Svenska
MEDLEMSRECENSION

Bioshock 2

Skrivet av: Zoiler   2010-02-18

Åtta år har förflutit sedan händelserna i Bioshock. Vi befinner oss fortfarande i den dystopiska undervattensstaden Rapture, men allt är sig inte likt. Istället för hjälten från första spelet spelar vi som det vi fruktade i ettan, en Big Daddy. En människa vars kropp integrerats i en bepansrad dykardräkt - utrustad med en massiv borr till arm.

Man aktiveras utan minne av senaste decenniumets skeenden och ger sig sedan ut på jakt efter den Little Sister man var bunden till, Eleanor Lamb. Kort därpå blir man kontaktad av Brigid Tenenbaum, en forskare i genetik som skapade Little Sisters i första spelet. Någon försöker tydligen bygga vidare på hennes koncept. Någon kidnappar småflickor ned till Rapture och Tenenbaum är inte nöjd. Det är upp till dig att ta reda på vem som ligger bakom och i processen försöka hitta Eleanor Lamb och få tillbaka minnet.

När jag tar mina första klumpiga steg i dykardräkten och letar förgäves efter den spegelbild jag såg av mig själv i vattnet i mellansekvensen står det klart att Rapture är förfallet. Vatten pölar sig i den ojämna marken, droppar från taket, rinner längs väggarna och sprutar ur trasiga vattenledningar. Snäckskal , alger och anemoner täcker väggar och tak medan sjöstjärnor och fiskar försöker göra sig hemmastadda. Genom fönster och kupoler ser jag precis hur långt under ytan jag är när fiskstimm simmar förbi i godan ro bakom sjöväxterna. Överfyllda brunnar skapar mindre fontäner, väggarna perforeras av stora hål och disfunktionella elledningar skapar fällor i vattnet man plöjer igenom. Kort sagt - Rapture är i akut behov av ett besök av Martin Timell.

Man inser ambitionerna, det är en exotisk miljö och i ettan var det riktigt snyggt. I dag är det inte lika häpnandsväckande eftersom grafiken inte tagit ett kliv framåt. Svaga texturer narrar upplevelsen, objekt och miljöer upprepar sig på tok för ofta, effekter ser inte troliga ut, och vattnet som var så snyggt då (och som fortfarande är det starkaste kortet tekniskt) är inte lika imponerande. Fysiken är underlig eftersom projektiler "hackar" sig fram. Det verkar inte räknas ut i realtid utan simuleras bara för att ge illusionen av att fysiken är riktig. Fienden ser bara kuslig ut, på fel sätt. Totalt ser det på sin höjd bra ut, man är nöjd men inte imponerad. Det har skett lite för lite på den grafiska fronten. Ljus- och skuggeffekterna ser dock ganska bra ut och små detaljer som imma och vattendroppar på visiret tillför.

Ljudet är däremot bättre. Det är riktigt stämningsfullt och man är glad att man har 5.1 när regndropparna smattrar mot dykarhjälmen och omger ljudbilden från alla håll. Ett hopp i dykardräkten belönas med en kraftig duns och en Big Daddy i horisonten låter som en brunstig Brontosaurus - respektingivande. Meddelanden inspelade på kasettband är intressanta att lyssna på eftersom det både är bra skådespel och fyller ut storyn. Musiken sätter stämingen när man utforskar, stressar upp en med stråkmusik i "skräck"partier och spelar upp typiska, glada låtar från 1930-1950-talet under laddningssekvenserna.

Nu har jag skrivit en sida enbart om de tekniska bitarna. Varför? Jo, för att det är detta som är intressant för min del. Så fort det är dags för strider i Bioshock 2 suckar jag. Det är på intet sätt speciellt bra. För det första är fienden enformig - det finns bara splicers (ADAM-drogade människor), Big Daddys och den stora revolutionen: Big Sisters. Om man räknar bort flygande bottar (som man slipper möta bara man håller sig undan från övervakningskamerorna). Det är inget bra underlag för varierade fighter.

Och fighterna blir därmed heller inte varierade. Trots att man har tillgång till plasmider (typ ett substitut för magier) i ena handen och vapen i andra handen så kan man lätt klara sig med att använda en typ av effektiv plasmid eftersom fenden inte är diversifierad. Jag använde i stort sett samma taktik genom hela spelet: frys fienden med isplasmiden och gå sedan fram och banka på honom med borren. Funkar mot alla. Enda skillnaden mot Big Daddys är att det tar längre tid.

Om man stöter på många fiender samtidigt då? I början dör man några gånger på det sättet (men eftersom de tidiga skjutvapnen suger så är det ändå lika bra) men vad spelar det för roll? Jag återupplivas ändå i VITA-chambern (en slags checkpoint) i nutid så att de jag dödade förblir döda. Det är bara att fortsätta döda och dö tills det är klart. Nu fick jag reda på efteråt att man kunde stänga av VITA-chambers, vilket nog hade förbättrat min spelupplevelse. Så ett tips är att göra det om ni vill ha utmaning från striderna. Utvecklarna borde ha klargjort att det valet fanns mycket tydligare.

