LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      MEDLEMSRECENSION

      Bayonetta

      Skrivet av: Zoiler   2010-01-08

      Det nya decenniumet rivstartar direkt med det tokiga men välgjorda spelet Bayonetta. Är du en härdad gamer som tror du sett allt? Bered dig på att bli chockad.

      Jag själv trodde jag sett det mesta. Hur många spel har jag spelat genom åren? Tillräckligt. Och ändå lyckas Bayonetta förbluffa mig bana efter bana med sin totalt urflippade speldesign och estetik. Man spelar vidare, om inte annat, för att se vad som kommer härnäst. För det vet man aldrig, varje ny bana är en ny bekantskap och ett nytt spelsätt. Vare sig du undviker en lavaflod springandes på väggar, surfar på en missil i ett 2D-shootemup, framkallar en demon från din värsta mardröm ur sitt hår för att slita huvudet av en drake, eller försöker undvika legoliknande jätteklot från att platta till dig som en fluga är Bayonetta en konstant wtf-upplevelse och tanken "japanerna är ju fan inte kloka någonstans" kommer med jämna mellanrum upp i skallen.

      Många har påstått att spelsättet är precis som Devil May Cry, har du spelat det så har du spelat detta. Det stämmer också till viss del, de är kusligt lika varandra. Spelets producent, Hideki Kamiya, är också Dantes fader så det är inte så konstigt. Vi har over-the-top mellansekvenser med action som saknar gränser för vad som är möjligt, fiender som måste besegras för att ta sig vidare, jättelika bossar, och pistolerna som är som kopior av Dantes Ebony och Ivory.

      Men vad få verkar ha nämnt är att kultspelet till Gamecube, Viewtiful Joe, är nästan en minst lika stark influens. Bayonettas stridssystem bygger exempelvis på att akta sig för attacker genom att trycka på dodgeknappen vid rätt tillfälle och på så sätt låsa upp "witchtime", vilket låter dig göra mycket mer skada och segar ned fienderna till slowmotion. Precis som huvudkonceptet för att besegra fiender i Viewtiful Joe. Utöver det har bossarna livmätare i flera lager med olika färger, mellansekvenserna presenteras delvis via ett filmfilter, graderingssystemet som berättar hur bra du klarade varje strid är allt taget från VJ. Och det finns mycket mer detaljer och hyllningar även till andra spel. Om DMC och VJ hade fått ett barn med högre IQ än sina föräldrar hade det hetat Bayonetta.

      Fightingsystemet är som ett uppjackat DMC. Vanligtvis är jag mycket mer för Ninja Gaiden och God of War än Devil May Crys relativt klumpiga sätt att ta ut fienderna på. I Bayonetta däremot är striderna väldigt flytande och snabba. Det finns en enorm mängd combos, och i ett genialiskt drag kan man öva på dessa i laddningssekvenserna, något som borde ge PS3-ägarna bra med träning. Buttonmashing bestraffas, det gäller att avvakta vad din motståndare hittar på, använda taktik och intränade combos, samt ha snabba reflexer.

      Och en varning till er som testat demot och tycker att det här verkar lite kul. Spelet är svårt. I klass med Ninja Gaiden, om inte svårare. Demot ger er cannonfodder, de svårare fienderna och framför allt de överbitchiga gigantiska bossarna (som ofta uppdelas i flera sektioner), kommer ge er rejält med huvudbry. Jag spelade på svåraste möjliga från början, normal, och tyckte det var ungefär som Warriormode i NG2. Det finns även easy och very easy förstås. Och det finns bra med checkpoints. Men make no mistake, fienderna är hänsynslösa, snabba och orättvisa. De tål mycket stryk, kan dela ut än mer i långa combos, och de slåss sällan ensamma. Bered er på att dö.

      Även om man kan ta sig igenom storyn på 10-14 timmar så finns det precis som i DMC mycket att göra för perfektionister postgame. Två svårighetsgrader ytterligare, möjligheten att sätta pure platinum på alla banor och slå poängrekord som kan laddas upp online, och ett överlevnadsläge likt det i DMC där man ska överleva progressivt svårare nivåer utan hjälp av items.

