Medal of Honor: Heroes 2

Medal of Honor-serien är inte direkt min favorit när det kommer till världskrigsskjutare. Visst är den okej ur en underhållningssynpunkt, men är rätt medioker i övrigt. Största problemet är att den saknar den där känslan av att vara mitt inne i kaoset som exempelvis Call of Duty-spelen levererar. EA är inte de som ger sig i första taget och gör ett nytt försök att övertyga med Medal of Honor: Heroes 2.

Om du känner igen speltiteln Medal of Honor: Heroes 2 är du duktigt observant. Medal of Honor: Heroes 2 har nämligen släppts en gång tidigare, till PSP. Den versionen var ganska dassig om sanningen ska fram, och mina förväntningar på Wii-adaptionen är långt ifrån skyhöga.

Första intrycket är ganska ljummet. Jag slängs in som en stridspitt ansluten till en specialgrupp med målet att stoppa en monsterraket skapad av Hitlers outtömliga plånbok. Drösvis av stendumma tyskar står i vägen mellan mig och målet, och försöker på mången taffliga sätt att stoppa min framfart. Omedelbara déjà vu-känslor infinner sig av långa och mediokra speltimmar.

Med sedan tar besvikelserna slut. Typ. Medal of Honor: Heroes 2 till Wii är faktiskt bättre än sin lillebror till PSP. Även om handlingen är ganska oinspirerande och förs fram på ett platt sätt utan finesser, är Medal of Honor: Heroes 2 kul som tusan att spela. Du som spelare har huvudobjektiv som du måste genomföra, samt en del alternativa att klara av för bättre poäng. Ganska rakt på sak, ganska enkelt och ganska kul. Om man struntar i alla de där stendumma tyskarna, förstås.

Det är det som är Nintendos lilla vitas styrka. Medelmåttiga och stundtals trista spel lever upp och blir mäkta skoj, allt tack vare en Wiimote och en nunchuck-tillsats! Spelkontrollen i Medal of Honor: Heroes 2 drar verkligen nytta av Wiis smarta kontrollupplägg. Det kan liksom inte bli enklare; Du styr siktet med Wiimoten och rör dig med styrspaken på nunchucken. Det är liksom allt man behöver kunna, för allt annat faller på plats på det mest naturliga sätt. Med vissa undantag som exempelvis hantering av zoomen på krypskyttegeväret är spelkontrollen kanonbra, helt enkelt.

Själva kampanjen i Medal of Honor: Heroes 2 är ganska kort, och tar ungefär sex timmar att klara av. Det finns några andra spellägen att tillgå som drygar ut speltimmarna, lyckosamt nog. Ett av dessa är onlineläget, där imponerande nog 32 spelare kan delta. Onlinespelandet flyter faktiskt på bra online, 32 spelare till trots, på banor som baseras på de banor som du besökt i kampanjen. Den enda egentliga nackdelen är att röstchatt inte är tillgänglig online och att det blir grötigt med så många personer att trängas med.

Nu kan ju inte spelkontrollen göra ett spel, tyvärr, men om så var fallet skulle Medal of Honor: Heroes 2 nästa få toppoäng. Medal of Honor: Heroes 2 har många halvbra (eller halvdåliga) delar, men har svårt att lyckas få till en vettig blandning av alla dessa ingredienser. Visst åker handlingen i baksätet under större delen av spelets gång, visst är de datorstyrda motståndarna lobotomerade, visst lämnar det visuella en del att önska och visst spelet är ganska kort, men under dessa timmar har man ganska kul ändå.