Battlefield: Bad Company 2

Sedan jag började spela första Bad Company tillsammans med mina polare så har jag fanatiskt följt uppföljarens utveckling. När demot var över kände jag till varenda hörna och varenda taktik på svinkalla Port Valdez.

Efter att ha kringgått problemet att mitt 360 bestämde sig för en röd ring strax innan realesen, så satte jag mig ner med Battlefield: Bad Company 2 och anföll först kampanjen.

Första ögonblicket är ren förvåning. Jag sitter inte i en helikopter uppe i luften tillsammans med mina bästa vänner Haggard, Sweetwater och Redford som jag hade tänkt mig.
Jag sitter i en gummibåt med silluetten av en ö framför mig, omringad av en klase mystiska typer med klassiska WW2-puffror. Snart får jag veta att vi är på uppdrag för att hämta en vetenskapsman och att det finns ett vapen på ön. Ett stort vapen.
En bombräd, ett 50-tal japaner, en action-späckad biljakt och en enorm explosion senare skickas jag till Ryssland -nutid- och jagar en lastbil som Preston Marlouwe i B-kompaniet.

Kampanjen fortsätter så genom hela spelet - Lite action här, lite action där.
Lite resor hit, lite resor dit.
Det bjuder på en enorm variation som jag älskar.
Storyn är däremot inte något att gräva sig in i;
Man ska hitta det ovannämnda vapnet och sen är det inte så mycket mer med det.
Något jag blir lite småsur över, varför kunde inte DICE fortsätta med legosoldats arméen som fick sin lön i guldtackor?
Det var en väldigt orginell idé som skulle kunna ge en riktig fart på kampanjen.

I vilket fall så är kampanjen ett steg över okej vilket är långt ifrån vad online-delen är.
Även om utvecklarna då och då har seriösa problem med servrarna så är det en ren njutelse att kliva in i slagfältet.

Och vilket slagfält sedan; Flaggor ska hissas, lådor ska sprängas.
För att lyckas har man ett brett arsenal med allt (nåja) från en 100 år gammal pistol till en modern blackhawk-helikopter, komplett med miniguns och plats för fem soldater/noobs.
Det är dock inte helikoptern eller gamla goa Abrahamsen som är det avgörande vapnet.
Det vapnet kallas lagarbete, och spelar en större roll en man tror i Bad Company 2.
Har man ett gäng lagkamrater som alla sköter sin klass som sig bör, så vinner man med stor sannolikhet matchen.
Hittar man några extra glänsande guldkorn i laget kan man kanske starta en "Squad" med dem, en grupp på fyra spelare som egentligen inte gör så mycket mer än att man kan spawna på varandra.
Det kan ändå vara avgörande om någon ligger krisit till.
Är en Squad-medlem försvarslös mot en pansarvagn; bli då ingengör och ta fram raketgeväret, men se upp- pansarvagnens squad-medlem kanske sitter med ett prickskyttegevär på lagom avstånd.
Lagarbetet är enligt mig det bästa med multiplayern.
Kolla på till exempel Halo 3 och Modern warfare 2-det laget som den bästa spelaren är på, det laget vinner i princip alltid.
Så är det inte i BC2. Inte alls.

Det finns såklart andra bra saker med multiplayer-delen. Variationen är lika stor som i kampanjen och även om det bara finns fyra (FYRA!) gametypes så blir det inte enformigt.
När man går upp i level så låser man upp nya vapen, sikten och specs.
(Låter upplägget bekant så finns det ett spel som heter Modern Warfare 2. Det lutar lite (host, host) åt det hållet.)
När man avancerar genom rankerna så får man alltså det typiska COD-beroendet: "Snart får jag det vapnet!", "Jag måste köra med det vapnet för att få det där siktet", "Ska jag köra som Medic eller Engineer?".
Det gör att man inte slutar spela alltför fort, man måste helt enkelt testa alla vapen och specs.
En annan sak som bidrar till den fantastiska online-upplevelsen är förstörelsen. Den däremot en så stor del av BC2 att du inte kan ha missat den.

Battlefield: Bad company 2 är ett fantastiskt spel men en någorlunda besvikande story sinkar ner multiplayer-delens gudalika innehåll.
Vill du ha ett spel med starkt lagarbete, grymma miljöer, stor variation och accepterade n00b-tubes:
Här är ditt spel.