Svenska
MEDLEMSRECENSION

God of War III

Skrivet av: Zoiler   2010-03-19

Den grekiska krigsguden Ares är död. Olympiernas strategiska geni Athena likaså. Besegrade av en hämndlysten, asktäckt spartan vi lärt känna under namnet Kratos. Samma gudslaktande spartan som nu ridandes på moder Jord själv, den kolossala titanen Gaia uppbackad av flera mäktiga artfränder, bestiger gudarnas boning Mount Olympus i en krigsförklaring ej skådad sedan titankriget. God of War 3 är här.

Problemet med att förklara krig mot närapå omnipotenta makter som kontrollerar havet, solen, dödsriket och vädret är att de knappast ger upp utan kamp, och med ens har vi ett scenario där Hades, Helios, Poseidon och ett flertal andra gudomligheter bokstavligt talat kastar sig huvudstupa in i fighten samtidigt som Zeus beordrar sin armé av mytologiska entiteter till attack. Det är kort och gott början på apokalypsen. Om ni tror att ni sett en episk inledningsscen innan ni spelat God of War 3 så lita på mig - ni har inte sett någonting än. Inledningen är sanslös.

Två saker uppmärksammas genast. Skalan, som verkligen är helt enorm i både höjd och djup. Kratos springer omkring som en liten myra på Gaia och många fiender är så hopplöst gigantiska att man undrar hur Kratos någonsin ska kunna besegra oddsen.

Och även kameraarbetet, som är revolutionerande välgjort och filmiskt. Den följer med bakom Kratos, panorerar ut för att visa enorma vistas och ger ledtrådar om vart man ska genom att rikta sig åt olika håll. Inte nog med det dock, vid ett par tillfällen går man i en förstapersonsvy och får se och hjälpa Kratos spöa skiten ur sitt offer på nära håll. Eller...tvärtom. Kameran gör ett mäktigt jobb med att visa de vyer som utvecklarna jobbat med att finslipa i flera år och höjer definitivt pulsen och närvarokänslan. Den är inte fri och man kan inte kontrollera den (då hade spelet inte kunnat se ut som det gör), men det behövs inte.

Spelmässigt har inte mycket hänt sen PS2-eran dock men varför ändra ett vinnande koncept? Pusslen är fortfarande kluriga, listiga och varierade - ett av pusslen har tagit ett blad ur Sonys egna perspektivsbaserade PSP/PSN-spel Echochrome, något som gav mig rejäla bekymmer i och med att det kändes lite väl ologiskt för God of War. Och spelet är fortfarande lika blodi...nej stryk det. Det är mycket råare och blodigare nu. Ögonbollar dras ut ur cyklopers skallar, huvuden slits av, magar rivs upp så inälvorna flyter ut och blodet fullkomligen sprutar. Ibland kan det bli lite väl överdrivet men för det allra mesta passar det sig. Se till att hålla barnen borta bara (doh!).

En annan anledning att hålla barnen borta är nakenheten. Harpyerna och gorgonerna anfaller Kratos som Zeus skapade dem med bröst som visas i sin fullhet när han tar kål på dem i Qucktimesekvenserna. Och precis som i ettan finns en reaktionsbaserad sexscen...

Stridssystemet är så gott som identiskt med ettan och tvåan, liksom 3/5 av vapnen, bågen inräknad. Horder av grekiska kreatur ska besegras, ofta i arenaliknande dueller, och block/evade-knapparna är dina bästa vänner. Spontant knapptryckande fungerar på easy men försök med det på hard och du blir Kratosröra. Fienderna och striderna är mycket intressantare än säg, Dantes Inferno, och även klart bättre än Darksiders. God of War har alltid haft variation och samma koncept tillämpas här - strider, följt av pussel och story, följt av episk bossfight. Ingen miljö är den andre lik och backtrackingen är minimal och inte alls störande.

Bossfighterna är ett kapitel för sig. Fantastiskt storslagna och uppdelade i flera sektioner. Nästan som mindre banor man ska ta sig igenom. Jag vill inte spoila något men man möter flera legendariska gudomligheter, varav en av mina personliga favoriter.

Faktum är att det finns minst lika många WTF-moments i GoW3 som i Uncharted 2 om inte mer. En stor del av det måste man säga beror på den munvattnande grafiken. 14 timmar stannade klockan på för mig, men jag vill lova att minst en timme spenderats stillastående med ögongodis. Det är de stora miljöerna som tar andan ur en, att titta ut mot horisonten och se helt oöverträffade landskap av rent ögongodis. Och ljussättningen som lätt är bland det bästa jag sett, något som syns tydligt när man i en mörk grotta använder sina eldbestyckade vapen och illuminerar grottväggen. Fantastisk interaktion mellan ljus och objekt på alla ställen i spelet och dessutom HDR-ljus! David Jaffe var inte helt fel ute när han pratade om att spelet ser ut som en tavla som fått liv - för i vissa scener får man verkligen det intrycket tack vare en jättevacker artistisk design och fenomenal ljussättning när både förgrund och bakgrund sandwitchar Kratos till ren visuell magi. Jag önskar dock de hade ännu fler utomhusmiljöer och gärna i lite gladare färger men man tar vad man får. Fienderna, från cykloper till gorgoner och minotaurer är grymt detaljerade och texturerade samt animerar både slag, uttryck och rörelser fantastiskt samtidigt som deras dödsanimationer är våldsamt snygga. Du har inte levt förrän du kapat svansen av en chimera i HD!

