Ratchet & Clank: A Crack in Time

Jag avstår prompt från att förtälja storyn i följande recension då jag själv anser att det är en ganska meningslös del och går istället direkt på mina intryck av spelet. Var så goda.

Jag ska vara ärlig, då jag hade införskaffat spelet förväntade jag mig inte mycket mer än 15 timmar slentrianmässigt alienpangande i generiska rymdkorridorer. Det är så serien alltid har varit.
Varför köpte jag då spelet om det var mina förväntningar?
Ja, säg det. Fanboyism? Jag antar att även om Ratchet and Clank allt för ofta är repetitivt så är det ändå okej. Det är ändå roligt.

Men redan några timmar in i Insomniacs senaste äventyr sköt jag alla tidigare åsikter åt sidan, något hade skett med serien. Ratchets universum var nu mer varierat, levande och lättkontrollerat än någonsin tidigare.

Planeterna var mer befolkade, där fanns djungelbyar med lustiga infödingar som stod och jammade lite etnodunk, badlands med missnöjda försäljningsrobotar och storstäder med frånstötande skaldjursproffesorer. Detta tillsammans med de sidequest-månar som befinner sig i utkanterna av mainquest-planeterna fick mig att dra paraleller till Mass Effect. Ratchet and Clank: A Crack In Time är ett Mass Effect Light.
Sidequest-månarna, ja. Dessa avverkas om man är ute efter guldbultar, nya vapen eller andra dylika goodies. Banorna på månarna är mer inriktade på rent plattformshoppande och är för det mesta ett smått under av välgjord bandesign.
Till skillnad från vad Thomas Wiborgh trodde i sin förvirrade recension i LEVEL, vari han påstod att dessa månar hade sitt ursprung i Mario Galaxy, så sprang Ratchet runt på dessa sfärer redan i seriens andra del. Långt innan någon next gen-ljussatt rörpulare ens satt sin fot i rymden. Skämmes Wiborg.

Vapnena är färre och mer välbalanserade än i tidigare delar, detta är självfallet en välkommen nyhet då man ändå aldrig använde mer än tre-fyra vapen frekvent i föregångarna. Den fullkomligt underbare robotdrönaren Mr. Zurkon gör comeback och är ett självklart val att slänga fram då det hettar till i striderna. Faktum är att jag hade honom med mig hela tiden, det behövde inte ens vara strid, och jag mös varje gång han fällde en sällskaplig kommentar. (Alla röstskådisar är för övrigt dunderbra och värdiga vilket futurama-avsnitt som helst) Vad mig anbelangar skulle de kunna byta ut torrbollen Clank mot denna charmknutte.

Clank är för övrigt på annan ort under spelets gång, thanks to twister i plotten, och ägnar sig mestadels åt lite Braid/Prinsen av Persien-liknande tidspussel. Att storyn alternerar mellan Ratchet och Clank tillför både djup och omväxling.
Variationen är fullkomligt lysande i A Crack In Time och lämnar de tidigare delarna i skamvrån. Vid flertalet tillfällen kunde jag inte hålla tillbaka en bubblande fnissattack följt av ett glatt utrop: "Så jävla bra! Så jävla roligt!". Dessa euforiska utbrott kom främst under triviala, korta delar i spelet, delar som kanske inte tillförde så mycket, men var så välgjorda och helylle att jag ville plantera en blöt kyss på min blanksvarta konsol.

Har du någonsin funnit Ratchet and Clank-serien det minsta intressant så måste du köpa det här. Klart bäst i serien.