Me & My Katamari

Nana-nanananaa-nanana-na-na-nana-naaahhh. Ni som har spelat Katamari Damacy eller We Love Katamari vet vad jag nynnar på. Det var ett tag sedan jag rullade katamaris med prinsen, men jag börjar genast nynna på alla härliga melodier när jag sätter mig ned med PSP-spelet. Det finns något naivt härligt i musiken som det helt enkelt inte går att värja sig mot. Jag köpte Katamari Damacy under en USA-resa för ett drygt år sedan och fascinerades av den udda trallvänliga musiken, det sköna upplägget och naturligtvis av den kosmiske konungen och hans familj. Det är ett sånt där spel som man bör ha i spelsamlingen även om det på alla sätt och vis är och vill vara en bagatell. Inget fel med det, alla spel kan ju inte vara svulstigt episka 60 timmars äventyr.

Upprinnelsen till Me & My Katamari är lika absurd som politiskt inkorrekt. Den kosmiske kungen söp till, plumsade ner i havet och med sin enorma kroppshydda orsakade han en tsunami som sköljde bort en hel ögrupp. Nu kanske det är några som vrider på sig lite framför datorskärmen, men det är inget allvarligt menat med denna politiska inkorrekthet. Den känns faktiskt bara humoristiskt fräsch. Det blir upp till den lille prinsen att rätta till farsans fyllemisstag. Genom att rulla den kladdiga katamarin (ser ut lite som bitleksak för hundar) över föremål i japanska vardagsrum, städer och djurparker ska prinsen bygga nya öar åt en lång rad djur som gjorts hemlösa av kungens magplask.

Det kan handla om att göra en ö av ätbara delikatesser till krabban som inte riktigt gillar att vara en delikatess som andra mumsar på eller om en högljudd ö till syrsan som vill kunna sjunga utan att störa någon annan. Rullar du på riktigt bra låser du upp spellägen, dekorativa hattar och kläder åt den lille prinsen. Ibland kan det vara svårt att urskilja de olika föremålen som fastnar på bollen, men huvudsaken är att den blir så stor som möjligt då innehållet mest påverkar poängen och hur nöjda djuren blir. Utspridda på banorna finns också en och annan kunglig släktning som man kan rulla upp för att sedan placera på en ö. Därefter kan man välja att spela med dessa kusiner, farbröder och vad de nu kan tänkas vara istället för prinsen om man nu skulle vilja det.

Det stora frågetecknet innan spelet kom var hur den unika och geniala spelkontrollen som byggde på att man använde Dual Shock 2:s dubbla analoga spakar skulle överföras till PSP. Till en början känns det inte lika smidigt att hålla in en knapp och styra riktningen med den analoga knappen, men efter några timmar sitter snabbvändningar och annat finlir som det ska. Det finns dock ett stort problem med att spelet förlitar sig väldigt mycket på den analoga knappen. Efter en dryg timmes spelande börjar tummen domna lite lätt och längre spelsessioner än så vågade jag mig inte på med Me & My Katamari. Annars är det just ett sånt spel som lockar till ytterligare ett försök, en ny bana eller bara att försöka bräcka ett gammalt rekord. Lite smärta får man ju stå ut. Tyvärr är det ganska få olika miljöer som man rullar runt i jämfört med Playstation 2-spelen, vilket känns lite tråkigt även om banorna återvinns på ett finurligt sätt med varierande teman. Jag hade dock gärna sett att antalet banor varit större och efter ett tag hittar man lite väl bra för att utmaningen ska bli den optimala.

Det är svårt att inte spela Me & My Katamari med leende på läpparna samtidigt som man nynnar på de naiva trallvänliga låtarna. Sammantaget resulterar det i ett välgjort PSP-spel, som dock inte riktigt når upp till sina storebröder på Playstation 2. För de av er som aldrig träffat på prinsen och hans familj tidigare rekommenderar jag PS2-spelen i första hand, men Namco har lyckats överföra konceptet förvånansvärt väl till det bärbara formatet. Namco har nu låtit meddela att det inte blir några fler Katamari-spel, åtminstone den närmaste framtiden, och kanske är det bra för det skulle behövas lite nya ingredienser för att riktigt få konceptet att kännas fräscht. Nu är det fortfarande ett riktigt bra spel, men inget måste för varje PSP-ägare.