Medal of Honor: Frontline

Med Medal of Honor: Allied Assault slog företaget undan fötterna på många PC-spelare och levererade en av de bästa FPS-upplevelserna någonsin - trots att serien ursprungligen grundade sitt namn på PSOne, en konsol som många inte förknippar med solida FPS-spel. Nu är teamet bakom serien tillbaka med ännu en utgåva, den här gången på PS2, och bortsett från den berömda scenen på Omaha Beach som är spelets öppningsscen, så är det helt nya uppdrag som väntar.

Medal of Honor: Frontline skickar återigen ner dig i skorna på löjtnant Jimmy Patterson, som har räddat dagen tidigare och ödelagt tyskarnas planer på världsherravälde. Och den här gången bjuds det på direktanfall i sönderslagna städer, hemliga uppdrag ombord på ubåt, och infiltrering av en tysk militärenhet för att få tag i det experimentella flygplanet HO-IX Flying Wing. Det hela serveras med gammeldags filmklipp, som skapar en överdådig stämning och sätter standarden för den läckra atmosfär som spelet osar av. I förhållande till vår preview-version, så är uppdragen nu linjärt uppsatta, vilket betyder att första uppdraget är den hektiska Omaha Beach.

Grafiskt är spelet imponerande. Till skillnad från andra spel i genren är Medal of Honor: Frontline tillsynes skapat i förhållandevis hög upplösning. Vapen, människor och tanks är förvånansvärt lika den äkta varan, och färgvalet är dämpat till grå, grön och sandfärg - något som passar genialt tillsammans med den generella föreställningen av andra världskriget. Det hela backas upp av bra ljudeffekter och bra musik gjord av självaste Michael Giacchino, som bl.a. har gjort spelmusik till The Lost World: Jurassic Park. Där Frontline-episoden bleknar är i den generellt haltande hastigheten.

Spelets första bana är ett uttryck för detta. Här finns konstanta hack i hastigheten, och det är först när man kommer in, som spelet kör i uthärdlig fart. Alla FPS-fans kommer att bli lätt irriterade över det här problemet, även om det skylls på den överdådiga grafiken. En annan och långt mer besvärande sak är spelets AI. Den skiftar konstant mellan att vara riktigt bra och välfungerande till direkt smärtsam. De tyska soldaterna drar sina gevär på öppen gata och stormar titt som tätt fram mot dig utan att skjuta. Andra gånger kan de se dig innan du egentligen är inom deras synfält, och ibland gömmer de sig på de mest omöjliga ställena och skjuter på dig utan att du har en chans. En mer anpassad AI som ger motstånd på de rätta punkterna bör försöka uppnås.

Lyckligtvis bjuder de 15 uppdragen, indelade i två eller tre kapitel, på massor av förfriskande och annorlunda uppgifter, där man skall både erövra utsatta tyska posteringar, samt smyga sig genom en ubåt och spränga tyskar i luften - och alltsammans fungerar optimalt. Det går som tur är inte ut på att bara mosa sig igenom det ena slagfältet efter det andra, med fingret pressat mot avtryckaren.

Efter avslutat uppdrag läggs status upp, och här tilldelas man medaljer efter hur det har gått. Här tittas det närmare på hur man har oskadliggjort sina fiender, och närmare bestämt var man har träffat dem. Och vore det inte för spelets bristande siktningssystem, så vore den här featuren absolut fängslande. Men tillsynes så fungerar Cross Hair-funktionen inte som den bör. Jag hade stora problem med att få både den och inverteringen av handkontrollen att fungera i preview-versionen, och medan inverteringsproblemet nu är löst i den färdiga utgåvan, så kvarstår problemet med siktet. Du kommer onekligen att finna dig i många situationer, där minsta lilla ryck i handkontrollen får ditt sikte att flyga runt på skärmen, medan tyskarna fyller dig med bly - och det ödelägger dessvärre mycket av det roliga i spelet. Medal of Honor: Frontline är ändå inte en dålig utgåva, även om spelet har vissa fel, som man antingen vänjer sig vid eller bara blir irriterad på. Den här recensenten blev lite av båda delarna, men hängde ändå på och spelade igenom äventyret, och därmed kan det alltså spelas, om man kan bortse från de ovannämnda punkterna.