Bioshock

Bländad av en flimrig vy dyker planet ner i en vidsträckt ocean. En kort simtur för mig till en nautisk miljö som säkerligen hade luktat efterbliven fiskgratäng om min dator kunnat ånga ut lukt. Jag märker snart att jag inte befinner mig i någon säker miljö.

En hiss för ner mig till en stad under vatten, en oceanisk metropol med skyskrapor och blinkande skyltar. En blåval simmar förbi. Någon börjar slita i hissen. Vad är det här för någon knarkig dröm?

Staden Rapture är ett tillhåll för ännu ett ambitiöst, illabådande geni och därtill följer en grupp galna knarkare (så kallade "Splicers") som gör allt för att få tag på det som kallas ADAM. Med ett grepp om en skiftnyckel söker jag mig fram i de blöta och ibland översvämmade korridorerna för att få reda på vad fasiken som hänt.

Vad för karaktär man än spelar, så får den här killen hantera mer än rökiga puffror och gangster-karbiner som spottar bly. I Bioshock är biologisk modifiering ett nav för att förändra ens kropp. Runt om i Rapture finns nya förmågor som tillför överraskning efter överraskning. Det gäller att ta sig en titt på miljön och fundera vilken "genetisk trollformel" som passar in just här.

Funderingarna måste vara korta för Rapture svämmar inte över av bara vatten utan också dess illvilliga invånare som fått fnatt och hungrar efter de genetiska effekterna. En sorts apokalyps där de sista människorna på Jorden kämpar för att överleva kaoset.

Till min personliga lycka följer Bioshock ett koncept som jag upprepande berömt i andra recensioner. I Rapture finns nämligen små ledtrådar i form av inspelningar gjorda av invånarna. På så sätt får man en djupare insyn i det antiutopiska samhället på havets botten där saker inte går som de ska.

Bioshock är ett vackert spel trots dess mörker och kyla. Uppsättningen av fräcka vapen från 40-talet och de genetiska ändringarna i kropp och själ.