Battle Fantasia

Battle Fantasia är ett förbisett spel.
Vad vi har att göra med är en klassisk fighter i stil med Street Fighter, presenterad i så kallad 2,5D, och det ser riktigt bra ut. Klara färger, snabbt tempo, fräcka effekter, mjuka animationer och roliga bakgrunder är vad vi kan förvänta oss av ytan.
På insidan är det dock slagsmål som gäller. Inga konstigheter. Du väljer en bland 12 kämpar och pucklar på din motståndare i 1-3 ronder, och i sedvanlig ordning slutar det med att en av er ligger besegrad.
Spelet ser lite mer avancerat ut än vad det är. För att tilltala en bredare publik har utvecklarna låtit en del RPG-flirtar smita in, men det är egentligen inget som påverkar själva spelet. Det handlar snarare om att du under din livmätare har en HP-mätare, och varje attack du utdelar visar hur mycket skada den tar på din motståndare i form av siffror som ploppar upp över hela skärmen. Jag vet inte varför de valde att göra på detta sätt, men japan är ju alltid japan och hur de tänker ska vi inte lägga oss i. Det viktiga är att spelet är spelbart och det är det.
Det är enkelt att komma in i och svårt att bemästra. Du har två slag, två sparkar, en handfull specialattacker och en magimätare. Den sistnämnda fylls på allteftersom du skadar motståndaren, och kan användas till att utföra de riktigt fräsiga attackerna, eller om du hellre vill ladda din karaktär med energi, som på kort sikt gör dig starkare i såväl attack som försvar.
Som sagt så har varje gubbe endast en handfull attacker, men kombos kan du bygga ihop i oändlighet, på mark såväl som i luften.
Det finns även ett kraftfullt block and counter-system som du bör bemästra.

Spelet vinner många poäng på karaktärgalleriet. 12 till antalet kan låta mesigt, men alla har en egen stil, personlighet och en egen uppsättning knep. Här finns allt från smällfeta dvärgar på två meter, till små kaniner i blå hattar representerade. Jag vann tidigt en favorit i 9-åriga Marco, son till en stor kämpe som slåss med faderns svärd och styrs nästan exakt som Ryu / Ken, med möjlighet att kasta eldbollar, samt locka fram en drake som eldar upp vad än den kommer över.
Andra roliga filurer är Face, med någon slags kon på huvudet, piraten Freed samt Odile som använder sin levande käpp Dokurod till allt möjligt.

I menyn väljer du mellan ett antal spellägen, och inget borde vara främmande för dig. Du har arcade-läget, story mode, practice, survival samt VS-battle.
Personligen tycker jag att samtliga karaktärers storys är bra underhållande där man rör sig på en världskarta med ganska långa och välskrivna dialoger mellan striderna. Här kan du även låsa upp nya dräkter etcetera. En varning utfärdas dock för spelvärldens suraste och kraftigaste boss. Azazel har fått konkurrens, och det med besked.

Hur spelet låter har du bergis listat ut. Det är ju japansk och färgglatt. Det låter givetvis som ett hönshus i fylleslag. Pipiga röster och retrodoftande RPG-musik i kombination med fjuttiga ljudeffekter av slag och sparkar.

Jag ser Battle Fantasia som ett underhållande spel. Men det är troligen inget jag kommer plocka fram om tre år och visa mina barnbarn på. Däremot så funkar det fint i väntan på Super Street Fighter IV och Blazblue, och jag väljer detta framför King of Fighters XII alla gånger.

Ett charmigt och snyggt fightingspel med en viss finess. Det har ett dussintal mycket trevliga karaktärer, som alla känns genuina och trevliga att styra.
Du kan spela det enkelt, eller avancerat, och det har ett kombosystem som låter dig sväva ut ordentligt.

Vad som drar ner betyget är att det finns för lite att låsa upp, för lite att upptäcka. Allt är klart från början och det du kämpar för är några futtiga färgscheman.
Dessutom är bossen på tok för svår, men som sagt. Ett bra spel i väntan på ännu bättre.