Marvel's Spider-Man 2

Marvel's Spider-Man slog ned som en bomb när det släpptes för drygt fyra år sedan som väldigt snabbt började jämföras med succén som stavas Batman: Arkham Asylum. Tack vare Insomniac Games hade Marvel nu också något att skryta med i TV-spelsväg. Redan två år senare, i samband med lanseringen av Playstation 5, släppte spelstudion sin fortsättning på Spider-Mans resa. Då handlade det däremot inte om Peter Parker, utan snarare om begynnelsen av en ny Spider-Man i form av Miles Morales. I Marvel's Spider-Man 2 är hoten större än någonsin förr och då behöver världen inte bara en Spider-Man, utan två.

Marvel's Spider-Man 2 tar vid knappt ett år efter att Miles satte stopp för Tinkerer i den andra installationen. Såväl Peter som Miles försöker förlika sig med det faktum att livet aldrig kommer vara som förr. May, som var Peters trygga punkt, har lämnat ett stort tomrum efter sin död och eftersom Peter vräkts från sin lägenhet, har han flyttat in i hennes hus i Queens. Miles försöker gå vidare i livet efter att sin pappa mördades och likaså hans mor som har träffat en ny man som hon desperat försöker övertala Miles att träffa. Vad som alltid varit bland det mest intressanta med Spider-Man är kampen om att få privatlivet att gå ihop med superhjältelivet vilket aldrig går särskilt bra. Insomniac Games har redan visat tidigare att de vet hur de ska hantera detta och de är väldigt snabba med att visa att de är minst lika kompetenta även denna gång. Det dröjer nämligen inte länge alls innan de båda hamnar i ett kaos som tvingar dem att, återigen, välja mellan sina vanliga liv som människor eller deras liv som superhjältar.

Utvecklarna bakom spelet ödslar verkligen ingen tid de första timmarna i denna utsökta uppföljare utan öppnar med att Miles och Peter måste sätta stopp för Sandman som blivit fullkomligt galen. Kort därpå kapas en fångtransport av såväl Mr. Negative som Scorpion. Vem exakt som ligger bakom kapningen och varför låter jag vara osagt, men som du säkert förstår har det kanske aldrig funnits en bättre tidpunkt för New York att ha två Spider-Man som håller staden och dess invånare trygga. Lyckligtvis har de två hjältarna även lärt sig ett och annat från sina tidigare erfarenheter och filat på en hel del uppgraderingar.

En av mina största farhågor inför uppföljaren var att det snabbt skulle bli repetitivt. När de tre expansionerna till det första spelet släpptes, vars samlingsnamn gick under titeln The City That Never Sleeps, upplevde jag att studion hade fått slut på idéer. Striderna fick lite mer djup tack vare några nya prylar men kvar var samma sorts olyckor och brott som titt som tätt uppstod på New Yorks gator och tak. Eftersom Miles förmågor skiljer sig markant från Peters kändes hans eget spel som tur var aldrig så identiskt som originalet men när vi nu ska återvända till Peters brottsbekämpande fanns där en oro. En oro som jag gladeligen kunde sudda bort relativt snabbt. I kölvattnet av att Peter satte stopp för Doctor Octopus såg han själv över möjligheten att få ett extra handtag och skapade således fyra metallarmar som kan dras in och ut på nolltid från ryggen på Peter. Detta har såklart konsekvenser både för hans förmåga att slåss men också hans förmåga ta sig fram snabbt och effektivt genom staden.

I det första spelet var olika förmågor kopplade till alternativa utseenden men eftersom vi denna gång skäms bort med så många nyheter har dessa slopats helt. Borta är även näthjulet som lät oss välja mellan en rad prylar mitt under striderna som bröt tempot i striderna. Allt detta har nu ersatts och numera kan fyra förmågor i taget appliceras genom att hålla in L1 och sedan trycka kryss, fyrkant, cirkel eller trekant för att kasta upp ett gäng fiender i luften eller dunka på en av dem rejält med metallarmarna. Detta är bara två av alla exempel på dessa förmågor och vissa lämpar sig bättre än andra i vissa stunder. Samma sak gäller prylarna som alltså är kopplade till R1. Håller du in knappen och sedan trycker på kryss, fyrkant, cirkel eller trekant kan du kasta ut prylar som alla skiljer sig åt. Även Miles har fått låna Peters finesser och kan använda prylarna (men han håller sig till sina unika förmågor istället för metallarmar).

