Mario & Luigi: Partners in Time

Mario och Luigi är tillbaka i bärbart RPG-format igen, fast denna gång har de slått gille med sina små "mini-me's"! Kommer de att besegra ondskan även denna gång?

Det första spelet i den nu rätt så väletablerade Mario och Luigi RPG serien till det bärbara formatet var ett kungligt spel på alla sätt. Det hade en underbar humor, ett lätt tillgängligt spelsätt och två starkt skinande protagonister. Det hade dock inte glömt sina rötter utan lekte med dem för fullt och var ljuvligt nostalgiskt och fick mig att tjuta ut i skratt många gånger av den underbara komiken som fanns i spelet. Allt som allt var Mario & Luigi: Superstar Saga ett av mina favoritspel till Gameboy Advance.

Så det är med en tår i ögat och med glädje i hjärtat jag får återse mina favoriter i ett RPG-format som visar sig passa alldeles utmärkt i Nintendos kära knubbiga rörmokares svamp-värld. Hela äventyret kickstartar med det vanliga problemet i svampvärlden, prinssessan försvinner under mystiska omständigheter! I detta fall så har hon hoppat in i en tidsmaskin som är uppfunnen av professor E. Gadd, men när tidsmaskinen återvänder går hon inte att finna i den. Vad har hänt med våran fagra prinssessa? frågar vi oss såklart då... Som vanligt så tokmisstänker vi Bowser(jag menar, varför skulle vi inte misstänka honom, snubben ser ju grymt elak ut!) men till Bowsers egna förtret är inte detta fallet. Han är faktiskt oskyldig, och det enda sättet att lösa problemet verkar vara att åka tillbaka i tiden!

Här får vi träffa på juniorerna Baby Mario och Baby Luigi, två bäbisar som visar sig vara riktigt nyttiga att ha i strid och för att lösa knepiga situationer, who figure?!? Fast det första som slår mig är hur vilse jag känner mig när jag ska börja strida med alla de fyra hjältarna. Om man ska försvara sig med ett hopp gäller det att trycka på A/B-knappen, men när det kommer till hammaren så är det bebisarna som ska stiga fram i handlingen, och de försvarar dig med Y/X-knappen. Jag tar skada några gånger för att komma in i spelsättet; det är förståeligt men ändå lite krystat på samma gång. Bebisarna överhuvudtaget känns som att de är med mest för att höja gullfaktorn i spelet, som är, trots sin smådystra story, ack ändå i en riktigt färgglad kulör.

Ja då återgår vi till storyn igen, och den förvånar mig med sitt ovanligt dystra upplägg. Aliens kommer för att ta över då-tidens svamp värld, de bombar sönder hela svamp byar och speciellt en del i spelet som känns extra obehaglig för att vara ett Mario-spel är när de suger livet ur de små svampborna för att skapa bränsle till sina maskiner. Det är inget direkt over-joy top of the line vi snackar här, utan faktiskt riktigt deprimerande grejer som gör att man undrar om man lyckas rädda svampriket eller inte. En "gamling" som jag på tjugo bast kan ju visserligen uppskatta de mörkare dragen i spelet, men för den +3 åldern som spelets konvolut visar att den riktar sig till kan det mörka temat kännas lite oförståeligt för dem, och kanske till och med lite opassande. Fast detta drar inte ner spelet på något sätt, känns bara som att det blir en del filosofiskt och extensiellt tänkande för ett rart Mario-spel.

Det som dock förvånar mig är att det känns som att de har förenklat stridssystemet sen från förra spelet, där de saker du gjorde i den vanliga spel-världen, som att snurra, hamra mm även utnyttjades på ett tillfredställande sätt även i fighterna. Utav det finns det dock inget kvar av i detta spelet, utan det du kan göra är att hamra eller att hoppa, och båda sakerna blir snabbt väldigt trista att göra. Då använder man däremot attackitem betydligt mera i spelet, där de verkar ha lagt mest tyngd i idéfabriken för striderna i spelet.

