Let's Tap

SEGA försöker konkurrera mot Donkey Konga och Donkey Kong: Jungle Beat. Frågan är, lyckas dem?

År 2004, eller 2003 i Japan gjorde Nintendo något som förändrade spelvärlden ytterligare ett steg och det kan mycket möjligt vara det Activision och Harmonix tog lite insperation av till Guitar Hero och Rock Band-spelen. Nintendo släppte Donkey Konga, ett musikspel som man fick med Bongo-trummor till så att man kunde spela trummor till alla möjliga låtar.

År 2005 (2004 i Japan) gjorde Nintendo något som skulle revolutionera kontrollmetoden ännu mer, de släppta Donkey Kong Jungle Beat. Donkey Kong Jungle Beat var ett plattformsspel man kontrollerade helt med trummorna. Nu är det SEGA's tur och deras mål är att gå ett steg längre och försöka göra det som gjorde Bongo-spelen så roliga.

Let's Tap är SEGA's-spel och istället för att banka på ett par trummor behöver du en helt vanlig låda (eller något att Wiimoten får plats på och som du kan slå på). Den här lådan lägger du sedan din Wiimote på med knapparna nedåt. Sedan har du en trumma, eller med andra ord spelets kontrollmetod.

Precis som i Donkey Konga och Donkey Kong Jungle Beat går det ut på att slå, eller tappa, på lådan för att få spelet att fungera, vilket till en början känns som en fräsh och rolig idé. Vi får tillgång till fem olika minispel som sorligt nog inte funkar speciellt bra alls och jag har tänkt berätta varför jag känner så.

Till att börja med har vi minispelet Tap Runner, vilket som namnet antyder går ut på att tappa på din låda (eller vad du nu har) för att få en liten karaktär att springa och hoppa. Det här spelet är tillsammans med Bubble Voyager (som ni läser om längre fram i texten) det mest "avancerade minispelet" i Let's Tap, vilket dock inte säger mycket. I min mening är det dock även det mest frustrerande spelet och det slutar nästan alltid med att jag blir rasande och att lådan jag har spelat med ligger mosad i ett hörn.

Som sagt skall man tappa lite nätt på sin låsa för att få sin karaktär att springa. Behöver man hoppa skall man tappa hårdare på sin låda och det är ofta här problemet kommer till. Medans man tappar för fullt för att försöka ta förstaplatsen är det mycket möjligt att din karaktär kommer att hoppa istället för att springa, det för att Wiimoten inte riktigt känner av hur man tappar på lådan den ligger på och just det lider alla minispel av. Det som gör mig mest irreterad är dock att hoppar ens karaktär i onödan sker det ofta att man förlorar.

Om vi verkligen vill klarar alla nivåer i Tap Runner (tre minispel har olika nivåer) utan att bli rasande på grund av kontrollen har jag dock ett tips till er. Istället för att tappa på ens låda kan man gnida två fingrar mot den för att springa istället. Gnider man inte så hårt funkar det för det mesta utmärkt men då det till en mestandel är fusk kan jag absolut inte berömma Tap Runner som ett bra spel.

På tal om bra spel går jag vidare till Rhythm Tap som i min mening är minispelet som fungerar bäst i Let's Tap. Som det låter fokuserar det på rythm och det påminner en hel del om Donkey Konga. Runda trummsymboler flyger runt på skärmen i takt till galen japanskyechno som jag inte kan göra annat än att gilla. Som vi vet i det här fallet har vi dock inga trummor till hjälp, så man skall inte slå på en trumma till en viss färg. Nej, i Let's Tap handlar det om hur hårt man slår. Blå symboler står för att slå nätt, gröna för att slå medelhårt och oranga för att slå hårt. Det är dock där problemet kommer till i det här minispelet.

Visst, man kan trumma sig genom alla låtar utan några alls problem och det är nästan lika lätt att träffa alla symboler, att träffa alla med perfekt är dock inte lika lätt.

