I en inte alltför avlägsen framtid hittar mänskligheten utomjordisk teknologi i begravda ruiner på Mars. I rasande takt avslöjar vi hemligheterna och vi hittar snart en så kallad "mass relay" i utkanten av vårt solsystem. En port till en större galaktisk gemenskap och det är några decennier efter vårt inträdde i ett större galatiskt sammanhang, närmare bestämt år 2183 som händelserna i Mass Effect tar sin början.
Du spelar Commander Shepard som skickas ut på vad som utåt sett är ett rutinuppdrag till den mänskliga kolonin på Eden Prime. Men målet är att säkra en uråldrig artefakt från samma ras vars ruiner mänskligheten hittade på Mars. Protheanerna, som rasen kallas, är spårlöst försvunna sedan 50000 år och allt de lämnats efter sig är hett eftertraktat. Här konfronteras du för första gången med spelets skurk Saren, en spectre med oinskränkt mandat av det galaktiska rådet. Samma position som Shepard en bit in i spelet kommer att föräras. Den första mänskliga spectren - allt du gör kommer att reflektera hur mänskligheten upplevs i andra rasers ögon.
Mass Effect bygger på samma grund som Biowares fantastiska spel Star Wars: Knights of the Old Republic (tvåan skapades som bekant av Obsidian). Mycket av upplägget känns igen, men uppdragsdesignen och tillgängligheten har ökats avsevärt. Två andra stora nyheter är stridssystemet som är helt förändrat och möjligheten att fritt utforska planeter utanför huvudstoryn. Därtill får man lägga välgjorda fordonssekvenser, ett strålande dialogsystem och en fysikmotor (som speciellt mot slutet av spelet gör skillnad).
Stridssystemet i Mass Effect var något som jag först var skeptisk till. Vid en kvick anblick kan det påminna om ett actionspel, men fundamenten är djupt förankrade i ett rollspelssystem. Blandningen av att själv trycka på avtryckaren (utan att vänta på sin tur) och ha mängder av specialförmågor till sitt förfogande känns till en början ovan, men efter en handfull timmar när man lärt sig att utnyttja pausfunktionen för att sikta in sig på fienderna och i bästa Gears of War-stil hukar bakom väggar och lådor blir storheten i striderna uppenbar.
Det finns inga enformiga eller tråkiga strider i Mass Effect. Fienderna agerar intelligent och kurar du ihop bakom en låda kommer de att försöka flanka dig för att ge sig in i närstrid, speciellt om du möter fiender med god närstridsförmåga (som Krogans). Första gången du stöter på en Asari med biotiska förmågor kommer du säkert också få dig en chock, inte nog med att de kan försätta dig stasis, de kan även kasta undan den låda du skyddat dig bakom med tankekraft. Detta är givetvis också förmågor du kan bemästra själv om du väljer en klass med biotiska förmågor.
Att striderna sker i realtid balanseras genom att ditt vapen överhettas vid ovarsamt skjutande. På det sättet sänker Bioware tempot och även om du springer omkring med en hagelbrakare och letar upp fienderna för dödande närskott så behöver du tänka dig för en aning då de flesta hagelbössor bara kan skjuta 3 salvor i följd innan de överhettas och när de är överhettade är de obrukbara för en stund.
Du väljer även vilka vapen dina medhjälpare ska bära och du sköter även deras utrustning. Det finns massor av tänka på när det gäller utrustningen och de många vapnen kan uppgraderas med tillbehör som förbättrar siktet, minskar risken för överhettning eller liknande. Dessutom kan du välja vilken ammunition du skjuter med och anpassa den efter fienderna du strider mot vid just det tillfället.
Du har som regel med dig två kompanjoner genom spelet (som du väljer inför varje nytt uppdrag), dessa sköter sig normalt själva men du kan ställa in om du vill att de automatiskt ska använda sina specialförmågor eller om du vill ha full kontroll över det själv. I Mass Effect är kompanjonerna dock just kompanjoner och biorollsinnehavare och du kan inte växla mellan att styra de olika gruppmedlemmarna. Du kan även ge dina kompanjoner vissa enklare instruktioner, men det är inte nödvändigt att detaljstyra dem.
