spela med två Fever-rackets om du verkligen vill ha möjlighet att ställa till med det vansinne du för tillfället behöver, men du kan som sagt även ta bort dem. Vi har spelat ungefär 50/50, där det onekligen är kul med alla egenskaper som kastar om förutsättningarna, men det är också precis lika kul att spela utan dem för lite mer traditionell tennis. Även om du väljer sistnämnda alternativ kan du ändå få in lite Nintendo-känsla genom att välja ett underlag som skakar om förutsättningarna - varför inte det flugsvampmönstrade som får bollar att studsa väldigt bra?

Spelmekaniskt är det förvånansvärt djupt. Den som vill kan spela med bara en knapp, men det finns även kombinationer för lobbar, stoppbollar och annat. Att verkligen ta sig tiden att lära sig vilket slag som gör vad kommer alltså löna sig, i synnerhet om du valt bort Fever-rackets. Detta lär även vara nödvändigt online, där det numera finns ett rankat läge för den som vill. För de yngre barnen går det även att vifta med sina Joy-Cons 2 i luften för att simulera slag. Det fungerar visserligen bättre än under Wii-eran, men är fortfarande mest att betrakta som gimmick.

Undan för undan så låser du i högt tempo upp nya grejer. Från racketar till nya spelare, banor och färgvariationer - och det finns även ett eget Achievement-system. Det finns rejält med innehåll, och som jag tidigare nämnt inkluderar detta Trial Towers, som jag tycker är ganska fiffigt utformade. Här gäller det att klara utmaningar med ett begränsat antal liv, och det blir snabbt svårare. Även Mix it Up erbjuder extra variation för den som vill ha andra utmaningar än traditionell tennis, ofta med olika typer av poängjakter.

Till sist vill jag lyfta fram presentationen som jag anser är genomgående bra. Rent tekniskt flyter det på helt perfekt, grafiken är dessutom lika tjusig som tydlig och som du kanske anar finns fanservice i överflöd. Till detta kommer riktigt bra musik. Enda negativa är väl Nintendos ovilja att låta Svamprikets invånare tala (undantaget blomman från Super Mario Bros Wonder). Vet inte hur många gånger under recensionsperioden jag hört Toad vråla varje gång han ska säga något - men jag vet att det är för många.

Sammantaget kan jag inte rekommendera detta till dig som tänkt spela själv, trots betyget sju. Kampanjen är helt enkelt för svag. Har du däremot folk att spela med - och kanske framför allt mot - eller planerar en onlinekarriär med digitalt Fever-racket i näven, så tror jag absolut att detta kan vara något för dig. Visst, det kan bli lite för mycket i dubbelmatcher där alla har Fever-rackets att svinga, men det finns en tjusning i kaoset med, och de går ju som sagt att stänga av. Kort sagt ett trevligt partyspelstillskott för alla multiplayerfans jag absolut vill rekommendera.