Plasmider och bonusfärdigheter kan köpas och uppgraderas i automater genom att samla in ADAM (stamceller som kan manipuleras att ge dig nya färdigheter). ADAM samlas in genom att antingen döda Little Sisters eller bära dem på din axel och hjälpa dem samla från lik. I vilket fall måste man ta ut den Big Daddy som vaktar flickorna först. Efter att ha blivit tvingad att spela en sekvens där jag hjälper en Little Sister samla in ADAM var det inget svårt val att i framtiden döda alla direkt. Man måste nämligen försvara henne från ett oändligt antal spawnande Splicers utan att dö. Dör man så börjar det om igen. Och man får inte fullt med liv när man kommer ut från VITA-chambern så det bästa är antagligen att spara och ladda innan.

I vilket fall så står det mellan att kombinera två av mina hataspekter i spel (spawning + beskyddaruppdrag, lägg till att man måste hitta kropparna man ska ta ADAM ifrån först) eller att trycka på en knapp och suga ADAM direkt från tjejen. Inget svårt val eftersom konsekvenserna inte är speciellt stora. Moraliska aspekter finns, vilket man märker i slutet, men inget som påverkar mig. Det är ju dessutom så att man inte lär känna karaktärerna som i till exempel Mass Effect 2. I Bioshock 2 sker det till 95% genom röstmeddelanden och inte faktiskt interaktion med karaktärerna man påverkar i fråga. Så man får inga band och därmed spelar moralen mindre roll.

Automater används också till att uppgradera sina vapen samt köpa healthpacks, ammo etc. Det finns begränsat med uppgraderingsbara vapenautomater så man får välja noga. Det bästa och enligt mig första riktigt användbara avståndsvapnet är en pistol man skjuter ut spjut med. Kul att använda till att nåla upp splicers på väggar, och dessutom händigt eftersom man kan hämta spjutet efteråt. Men i övrigt saknas intressanta vapen.

Man kan hacka automater för att få bonussaker och billigare prylar. Det går också att hacka övervakningskameror och dörrar. Detta var ett tråkigt moment i ettan där man skulle koppla ihop rör med varandra på tid. Svårt och tråkigt. Nu är det istället en reflexbaserad uppgift - stanna pilen vid rätt tillfälle (grön eller blå färg). Misslyckas man så blir man skadad eller så sätts alarmet på. Det här bemästrade jag hyfsat snabbt till den grad att jag klarade det mesta på första försöket.. och senare kan man köpa eller hitta hjälpmedel som gör det bra mycket enklare, men det var roligare än rören från ettan. Så hackandet är roligare men lättare.

Jag bör också nämna att ett nytt "vapen" är en kamera som när man fyrar av den filmar fienderna. Genom att döda dem på olika sätt när kameran spelar in så kan man få bonusar mot dem som ökad skada med borren eller ökad skada via skott i huvudet. Jag använde den inte mycket dock, det gick så bra utan. Kanske nyttjas den bättre på högre svårighetsgrader.

Det finns också multiplayer till skillnad från ettan. Ju mer man dödar desto mer går man upp i level och desto bättre vapen, färdigheter och plasmider får man tillgång till. Det är roligt, speciellt om man har tur att spela i jämna lag eller jämna dödsmatcher, men det är också ganska klaustrofobiskt i små ytor och det finns tre svagheter som drar ned helheten. Den första är att Big Daddy-kostymer spawnar under matcherna. Den som har turen att hitta en sån vinner matchen om han är någorlunda skicklig, eller så vinner han matchen för sitt lag. För man blir en gående dödsmaskin som tål långt mycket mer än en vanlig spelare. Den andra svagheten är att det lätt kan bli ojämnt. Om man möter en som har mycket högre level har man ingen chans eftersom han har långt bättre vapen. Och till sist så är det rätt mycket väntetider mellan spelen och det hackar en del under matcherna. Dock som sagt, ett roligt tidsfördriv lite i Team Fortress stil. Men absolut inte perfekt.

Min upplevelse hade kanske blivit lite mer positiv om jag visste att man kunde skippa Fable 2-syndromet att inte kunna dö, men oavsett så tycker jag de simpla striderna och det fruktansvärt fåtaliga antalet fiender tar för mycket kraft från det annars stämningsfulla letandet efter ljudmeddelanden och utforskandet. Det har dessutom hänt för lite sen ettan, både grafiskt och spelmässigt - det är mer eller mindre en expansion. Storyn är inte heller överdrivet involverande eftersom man så sällan träffar karaktärerna och får en stark känsla av déjà vu. Trots att man spelar som en helt ny karaktär är borren det enda som känns direkt annorlunda. Och Big Sisters som skrikandes spawnar på väl utvalda ställen blir mest tråkiga.

Singleplayer för mig är en svag sjua, ett hyfsat bra tidsfördriv. Jag funderade på att öka till en åtta tack vare multiplayer som är ganska roligt, men svagheterna hindrar mig från det. Det får bli en normalstark sjua totalt. Nu gäller det att man utvecklar konceptet mer till trean. När man ser slutet så inser man att det finns viss potential till det. Spelet är förvisso köpvärt men inte i samma klass som ettan var när det kom.

+ Bra stämning
+ Bra ljudbild
+ Multiplayer

- Har ej utvecklats från ettan
- Striderna är tröttsamma
- På tok för få fiendetyper
- Storyn är ganska svag, saknar interaktion

7/10 - Bra

Vill ni ha bilder i recensionen se:

http://www.minhembio.com/artiklar/2063

Medlemsrecensioner12
Samlat betyg: 8.2/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy