Mario vs Donkey Kong

Efter att ha sett en otroligt lockande TV-reklam från ett leksaksbolag som tillverkar små Mario-miniatyrer bestämmer sig Donkey Kong för att målmedvetet spatsera raka vägen till fabriken och lägga beslag på samtliga exemplar. Den mustaschprydda rörmokaren, tillika förlagan bakom de små action-figurerna, accepterar naturligtvis inte detta ohyggliga övertramp och rusar plikttroget efter apan för att återta stöldgodset. Ja, ibland behöver berättelsen i ett spel inte vara mer komplicerad än så, och så snart grunden är lagd så kickar äventyret igång, utan vidare narrativa moment att hänga upp sig på. Det är egentligen skönt att det är upplagt på det viset, för Mario vs Donkey Kong gör inte anspråk på att fånga sin publik med en story, utan detta är helt och hållet ett mysigt litet pusselspel, vars presentation gör ett hyggligt jobb med att förklara varför de båda bundsförvanterna Mario och Donkey Kong plötsligt är osams.

Hur bråket sedan resulterar i att apan i fråga placerar sina nystulna rörmokar-figurer i låsta kistor som sedan hamnar i slutet på charmiga pussel-nivåer är däremot ett ämne som jag inte tänker avhandla i den här texten, utan fokus ska självklart ligga på utmaningarna som Mario ställs inför, den här gången. Allt är faktiskt väldigt enkelt upplagt. Banorna är i regel uppdelade i två delar, där första halvan går ut på att hitta nyckeln till nästa del, varpå en kista ska låsas upp och en Mario-figur har räddats. Efter några vändor med samma upplägg kommer en specialbana där 8 mini-Marios ska ledas genom en liknande utmaning och sedan är det dags för boss fight där Donkey Kong ska besegras i ett upplägg som i mångt och mycket är hämtat från det klassiska arkadspelet från 80-talet med samma namn. Sen börjar allt om i nästa värld.

Upplägget är som sagt ett enkelt sådant som går snabbt att sätta sig in i och fungerar bra som ett lugnt tidsfördriv när man har ett par minuter till övers, alternativt som lätt underhållning på en tågresa eller så. Var och hur du väljer att spela Mario vs Donkey Kong är förstås inte min plats att avgöra men vad jag vill få sagt är att det i min värld blir på tok för repetitivt och långtråkigt för några längre sessioner i soffan. Detta, mest på grund av att spelets svårighetsgrad nästan står helt stilla under en överhängande del av äventyrets gång och det är inte förrän ett par timmar in som jag känner mig det minsta utmanad för första gången. Med undantag för värld-specifika inslag så går det mesta ut på att låta Mario trycka på knappar i tre olika färger för att lägga till eller skapa block att stå på. Ofta känner jag att autopiloten kickar in och mina fingrar rör sig över Switch-kontrollen av sig själva samtidigt som jag kommer på mig själv med att filosofera över vad som vankas till middag eller huruvida jag borde skicka iväg ett meddelande till den där kompisen som jag inte har pratat med på ett tag. Men det gör egentligen ingen nämnvärd skillnad för min progression, huruvida jag har huvudet med i matchen och även fast jag inser att jag kanske inte ingår i Mario vs Donkey Kongs huvudsakliga målgrupp så är det ett för lätt spel som hade mått bra av att öka svårighetsgrads-kurvan mycket tidigare än vad det faktiskt gör.

Med allt detta sagt så finns det dock en hel del beröm att dela ut till Mario vs Donkey Kong. Jag kan nämligen verkligen uppskatta hur Nintendo, genom hela spelet, introducerar nya faktorer att ta hänsyn till i utmaningarna. Oftast tillkommer ett nytt koncept när jag anländer till en ny värld och vare sig det handlar om tidsinställda bomb-ombs som ska placeras ut på rätt ställen eller rullband som kan byta riktning med ett knapptryck så är det alltid ett spännande moment att se vad Nintendo har kokat ihop den här gången. Med risk för att börja låta som en trasig vinylskiva så behöver jag dock tillägga att bristen på utmaning gör att varje värld känns mest som en tutorial där en ny mekanik introduceras, bara för att användas kort i utbildningssyfte innan det är dags för nästa. I rättvisans namn så ökar svårighetsgraden markant längre fram, men det är först efter att jag har gått igenom samtliga miljöer en gång och låst upp det tuffare spelläget. Så visst blir jag utmanad till sist, men det tar på tok lång tid och om det inte vore för att den här texten skulle skrivas så hade jag förmodligen slutat spela en bra stund innan något spännande hunnit hända, av ren tristess.

Men du som har ett par år på nacken och som följt Marios framfart genom åren har troligtvis redan koll på mycket av vad jag skriver, i och med att detta inte är första gången som Mario vs Donkey Kong släpps på marknaden. Redan 2004 kunde man nämligen, till Gameboy Advance, följa vår italienska rörmokares jakt på den nykriminella gorillans stöldgods, vilket förstås gör detta till en regelrätt remake. Kanske är det därför så det bör bedömas, inte som ett nysläppt Switch-spel utan som en gammal bärbar titel som fått sig en markant visuell uppgradering. För det har den verkligen. Mario vs Donkey Kong är förstås inte det vackraste spelet i dagsläget men Nintendo har ändå gjort ett gediget jobb med att få en gammal klenod att se ut och kännas som ett nytt och fräscht spel i mångt och mycket. Och det är i hög grad därför som jag faktiskt ändå har det så pass gemytligt när jag löser vad som ofta känns som samma pussel flera gånger om, just för att det ändå är ganska trivsamt att skutta omkring och supa in Svamprikets välbekanta och mysiga estetik.

Nytt för 2024:s upplaga av Mario vs Donkey Kong är dock möjligheten att kunna avnjuta pusslandet tillsammans med en vän och även fast det inte förändrar tillvaron speciellt mycket rent spelmässigt så är det ett välkommet inslag. Oavsett om jag befinner mig i bland menyerna eller mitt i en nivå så är det busenkelt att ansluta en andra kontroll och låta min medspelare levereras ögonblickligen via såpbubbla. När flerspelarläget är aktiverat så blir vårt slutmål låst med ytterligare en nyckel som behöver plockas upp innan vi kan betrakta oss som färdiga och trots att min kritik från tidigare fortfarande står sig, även när antalet deltagare är två så uppskattar ändå jag att ha något enkelt att kunna samlas kring en stund tillsammans.

Det finns förstås olika spel för olika tillfällen och för att summera mina tankar så är Mario vs Donkey Kong inte den typen av underhållning som jag skulle välja att viga någon nämnvärd tid åt i TV-soffan, utan snarare en titel som fungerar bra i bärbart format vid tillfällen då man är ute på vift och har en halvannan timme till övers. Hade jag däremot haft småbarn hemma som jag velat introducera till spelvärldens magiska element så hade jag nog varit av en annan uppfattning då jag verkligen kan se detta som ett bra introduktion till mediet där grundläggande problemlösning och enklare hantering av handkontrollen fungerar ypperligt. Men om jag bara ska utgå från mig själv så lämnas jag helt opåverkad av Mario vs Donkey Kong, trots ett trevligt yttre och Nintendos mysiga hissmusik som spelas med god variation, beroende på värld. Som en estetisk uppgradering av Game Boy-spelet från 2004 får dock Mario vs Donkey Kong en stor tumme upp.