Marvel: Ultimate Alliance

Marvel, Marvel, Marvel, vad ska man säga? Vad kan man säga om ett företag vars hela grundié bygger på att förse det uppväxande släktet med sexuellt ambivalenta, trikåklädda män och kvinnor i våldsglorifierande historier? Tja, att den i det avseendet påminner om spelindustrin, kanske?

Nåja, det är väl varken tid eller läge för att dra igång en moralpanisk diskusstion så vi lämnar frågan obesvarad och ägnar oss åt huvudämnet istället. Med Marvel: Ultimate Alliance har såväl Marvel som licensinnehavaren Activision slagit på stort; över tjugo spelbara hjältar och totalt över 140 karaktärer gör spelet till det överlägset mest omfångsrika någonsin. Bara det är nog för att få fans världen över att bryta ihop och snyfta euforiskt som artonhundratalspoeter.

Precis som i fjolårets X-Men Legends 2: Rise of Apocalypse och det första X-Men Legends året innan dess erbjuder Ultimate Alliance isometrisk grottröjaraction a'la Baldur's Gate: Dark Alliance. Välj ut dina fyra favorithjältar och ge dig ut att slå en massa fiender massa gånger i huvudet. Ni kan vara upp till fyra spelare samtidigt, antingen on- eller offline. Är ni inte fyra stycken tar datorn över resterande spelare som det sedan går att byta mellan med ett tryck på styrkorset. Det ska dock sägas redan nu att spelet närmast kräver mänskliga medspelare. Att slå sig igenom korridor efter korridor av halvdumma fiender är inte på långa vägar lika kul på egen hand som i sällskap av några likasinnade vänner.

Förutom det vanliga hopp-slag-kastandet har varje karaktär en uppsättning specialkrafter som ju då motsvarar de krafter som han eller hon har i serien. Tyvärr är karaktärerna sinsemellan rätt obalanserade, något som det inbyggda team bonus-systemet ytterligare spär på. Det är nämligen så att du i början av spelet kan sätta ihop din egen superhjältegrupp. Du väljer ut dina fyra hjältar, gruppsymbol samt vad gruppen ska heta. Spelar du med minst tre av dessa samlar du på dig team bonus-poäng vilka gör dina hjältar effektivare tillsammans. Visst är det en trevlig tanke att sätta ihop sitt eget lag, fast det jobbar ju också emot experimentlustan och resulterar i att du nästan alltid springer omkring med dina fyra bästa karaktärer.

Även om det kanhända ingår i genrens röjiga koncept stör jag mig på att jag ofta inte har speciellt mycket koll på vad som händer eller vad min gubbe egentligen har för sig. Speciellt Playstation 2-versionen lider av detta då grafiken är riktigt bedrövlig och faktiskt allvarligt sänker spelbarheten. Grumliga texturer och hemska färger i kombination med en hackig bilduppdatering får ofta slagsmålen att urarta i diabildsaction, grötkaos och total knappbankaranarki. Det verkar helt enkelt som att man har struntat i att optimera spelmotor och grafik för de äldre konsolerna, något i alla fall jag blir Hulk-arg på. Xbox 360-versionen spelar mycket bättre, helt enkelt för att den högre upplösningen gör att man faktiskt ser vad man pysslar med. Inte alltid, men oftast. Sedan är inte Ultimate Alliance någon överdådig grafikfest ens på de nya konsolerna, men man slipper det värsta grötandet i alla fall.

Sedan ställer jag mig tveksam till hur smart det egentligen var att klämma in så många karaktärer i spelet. Alla fans kommer säkert mailbomba mig för det här, men jag hade hellre sett ett spel med färre skurkar, behålllit de fyrtio vettigaste och skippat de resterande sextio. För på varje häftig karaktär går det minst fyra totalidiotiska. Jag menar, en jättestor, urkasst modellerad grön drake med byxor? En talande stol som skjuter elchocker och leker frågesport? Snälla. Visst finns det en udda charm (och även ett visst underhållningsvärde) i den högtravande dialogen, de fjantiga kostymerna och de krystade röstskådespeleriet, men jag kan ändå inte riktigt bli kvitt känslan av förlorad potential. Det finns flera begåvade manusförfattare och massa intressanta historier i Marvel-världen, synd då att man valt att inte lägga det hela på ett djupare plan än att Dr Doom har samlat all världens skurkar för att ta över jorden. Det blir så väldigt mycket matiné-äventyr och sextiotalsserie över det hela.

Nja, ambitionerna är det inget fel på, men Activision når inte riktigt ända fram. Spelkonceptet underhåller visserligen, men är samtidigt fullt av brister och skavanker från de tidigare spelen som verkligen borde ha rättats till. Dessutom är versionerna till Playstation 2 och Xbox riktiga hafsverk, vilket jag tycker är synd och skam. Allt sammantaget får superhjältarna nöja sig med en sexa. Väljer du Xbox 360-versionen och älskar spandex kan du dock med gott samvete lägga på en betygspinne till.

(De första sex bilderna kommer från Playstation 2-versionen, de följande sex från Xbox 360)