Precis som i Knights of the Old Republic har varje gruppmedlem en noggrant utformad bakgrundshistoria som du kan utforska när ni befinner ombord på skeppet Normandy. Det finns sidouppdrag som behandlar gruppmedlemmarnas historia och dina val kommer antingen gillas eller ogillas av dem. Det finns medlemmar i gruppen som inte vill ha med utomjordingar och det finns de som anser att du bör skjuta först och fråga senare. Du kan välja att styra med järnhand eller charma dina kollegor och visa dem respekt.
Du kan välja att vara en godhjärtad Shepard eller en iskall och hård agent. Och i vissa konversationer och situationer kan det senare innebära att du dra vapen istället för att snacka. I min första genomspelning valde jag den snälla vägen, men det är helt okej att blanda som man vill. Nu när jag spelar igenom Mass Effect en andra gång har jag valt att skapa en stenhård kvinnlig Shepard som går över lik.
Det som verkligen fick mig att fastna för Mass Effect och som jag redan innan jag spelade spelet uppskattade var den enorma värld som Bioware byggt upp. Mycket av händelserna i Mass Effect handlar om galaktisk politik och här lyser verkligen det skickliga manuset igenom. Varje dialog och val du gör påverkar hur handlingen förs framåt, även om ramverket naturligtvis är detsamma. De mycket välgjorda utomjordingarna och det strålande röstskådespeleriet är ytterligare två faktorer som höjer spelupplevelsen.
En bit in i spelet blir Shepard förärad titeln som spectre och du får fri tillgång till skeppet Normandy. Via galaxkartan kan du nu utforska en rad olika planeter och genom att hitta nya uppdrag på citadellet eller nere på planeterna så öppnas nya val upp på galaxkartan.
Sammanlagt kanske det rör sig om ett 20-tal planeter som du kan besöka utan att de tillhör den huvudsakliga storyn, lägg därtill ett antal rymdskepp, planeter som kan scannas och de många småuppdragen på citadellet och under själva huvudäventyret så förstår ni att spelet är omfattande. Min första genomspelning tog drygt 40 timmar (35 timmar enligt sparfilen, men det händer ju att man får ladda om). Det finns olika svårighetsgrader på striderna, alltifrån "casual" till normalt, svårt och galet svårt. Extra achievements väntar dem så vågar sig på de högre nivåerna.
När du besöker en planet utan en större rymdhamn så landar du på planeten med den jeepliknande tanken Mako. Den styrs på samma sätt som en warthog i Halo och har tillgång till kulspruta och missiler. Under flera uppdrag kommer du att få skjuta såväl geths (de syntetiska fienderna som du möter i större delen av spelet) som enorma sandmaskar (Thresher Mews) med Makon. Dessa sekvenser är så välgjorda att man lätt glömmer bort att Mass Effect faktiskt är ett rollspel och inget actionspel.
Mass Effect är ett oerhört vackert spel på flera sätt. Dels rent tekniskt, även om det finns mer imponerade spel som använder sig av Unreal Engine 3.0, men framförallt är det designen som skiner. Regiarbetet i konversationer och mellansekvenser är också fantastiskt och det enda problemet är att bilduppdateringen inte är helt optimal. Lyckligtvis stör det inte lika mycket som det skulle göra i ett actionspel.
Förutom rösterna så finns det mycket intressant som Bioware gjort med ljudet. När man åker hiss får man exempelvis höra de officiella nyhetsversionerna av de uppdrag du varit med om, det kan också vara så att du får nys om sidouppdrag på det sättet. Musiken håller sig för det mesta rätt lugn, men när det börjar hända saker eskalerar mattan av synthtoner och det får mig genast att tänka på Blade Runner.
Jag sitter och letar efter orden att beskriva hur jag känner efter den första genomspelningen av Biowares senaste mästerverk Mass Effect. En spelupplevelse som var precis lika enorm som jag hade hoppats på och som sedan tog det ett steg längre under slutspurten. Bioware når nya nivåer för berättande och story i spelsammanhang och den värld som byggts upp är så minutiöst välgjord att den får i stort sett alla andra science fiction-världar att skämmas.
Vi har fått vänta lite extra länge på Mass Effect, men det har varit väl värt att vänta på. Storyn är minnesvärd och när man spelar igenom spelet en andra gång så märker man alla små detaljer, alla antydningar som får spelet att kännas ännu mer genomarbetat. Det här är Star Wars: Knights of the Old Republic på steroider och nu väntar jag bara på uppföljaren. Otåligt.