Som jag nämnde kan metallarmarna även löna sig utanför striderna. De som lirat Marvel's Spider-Man: Miles Morales minns kanske att man med hjälp av krafterna kunde hoppa ett extra hopp i luften eller kasta sig fram när man svingade runt bland skyskraporna. Med hjälp av metallarmarna kan Peter nu göra detsamma. Men det finns ytterligare en finess att nämna här och jag pratar såklart om nätvingarna som bägge spindlarna nu drar nytta av. När Insomniac Games fattade beslutet att expandera kartan i Marvel's Spider-Man 2 började jag omedelbart fundera över hur man snabbt skulle kunna navigera sig genom den, och svaret på den frågan är naturligtvis nätvingarna.

Med hjälp av nätvingarna kan man susa förbi skyskraporna i en otrolig hastighet och här och där kan man dessutom dra nytta av de starka vindarna som ger spelaren en extra skjuts som tar dig från punkt A till punkt B på nolltid. Nu när Spider-Man rör sig så snabbt är det till och med möjligt att glida ett dussintals meter på vattnet. Nätvingarna skulle jag nog säga är den absolut bästa adderingen i uppföljaren som bidrar med en högre hastighet som känns nödvändig i en så stor spelvärld, samtidigt som den är lätt att använda. Den ersätter inte heller svingandet på något sätt vilket jag upplevde att det fanns en risk för, utan i kombination med nätsvingandet blir helhetsupplevelsen bara bättre.

Marvel's Spider-Man 2 är det första spelet i serien som är utvecklat enbart med Playstation 5 i tanke. Visst, första spelet gavs ut på nytt i en snyggare och snabbare version och Miles Morales släpptes till både Playstation 4 och Playstation 5 men eftersom de anpassades för Playstation 4 var de också begränsade till den tekniken. Den här gången finns det möjlighet att åstadkomma lite mer. Till att börja med är det en enorm skillnad mellan snabbfärd (fast travel) i tidigare titlar och i denna. Tidigare fick vi titta på när Spider-Man tog tunnelbanan för att snabbt förflytta sig från en stadsdel till en annan. Den här gången existerar ingen laddningsskärm alls. Väljer jag att snabbresa från en stadsdel till en annan så glider Spider-Man med detsamma in i den med sina nätvingar. Det går dessutom att byta till den andra hjälten som i Grand Theft Auto V och även detta sker omedelbart, helt utan laddningstider.

I samband med tekniken förtjänar även Dualsense att nämnas. Det är kanske inte någon uppvisning i hur man kan dra nytta av handkontrollens finesser, men den utnyttjas likväl på ett tillfredsställande vis. Bland annat ger den ifrån sig pyttesmå vibrationer för att det ska kännas som att vinden blåser genom händerna på dig. Ett annat exempel är att ett par av sidouppdragen kräver att du ska trycka ned triggerknapparna olika mycket, samtidigt som de ger ifrån sig motstånd. Jag ska erkänna att det inte alltid var helt enkelt att matcha detta (vilket bara är positivt) och jag uppskattar att Insomniac försökt dra nytta av handkontrollens unika egenskaper.

Rent grafiskt bröstar Marvel's Spider-Man 2 upp sig rejält. De som spelat de tidigare titlarna vet naturligtvis redan hur läckra de är, och det här spelet är sannerligen inget undantag. Spelets ray tracing gör de redan tjusiga miljöerna till något så vackert att man nästan blir en gnutta irriterad över att det ens är möjligt. Att se hur det orangea ljuset från solnedgången reflekterar sig i skyltfönstren som sedan skiner på väggarna som ljuset annars inte når eller när neonskylten till en pizzeria speglas i vattenpölarna på trottoaren skapar det en makalöst vacker omgivning som man inte vill lämna. Vare sig du väljer att spela spelet i högre bilduppdatering per sekund eller inte, behöver du inte oroa dig för att helt gå miste om dessa grafiska möjligheter. Dock är det klart att det blir en viss skillnad och ingen annan än du kan välja vad som känns bäst. Oavsett vad så ser spelet otroligt bra ut i alla lägen.

