Mechassault 2: Lone Wolf

Sällan har väl ett spel doftat så fränt av diesel och krutrök och varit så genuint skitigt som Mechassault 2: Lone Wolf. Stora tunga robotar, designade som vandrande pansarvagnar med inbyggda kärnreaktorer klampar fram och beskjuter varandra i smutsgrå landskap där endast ruiner av vad som en gång var städer återstår. Svart sotig rök stiger upp mot himmelen från ett höghus, innan det bara sekunder senare faller ihop likt ett korthus. En del av robotarna är halvt söndersprängda och läcker kolsvart spillolja, medan deras piloter kämpar tappert tills de sprängs med sin mech i en gigantisk explosion.

Mechassault var min första kontakt med Xbox Live där jag framför allt spenderade tid med att spränga vår egen Jesper Karlsson, som på knagglig mellanstadieengelska vrålade könsord till allt och alla. Det var ett bra och blytungt spel vars storhet låg just i storheten i alla massiva 25-metersrobotar. Det var dock inte problemfritt där brister i kontrollen var det verkliga dilemmat. Dessutom var man tvungen att kämpa sig igenom ett meningslöst äventyr för att komma åt de riktigt bra robotarna. Lyckligtvis har stora förändringar gjorts till uppföljaren, varav alla faktiskt är till det bättre.

Dels har spelet denna gång begåvats med ett episkt äventyr, som också fungerar som en bra träning inför de verkliga slagen online. De stora förändringarna ligger dock i det spelmekaniska. Mech Warriors är piloterna som kör de bepansrade monstren men i föregångaren fick vi inte så mycket av dem. Det gav spelet en något anonym känsla och därför har utvecklarna Day 1 Studios ändrat så att man inte längre styr ett mekaniskt monster, utan en människa av kött och blod. Det innebär i klartext att man denna gång kan lämna sin mech i brinnande strid för att försöka ta över något annat fordon, komma åt stativmonterade kanoner eller gillra fällor. Allra bäst är möjligheten att utföra något som kallas "Mech Hack". Det gör att man kan ta över fordon som kontrolleras av en annan person, både i kampanjen och via Live. För att lyckas utföra hacket gäller det att så snabbt som möjligt knappa in en knappkombination som visas på skärmen och om man lyckas skjuts den drabbade piloten ut med katapult. Sedan är det bara att stiga in i sin nya mech och fortsätta bråkandet. När man spelar online har dock piloten möjlighet att försvara sig genom att trycka in samma knappkombination, och man riskerar därmed att misslyckas för att därmed fortsätta vara en utsatt liten köttklump bland alla gjutjärnsrobotar.

En annan nyhet är möjligheten att klättra på väggar, samt att det finns helt nya typer av fordon som pansarvagnar och VTOL - Vertical Take Off and Landing, alltså plan som kan starta från stillastående genom att flyga rakt uppåt. Det gör att ett väl sammansatt team denna gång inte bara ska bestå av mechs, utan en och annan pansarvagn som har goda smygmöjligheter och gärna någon VTOL som kan komma till undsättning med extra bonusföremål. Dessutom har kontrollerna finslipats, utan att någonsin ge avkall på känslan av att man faktiskt styr en omänskligt stor klump järn. Den lite småsega känslan från föregångaren är som bortblåst och dessutom har flera vapen tillkommit som kräver ett mer lugnt tempo från spelaren för att komma till sin rätt. Sammantaget gör detta Mechassault 2 till ett mer sansat spel där en bättre spelare, och framför allt bättre lag, har bättre möjligheter än någonsin förr att vinna rejält.

Precis som sist finns ett stort urval av vandrande pansarplåt att spela med i multiplayer. Precis som i föregångaren finns det dock stora skillnader i hur bra de är och därmed finns det vissa robotar som helt sonika aldrig kommer att komma till användning, annat än när nybörjare ska prova sig fram för att se vilken de gillar. De som är vana vid pastellfärgade smäckra japanska mechas, lär för övrigt bli förvånade över den superamerikanska designen i Mechassault 2. Här är robotarna repiga, slitna, stålgråa och saknar helt mänskliga drag i sin uppbyggnad.

Där föregångaren var ett, med Xbox-mått mätt, ganska enkelt spel rent grafiskt har Day 1 Studios biffat upp Mechassault 2: Lone Wolf ordentligt. Alla mechsen är supersmidigt animerade och är riktigt läckert modellerade. Omgivningarna är rikt utsmyckade och det mesta går att riva. Till skillnad från föregångaren rasar inte byggnader likt korthus, utan faller istället i bitar allt eftersom det skadas. Det ser naturligtvis otroligt läckert ut och även efter närmare 50 spelade timmar kan jag fortfarande roa mig med att låta en riktigt krallig skyskrapa sprängas i bitar bara för att det ser så mäktigt ut. Det är dock inte bara jag som drivs av en förstörelselusta utan alla sabbar för allt vad tygen håller under matcherna, vilket leder till att en fin stad efter en match ser ut som Jerusalems förstörelse.

Utvecklarna har lagt ned stor möda på Live-läget där man denna gång tar del av ett fullskaligt krig mellan många parter. Alla sidor har en ointaglig hemplanet och sedan man tagit parti för någon fraktion gäller det att ta del i striderna och erövra så många planeter som möjligt. Jag själv tog parti för Kurita och har sedan dess suttit som klistrad framför dumburken i jakten på totalt herravälde över galaxen. För den som vill går det naturligtvis också att spela alla sedvanliga uppställningar av dödsmatcher, Capture the Flag-liknande spel (som med VTOL-fraktskepp blir mer utmanande än någonsin förr) och underhållande "Snatch It" som inbjuder till riktigt mycket taktiskt spel som stundtals nästan för tankarna till Splinter Cells långsamma spelsätt. Dessutom stödjer Mechassault 2: Lone Wolf Xbox Live 3.0 på samma sätt som Halo, vilket ger oss möjlighet att följa statistik via datorn, skicka röstmeddelanden till spelare som är offline med mera. Högsta poäng till Live-läget alltså.

Visst hade själva äventyret för en spelare kunnat vara lite längre. Nu räcker det i drygt tio timmar och det dubbla om man räknar med faktumet att återspelningsvärdet är stort. De tio timmarna är dock riktigt kvalitativa och gör faktiskt spelet köpvärt för de som aldrig tänkt spela via Xbox Live. Online växer det ytterligare och faktumet är att vid sidan av Halo 2 är Mechassault 2: Lone Wolf det klart bästa Live-spelet såhär långt. Det säger en hel del och sammantaget bör det absolut inte missas, vare sig du tänkt spela online eller inte.