Här bjuds du på en hel uppsjö av saker du kan utnyttja till din fördel för att slå elakingarna på snoken. Du har en trampolin som du hoppar upp på för att sedan landa på en intet ont anande fiende. Du har eld- och is blomman för att slänga flammor på fienden. Du har även, vilket är min personliga favorit, pocket chomp som du slänger ut som en pokémon och som sedan förstoras upp till vuxen storlek och därefter börjar jaga dig, så ska du då tajma in dina hopp för att lyckas undvika bli biten av denna chomp som rusar efter dig med en enorm jaktlusta. Annorlunda, stressigt och väldigt roligt, en klart skönt uppfunnen attack.

Fast var dock beredd på att din simultan-förmåga kommer att sättas på prov här då alla fyra karaktärerna används i dessa attacker och de har en knapp var, så i de första striderna kommer du inte göra särskilt mycket skada, inte förrens du har fått in stridssystemet in i reflexerna. Det är enerverande till en början, men blir mer och mer tillfredsställande ju bättre man blir på det. Och om du tänker inhandla spelet med tron om att du kommer få överanvända touch-skärmen så kan jag säga redan nu att du kommer bli gruvligt besviken, då touch-skärmen används en, jag upprepar, EN gång, och till och med då kändes det krystat. Så även om touch-skärmen är trevlig så har du ingen nytta av den i detta spelet. Det är inget negativt på något sätt, men man får ändå en känsla av att det kunde nästan lika väl ha släppts till GBA som sin föregångare.

Soundtracket är, med Nintendo mått mätt, ingen superhöjdare. Det är småmysigt och trevligt, men går strax över till rätt så irriterande. För det mesta stängde jag faktiskt av ljudet helt och hållet och skruva bara upp det när det var dags för mellansekvenserna, jag blev helt enkelt väldigt trött på det. Så även om musiken är ok, så tro mig när jag säger att chansen att jag inhandlar soundtracket på skiva eller laddar ner det är extremt liten.

Men eftersom detta är en tvåa i en serie, och till ett spel som jag tycker är ett av de bästa till GBA-maskinen, så kan man inte låta bli att jämföra. Humorn är skön, men inte lika skön som i det första. Striderna är bra, men inte lika idérika som i det första. Grafiken är godkänd, men är exakt identisk med det första, fast det passar spelet alldeles utmärkt då det är ett sprakande färgglatt spel. Allting i spelet är bra, men dock ej lika bra som i det första. Nostalgin till exempel är inte i närheten så närvarande som i det förra spelet, den enda nostalgin de bjuder på här är att de båda bebisbröderna var delaktiga i det förträffliga Super Nintendo spelet Yoshi's Island, fast det känns som väldigt lite nostalgi då, åter igen, det förra spelet bjöd på det i sådant överflöd så att man blev alldeles fnittrig av nostalgisk lycka.

Den bästa humorn i spelet bjuder faktiskt inte Mario-bröderna på, utan det gör Marios nemesis Bowser och hans ondskefulla lilla jag. Dialogen till de karaktärerna är förträfflig, och hans ständiga och halvdana försök att vara genomond är helt enkelt hysteriskt roligt. Han är den starkast lysande stjärnan i detta spel, och bjuder på de högsta skratten.

Så även om jag har haft flera underhållande timmar med spelet så är det ändå med Superstar Saga i åtanke som jag inte kan sluta att jämföra det med. Det spelet var i en helt egen klass, och man ville aldrig sluta spela det. I det här spelet blir det rätt så enformigt till slutet och de utmaningar som man bjuds på blir väldigt lätträkneliga och innefattar samma rörelser som man fick från mitten och framåt i spelet och även om spelet är roligt, mysigt och även lite småläskigt, så är det inte lika bra som det första. Så spela gärna detta spel, men gör er själva en enorm tjänst och spela även Mario & Luigi: Superstar Saga.

Betyg: 7/10

Grafik: 7/10
Spelbarhet: 7/10
Ljud: 6/10
Hållbarhet: 8/10

+ Bowser är king!
+ Färggrant till max
+ Mysig stämning

- Trist musik
- Ingen superrolig antagonist
- För få nostalgikickar