Under min tid tillsammans med Miles och Peter har jag varit relativt skonad från buggar, men det har förekommit en och annan. Vi snackar absolut inte om några allvarliga sådana utan om mindre, oskyldiga sådana. Vid ett tillfälle gick andra dräkter inte att användas som de skulle utan Spider-Man gick från att vara en människa till en vit liten låda, stor som en rubiks kub. Det skapade förvisso lite skratt hos mig men efter att ha startat om spelet från senaste sparpunkten var det löst. En annan gång var New Yorks arga spöken framme och höll i demonstrationsskyltar som ville att Norman Osborn skulle stå till svars för hans tidigare handlingar men jag har en stark misstanke att de egentligen inte var spöken, utan osynliga medborgare. Ibland har fiender som fått smaka knogar dessutom svävat genom väggar för att plötsligt dyka upp på samma plats och därefter, återigen, sväva rakt genom väggen. Alla dessa exempel är dock sällsynta händelser och i en så stor spelvärld som denna är det inte konstigt att en och annan grafisk bugg ska dyka upp. Det skall i vilket fall som helst nämnas att den här recensionen inte huvudsakligen baseras på den uppdatering som släpps i samband med lanseringen och vi räknar med att dessa buggar är ännu mer sällsynta då. Precis som i fallet med de tidigare spelen. Det finns, för att göra det så tydligt som möjligt, alltså ingen som helst orsak att oroa sig över ett ofärdigt spel.

Det finns som jag nämnt en hel del nyheter att glädjas åt i uppföljaren men vad som på förhand varit den tveklöst största nyheten måste ändå vara symbioten. Kraven the Hunter har övergett sina gamla jaktmarker då de helt enkelt inte längre är värdiga hans extraordinära jägarinstinkter. Lagom till att han söker sig till en helt ny kontinent för att jaga efter nya troféer har symbioten hittat sin nya värd; Peter Parker. De förmågor som den icke-jordbundna geggan för med sig visar vara något helt i Kravens smak. Hans ultimata jakt kräver trots allt den ultimata utmaningen. Kravens närvaro i New York sveper omedelbart en skugga över staden och det är en väldigt mörk berättelse som Insomniac Games tar med spelaren på, och du är förmodligen inte beredd på vad som står på menyn i detta utsökta spel.

När symbioten tar över Peter börjar det ganska snabbt förändra honom och med tanke på hur situationen ser ut när det sker, är det verkligen på både gott och ont. Det dröjer dock inte länge innan Peter knappt kan hålla tillbaka sin okontrollerbara ilska som visar sig genom ett brutalt övervåld gentemot hans fiender och en vrede mot de som bryr sig om honom. Detta förändrar även striderna ytterligare på så vis att Peters metallarmar går att ersättas med symbiotens krafter som bland annat gör det möjligt att greppa tag i en handfull fiender på en och samma gång och krossa deras ansikten mot marken som får en att undra om Peter övergett sin regel att aldrig döda. En mätare fylls dessutom stadigt på under striden som vid maxad nivå låter dig utlösa ett vredesutbrott där du går bärsärkagång och på bara något enstaka slag neutraliserar dina fiender. Som spelare förväntar sig medför alltså dessa nya egenskaper ännu mer våld och en ännu allvarligare berättelse än tidigare som du inte får gå miste om.

Jag skulle verkligen vilja understryka att fastän spelet har siffran två i sin titel, skulle jag säga att man tjänar mycket på att ha lirat båda spelen som utspelar sig innan detta. Har man gått miste om Marvel's Spider-Man: Miles Morales har man också gått miste om vad som hände honom och hans farbror Aaron samt Miles relation till Hailey Cooper, för att nämna några saker. Med det sagt går det att få en snabb sammanfattning av de tidigare händelserna i spelets huvudmeny, men man skulle enligt mig göra sig själv en otjänst om man skippade något av de tidigare spelen i serien.