De enda svaga delarna jag kan se rent grafiskt är att texturer är lite lågupplösta på ett fåtal ställen och flera ansikten ser lite tveksamma ut när man spelat spel som Final Fantasy och Heavy Rain. Det är dock inget genomgående tema och Kratos själv samt en del andra ser riktigt bra ut. I övrigt, varken installation eller laddningstider (förutom när man dör och då är de korta) ger tummen upp från mig.

Musiken är också som tagen ur tidigare spel, episk och tung med mycket stråkmusik och en del solokör. Dubbelt så många brassinstrument som i en orkester enligt de mycket intressanta utvecklarvideos som följde med skivan. Vilket ju säger en del. Smått otroliga fem kompositörer har jobbat på musiken, inte med uppdraget att få det att låta harmoniskt och fint utan att nästan enbart satsa på tunga, kraftiga och låga tongångar. Resultatet är ett familjärt sound taget till en ny nivå.

Rösterna är för det mesta bra, men kan ibland låta lite väl mänskliga. Darksiders gör ett bättre jobb med att porträttera övermänskliga ting på ett naturligt sätt men förstärkningar som Kevin Sorbo är förstås inte att leka med.

God of War 3 är givetvis ett makalöst spel. Man har gått ut med buller och bång för att kunna ge oss en värdig avslutning. Det är aningen mer story än tidigare och inte lika enkelspårigt (även om Kratos fortfarande vandrar över lik i sin besatthet av hämnd på Zeus). Det som hindrar mig från att sätta högsta betyget är ett par tillkortakommanden. Först och störst - igenkänningsfaktorn är enorm. Trots all storartad teknik är spelkänslan likadan och Quick Time Events fortfarande en stor del av upplevelsen på gott och ont (även om det är enklare att se dem nu när de placeras på skärmen som de är placerade på handkontrollen). Det enda riktigt nya tyckte jag var de reflexbaserade flygsekvenserna i tunnelmiljöer där man ska akta sig för fallande objekt och manövrera smala utrymmen.

Vidare spelade jag i min enfaldighet på hard och klarade det så när som på sista timmen där jag blev brutalt antastad av vad som kändes som ett oändligt hav av spawnande fiender. Dessförinnan hade jag råkat utför ett antal situationer som fått mig att vilja slänga kontrollen genom fönsterrutan i frustration. Ett par bossfighter kändes rent utav billiga med spawnande fiender som överrumplar en samtidigt som man har en kickass boss att hålla reda på. När jag så fick erkänna mig besegrad är jag tvungen att spela resten på easy. Det går inte att välja normal nivå och när jag klarat spelet och kollar i menyn har jag bara varvat det på easy. Att man dessutom inte kan ta bort filmsekvenser utan tvingas titta på dem varenda gång tryter än mer på tålamodet. Checkpoints är ibland, men inte ofta, taskigt utsatta. Jag tycker det känns som att de höjt svårighetsgraden sen sist men jag ska egentligen inte klaga eftersom det för det allra mesta var precis lagom utmaning. Vilket är bra. Som referens har jag klarat Ninja Gaiden på hard, men hade då mer tid på mig. Vetetusan om inte det här är svårare.

Slutligen är antalet vapen rätt fattigt. Fyra vapen + bågen (som mest är effektiv mot andra bågskyttar) där tre av vapnen liknar varandra. Jag använde två av dem konstant utan att känna ett behov av övriga. Och trots detta är alltså striderna riktigt underhållande, mycket tack vare de aggressiva och smarta fienderna samt tyngden i Kratos slag och den tighta responsen.

När man varvat spelet kan man köra utmaningar som att döda alla utan att använda vapen, eller bli förstenad 10 gånger och överleva. När man är klar med det låser man upp arenan.

Mina smärre klagomål till trots, och det var väl ingen som väntat något annat, God of War 3 är den bästa delen i serien, ett självklart köp för alla PS3-ägare, och ett passande slut på trilogin. In the end there will only be chaos.


+ Grafiskt och artistiskt mästerverk
+ Revolutionerande kameraarbete
+ Utmanande
+ Musiken
+ Brutaliteten och striderna
+ Episkt

- Spelmässig repris på tidigare delar i serien
- Man kan inte ta bort filmscener man redan sett
- Lite väl mycket våld för sakens skull ibland

9/10

Medlemsrecensioner14
Samlat betyg: 9.1/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10