      Vissa har klagat på storyn, men om man betänker vilken genre spelet utspelar sig i så är det snarare en riktigt bra sådan. Visst, den är svårförståelig, involverar amnesia, och egentligen nonsensaktig, speciellt till en början, men ju längre man spelar desto bättre och klarare blir den, och lets face it - God of War och Ninja Gaiden har inte de bäst presenterade berättelserna i modern tid. Bayonetta ligger närmare Devil May Cry i presentation, men når inte riktigt ända fram, mycket på grund av att det saknar det allvar som ändå finns i Dantes värld.

      Huvuddelen av spelets charm ligger i att den kvinnliga, glasögonprydda protagonisten Bayonetta - den sista överlevaren av en uråldrig häxklan med syftet att behålla balansen mellan ljus, mörker och kaos - är så skön, fruktansvärt badass och bekymmersfri. Äntligen en kvinnlig karaktär som är säker i sig själv - påminner starkt om Lara Croft, hon har till och med den brittiska dialekten. Hon växer på en ju mer man spelar, och är riktigt vackert modellerad under mellansekvenserna. Mellan allt demonsparkande gillar hon att suga på godisklubbor, fälla överlägsna kommentarer och posera mer eller mindre ohämmat.

      Grafiskt är Bayonetta en visuell fest i designmässigt originella idéer. Banorna ser helt sjuka ut och måste upplevas i person. Logik saknas totalt. Fienderna är designmässigt en blandning av änglar, cheruber, teknologi och fantasy och de kan se groteska ut. Tekniskt är det snyggt utan att vara revolutionerande och frameraten flyter på bra med sällsynta dippar, trots banor där hilmen täcks av fjädrar eller regndroppar i slowmotion. Laddningstiderna på 360 är inte märkbara eller störande.

      Musiken är antagligen hata/älska. Den påminner starkt om pianosynthen i animeserien Hellsing och blandas med en hel del kör och lite jazz. En snabb remix av Fly me to the Moon återkommer ofta och hörs under alla strider. Röstskådespeleriet är cheesy, men fungerar under omständigheterna. Jag diggade verkligen soundtracket men kan förstå att det finns de som tröttnar på det.

      Bayonetta är för många den frälsning som det påståtts. Spelpressen har nästan unisont hyllat det som ett av tidernas bästa spel. Jag försöker stå lite mer med fötterna på jorden, det är ett fantastiskt spel som säkerligen kommer bli kultförklarat (och dyrkat av många DMC-fans), men genren är lite för smal, svårighetsgraden lite för hög och berättelsen och upplevelsen för vriden för att alla ska gilla det. Många kommer spela det och lägga ned det direkt, bli gangbangad av änglar och kasta sönder kontrollen, inte orka med de långa mellansekvenserna, eller tröttna på musiken eller excentrisiteten. Men det spelet försöker göra, nämligen att bjuda på non stop action, gör det förbannat bra. Egentligen är Bayonetta så välgjort att det saknar riktiga brister, det är bara konceptet som sätter gränsen för hur många som kommer gilla det.

      + Bayonetta själv som ny karaktär
      + Det flytande stridssystemet
      + Riktigt häftiga mellansekvenser
      + Tekniskt välgjort, bra animationer, bra musik
      + Utmanande
      + Konstant action
      + Härliga hyllningar till äldre spel
      + Bra utlagda checkpoints

      - Kan vara för skruvat
      - Kan vara för svårt
      - Kan vara för svårförståeligt
      - Kan vara för mycket och för långa mellansekvenser
      - Återkommande bossar


      Betyg: 9/10

      Recensionen med bilder:

      http://www.minhembio.com/artiklar/2028

      Medlemsrecensioner8
      Samlat betyg: 8.1/10
      1
      2
      3
      4
      5
      6
      7
      8
      9
      10