Som sagt går minispelet ut på att slå olika hårt på symbolerna, men som jag nämde tidigare fångar inte Wiimoten upp hur man slår på lådan speciellt bra. Det här innebär att det inte spelar någon så stor roll hur du än slår på lådan. Du kan t.ex. få perfekt på blå- och orangasymboler om du slår medelhårt. Ibland kan dock allt gå fel. Det är lite svårt att förklara men jag menar att vissa gånger fångar Wiimoten upp rörelserna som att man slår för nätt på grönasymboler och för hårt på blå, ändå slår man precis lika hårt som man gjorde tidigare då man fick perfekt.

Nu återstår tre minispel, Silent Blocks, Bubble Voyager och Visualizer. Silent Block är på ett ungefär en blandning av Jenga och Dr. Mario. Man har ett torn framför sig med olika färger. Ens jobb är att få tre eller mer färger i rad, vilket betyder att man måste dra bort klossar för att få ihop färgerna, det här utan att tornet skall rasa.

Till en början är det ganska underhållande, speciellt med en vän men efter ett tag lider även det här spelet av kontrollen. För att dra bort klossar skall man tappa på sin låda tills klossen åker ut ur tornet. För att få det att fungera bra behöver man slå väldigt försiktigt och preciskontroll behövs, något Let's Tap som ni förmodligen förstår nu inte har. Det innebär att hela tornet kan rasa om man slår lite för hårt. Det här sker dock inte speciellt ofta, men när det väl gör det är det jäkligt irreterande.

Tillbaka till Bubble Voyager som jag tidigare sade var ett av spelets mest "avancerade" minispel. Man tar kontrollen över en lite Zero (i Mega Man)-liknande karaktär. Det går sedan ut på att försöka flyga så långt som möjligt utan att dö och gissa vad, det här gör du genom att tappa på din låda. Problemen i det här spelet påminner lite om Tap Runner's. Under speletsgång möter man t.ex. stenar som stoppar ens väg, för att bli av med dem behöver man spränga dem genom att skjuta missiler. För att ta sig framåt tappar man lite mjukt på sin låda och för att skjuta gör man det lite hårdare. Det kan leda till att man råkar skjuta istället för att flyga framåt t.ex. Det fungerar inte lika dåligt som i Tap Runner, men det är absolut inte felfritt.

Nu till det sista och märkligaste minispelet, Visualizer. Jag förtstår mig fortfarande inte på det. Minispelet är uppdelat i fyra spel, om man nu kan kalla de spel. Ett av spelen går ut på att rita med målarfärg med lådan till hjälp och man kan absolut inte rita något man vill. Skall du t.ex. rita ett streck drar du självklart ett streck med fingret på lådan. Tror du att det är vad du får se på skärmen då? Nej, verkligen inte. Det enda man skall göra är att tappa lite på lådan så att alla möjliga färger kladdas ihop på skärmen och har du tur kan du bilda något av det. Mer gör du inte, därför kan jag inte riktigt kalla det ett spel.

Ett annat exempel är ett spel där man har vatten på skärmen med en massa fiskar under. Ens "uppgift" är då att tappa på lådan för att peta i vattnet och det är likaså här. Har du tur lyckas du peta på en fisk så du får veta namnet på den. Du har dock inget kontroll själv om var du petar i vattnet. Tappar du t.ex. i högra hörnet på lådan kan Wiimoten tro att du t.ex. petar i nedrehörnet av bilden, vilket förstör känslan väldigt mycket.

Ni förstår förmodligen nu att jag inte gillar Let's Tap precis. Visst, det är ganska roligt till en början, men efter en stund blir det för det mesta bara frustrerande på grund av den oprecisa kontrollen. Äger ni ett Wii och vill ha liknande spel rekommenderar jag istället Donkey Konga (1:an & 2:an finns i Europa) och Donkey Kong Jungle Beat (Gamecube-versionen).

+ Rhythm Tap
+ Vissa sköna låtar
+ Bitvis roligt med vänner

- Frustrerande kontroll
- Inga speciellt roliga minispel
- Blir tråkigt snabbt

Grafik: 6/10
Spelbarhet: 3/10
Ljud: 6/10
Hållbarhet: 3/10

Totalt: Spela Donkey Konga och Donkey Kong Jungle Beat till Gamecube istället.