Svenska
MEDLEMSRECENSION

Super Mario Galaxy

Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för en rörmokare.

I vanlig ordning i Svampriket ger sig inte den kärlekskranka ödlan Bowser utan kidnappar prinsessan Peach igen. Denna gång smiter han iväg ut i rymden med henne och det är som vanligt upp till Mario att ge Bowser en känga och hämta tillbaks prinsessan för femtioelfte gången.

För att få tag på Bowser måste Mario samla ihop stjärnor vilka finns utspridda bland galaxer med tillhörande planeter och andra himlakroppar. Planeterna har sitt egna tema och gravitation och ofta kan Mario springa och hoppa både över, under och på alla andra sidor om banan eller planeten för att ta sig vidare. Planeterna befolkas av de traditionella monstren och Mario har en snurrattack eller kan hoppa upp på dem för att slå ut dem i vanlig ordning. Till sin hjälp på vissa banor finns det olika kraftikoner som kan ge Mario olika förmågor temporärt som till exempel gör att vatten fryser till is när han går på det, förmågan att kasta eldklot eller möjligheten att flyga som ett bi kortare stunder.

Utspridda på banorna finns även små stjärnbitar vilka Mario kan använda för att skjuta på sina fiender och ibland även behöver för att mata andra stjärnor med för att de ska förvandlas till himlakroppar eller ge honom extraliv.
Kontrollen är ofta väldigt smart uttänkt och du styr Mario med nunchuken och använder Wiimoten att hoppa, snurrattackera och skjuta stjärnor med, men även som ett sikte för att plocka upp stjärnbitarna som finns utspridda utan att Mario fysiskt behöver springa på dem för att plocka upp dem.

Tack vare bristen på en analogspak på Wiimoten är du tvungen att använda styrkorset för att kunna ändra kameran, vilket gör att du måste ändra grepp på Wiimoten. Detta gör det väldigt omständligt att vrida på kameran under intensiva förhållanden och ofta bryr man sig inte om att ens försöka. Dessutom fungerar kameran bara att ändra på manuellt ibland vilket gör en väldigt frustrerad då det kan vara svårt att se det man vill titta på. Det händer även ibland att Mario helt döljs av väggar så att man bara ser en skugga genom väggen där Mario befinner sig och inget mer, vilket är uselt och kan resultera i oönskade dödsfall.

Några problem med banornas upplägg är att man inte alltid vet hur gravitationen fungerar på planeterna man springer på. Ibland håller gravitationen kvar en oavsett vilken sida man springer på medan andra gånger så faller man ner i det svarta hål som finns då man inte kunde springa runt, vilket leder till att man råkar ut för onödiga dödsfall bara för att testa hur gravitationen fungerar på just den planeten. Dessutom blir styrningen väldigt krånglig ibland när Mario springer upp-och-ner eftersom kameran inte håller Mario i centrum och på rätt köl när man inte springer på rätt sida av planeten vilket ibland vållar viss frustration. Dessa problem är inte några större saker då det inte sker alltför frekvent och spelet annars är väldigt lättspelat.

Förutom det traditionella springandet och hoppandet finns det lite andra variationer på banorna som där man ska rulla en stor bubbla med en stjärna i genom en bana eller race på rockor genom svävande vattenbanor. Tillsammans med de olika teman som finns på varje planet ger dessa annorlunda spelsätt en god variation som gör att man inte tröttnar på spelet förrän man har samlat ihop tillräckligt många stjärnor för att få tag på Bowser och prinsessan.

Naturligtvis finns det gott om bossar som man måste slå ihjäl. Ytterst i varje galax finns det en boss som man måste besegra för att få tag på den jättestjärna som behövs för att nå ytterligare galaxer. Tyvärr så återanvänds bossarna genom hela spelet och man får möta dem eller variationer av dem upp till tre gånger innan man klarat spelet vilket känns väldigt synd och jag tycker man kunde ha försökt att komma på unika slutmonster för varje galax.

Grafiken är bra med långt synfält och flyter oftast på väl utan att man vare sig blir imponerad eller besviken av det man ser. Musiken känns slätstruken och är traditionell omarbetad Nintendomusik som fungerar som hissmusik och ljudeffekterna består av trista pling och sproings och de vanliga ickeverbala utropen från Mario och andra.

Spelet är lagom långt och man hinner inte tröttna innan man har spelat klart, men ej heller känner man något sug för att spela mer eller börja om igen när man samlat ihop de flesta stjärnorna. Spelet är lättsmält utan laddningstider men känns lite för barnbefriande och traditionellt för mig för att det skulle ge mig ett högre nöje. Alla som älskar Mario och hans tidigare plattformsspel kommer troligen att älska det här också, medan vi andra med gott samvete skulle kunna hoppa över (om ni ursäktar vitsen) den här titeln.

Grafik: 8
Ljud: 5
Spelbarhet: 7
Hållbarhet: 7

Plus
Lite nytänkande och god variation. Inga laddningsskärmar.

Minus
Trilskande kamera och kontroll. Mario och de traditionella monstren.

Medlemsrecensioner56
Samlat betyg: 9.6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10