The Conduit

Det finns inte många Wii-spel som får en åldersbegränsning på sexton eller högre. Därför var både Mad World och The Conduit ett par måsteköp för mig i år.

The Conduit handlar om Michael Ford, en agent hos den hemliga organisationen Trust som har skyddat den amerikanska regeringens intressen i hundratals år. Under spelets första banor är Michael på jakt efter terroristen Prometheus vilket mynnar ut i en fullfjädrad invasion av den utomjordiska rasen The Drudge. Innan det är över finner han sig med en kniv i ryggen och under sin forne fiendes ledarskap. Men det är inte manusets största twist.

Runtomkring på banorna finns dolda meddelanden som ger spelet en mer utförlig bakgrund. Dessa är lite väl kryptiska men det är uppenbart att High Voltage är pålästa om UFO-konspirationsteorier under de senaste femtio åren. Hade de givit dessa en mer central plats i handlingen kunde den ha blivit bra mycket mer intressant.

Grafiken, som är en av The Conduits mest omtalade aspekter, blev jag inte så blown away av som jag hade hoppats.
Modelleringen av vapnen och fienderna är väldigt snygga och även vatteneffekterna är läckra. Men miljö-och nivådesignen lämnar å andra sidan en del att önska. Det värsta är inte att bandesignen är så linjär, det kan jag nog tåla, utan att den är så oinspirerad och variationslös.
Dessutom är omgivningarna inte det minsta påverkbara. Inget händer när man skjuter på dricksvattenbehållare, datorskärmar eller ens glasrutor och det hela känns ganska primitivt. Så känns även det underliga beslutet att helt och hållet köra med förutbestämda dödsanimationer snarare än ragdoll-fysik.

Fiende-AI:n är inte den bästa men den klarar ändå av att bjuda på en god utmaning. Tyvärr är vissa fiendetyper så tråkiga att slåss mot och de spawnar ända tills man lyckas förstöra källan. Vid flera tillfällen mot slutet blir dock spelet onödigt svårt då man måste försvara sig mot våg efter våg av skjutglada fiender utan vare sig vettigt skydd eller vapen.

Kombinerar man detta med den bristfälliga bandesignen så blir omspelningsvärdet ganska lågt. Detta har High Voltage försökt lösa med en slags in-game achievements men multiplayerläget är naturligtvis det stora dragplåstret.
Designen på kartorna är inte heller här något särskilt men matcherna är lagfria och det går relativt snabbt att hitta medspelare.

Kontrollen är praktiskt taget felfri och nästan helt anpassningsbar. Man kan ställa in knapplayouten, hårkorsets känslighet, snabbhet och storleken på bounding boxen, som bestämmer hur långt utanför skärmens mitt man måste sikta innan synfältet vrids. Till och med gränsnittet kan konfigureras efter spelarens preferenser. Det enda konstiga är att skakfunktionernas uppgift (närstridsattack och granatkastning) inte går att ändra.

Wiimotens egenheter har också vävts in bland några av spelets vapen. Genom att vrida kontrollen ökar man precisionen på den utomjordiska kulsprutan Hive Cannon och granatkastaren Shriekers projektiler följer efter hårkorset under deras färd. Flera vapen har även en uppladdningsbar extrafunktion, vilket fienderna är väl medvetna om.
Minuset är att det finns alldeles för få automatvapen och inga krypskyttegevär.

Till Michaels arsenal hör även the All-Seeing Eye, en sfärformad mojäng som spelar en viktig roll i storyn. Med den kan upptäcka hemliga vapenförråd på banorna, avslöja osynliga fiender och röja kamouflerade minor varav det sistnämnda enbart är irriterande i längden.

De brister The Conduit dras med är olyckliga och hade kanske kunnat lösas med lite mer utvecklingstid (eller om High Voltage hade sneglat lite mer på genrens giganter). Men för de som är mätta på Metroid och andra världskriget är The Conduit en snygg och ganska underhållande shooter i väntan på Red Steel 2.