När vi ändå talar om de tidigare installationerna vill jag även passa på att nämna hur mycket bättre sidouppdragen är denna gång. I framför allt det första spelet blev jag i all ärlighets namn lite mätt på att sätta p för Kingpins, Sables och alla andra slags högkvarter. Till slut fyllde de hela världskartan och egentligen gjorde man ju bara samma slags uppdrag hela tiden fast mot olika typer av fiender. Denna gång upplever jag att det finns en mycket större variation. Utan att säga för mycket skulle jag säga att min egen favorit av dessa är uppdraget där man ska hjälpa Howard (som varit med i båda de tidigare spelen) för att återigen assistera honom och hans duvor. Denna gång var hans sidoberättelse nämligen mer genomtänkt och var både vacker och sorgsen på samma gång. Helt olikt de tidigare spelens uppdrag som involverade Howard och det märks att Insomniac vill berätta lite mer mogna historier denna gång. Bland de andra sidouppdragen får vi bland annat se studions tolkning av Mysterio och vad som hänt Yuri efter de tragiska händelserna i spelets första expansioner när hon nu gått sin egen väg och tagit lagen i sina egna händer. Det är inte sällan som jag fastnade helt för dessa sidospår och fullkomligt glömde bort huvudberättelsen, vilket jag enbart kan beskriva som positivt.

Utöver nätvingar, symbioten och metallarmar finns det en hel del andra uppgraderingar att fördjupa sig i. Genom att slutföra uppdrag, hitta samlarobjekt och sätta stopp för brottslingar klättrar man i nivåer som också låser upp polletter och förmågepoänger som i sin tur kan användas till att låsa upp eller förbättra hjältarnas förmågor och egenskaper. Miles och Peter har varsitt uppgraderingsträd och de har även ett som de delar på. Därutöver går det att uppgradera deras förmågor men även de tekniska prylarna som de använder i striderna. Det finns med andra ord en hel uppsjö av saker man kan förbättra vilket gör att spelet ständigt känns fräscht.

Spelets smygpartier har också fått mer kärlek den här gången. Till att börja kan Peter och Miles den här gången skjuta nätlinor för att enklare kunna attackera sina fiender från ovan, utan att bli sedda. Tidigare var de begränsade till räcken, takkanter och andra avsatser men denna gång går det alltså att vara mer flexibel. Dock har en del prylar som användes i det första spelet plockats bort den här gången vilket gör att man denna gång inte kan lita sig på tekniken lika mycket. Det finns dock fall där man kan lita på tekniken mer och det gäller Mary Jane Watson. I ettan stod de sekvenser man spelade som henne helt klart för de svagare stunderna men den här gången tycks utvecklarna ha lärt sig en del och förbättrat dem rejält. Jag skulle vilja jämföra förändringen med den vi såg i A Plague Tale: Innocence och A Plague Tale: Requiem där Amicia i det första spelet inte var lika offensiv och fick smyga sig runt medan hon kunde vara lite mer offensiv i det andra spelet. Samma sak gäller Mary Jane som denna gång har kvar sitt elchockvapen från Sablevakten i första spelet och denna gång kan man till och med använda den på avstånd och skjuta fiender. Alltså har man större valmöjligheter för att ta sig framåt den här gången och därför suckade jag aldrig de gånger man behövde spela som MJ i denna uppföljare.

Marvel's Spider-Man 2 är mellan 20-30 timmar långt beroende på hur gärna du vill upptäcka allt eller bara spela klart berättelsen. Jag kammade själv hem platinumtrofén till spelet på 30 timmar vilket kändes väldigt lagom. Fastän spelvärlden är större den här gången är det inte mycket längre alls än de tidigare spelen. Eftersom man tar sig fram mycket snabbare den här gången känns världen trots allt inte så mycket större men samtidigt hade jag aldrig kunnat gå tillbaka till de tidigare spelen efter att ha använt nätvingarna och skjutit iväg mig likt en slangbella från taken i rasslande fart. Till ytan är det alltså ett större spel, men spellängden är ungefär densamma.

Sammanfattningsvis så är Marvel's Spider-Man 2 ett fantastiskt spel som hämtar inspiration från Absolute Carnage, Kraven's Last Hunt och flera andra berättelser. Samtidigt gör Insomniac Games någonting helt nytt som aldrig får berättelsen att kännas identisk med någon annan serietidning. Snarare hittar studion ständigt sätt att blanda serieförlagorna och att överraska mig ordentligt. Det här är ett spel som du absolut inte får gå miste om eftersom det aldrig varit roligare att axla rollen som Spider-Man. Det finns så många saker jag hade velat nämna utöver det jag redan gjort, men för att inte ruinera din upplevelse och de överraskningar som utvecklarna har kokat ihop så avstår jag. Istället nöjer jag mig med att summera mina känslor genom att citera allas vår Stan Lee... ''Excelsior!''