Svenska
MEDLEMSRECENSION

No More Heroes 2: Desperate Struggle

Jag skäms över att säga det, jag spelade No More Heroes brutalt sent. Jag hade hört om spelet sedan länge men omkring då var jag för insatt i Super Smash Bros. Brawl för att bry mig om andra spel och min Wii höll bara på att samla damm annars, då jag hade precis fått en Xbox 360. Mitt ex var däremot en gigantisk fan och höll hela tiden på att prata om att det var ett av de enda spelen hon körde igenom helt och älskade varenda sekund av. Det var inte förrän i Januari då jag gick och köpte Bayonetta som jag såg spelet ligga i rea hyllan och köpte det. Resultatet blev den bästa Wii-upplevelsen jag någonsin haft. Jag är helt förvånad hur jag kunde ha missat spelet innan, det fanns inget spel likt det.

I och för sig var spelet inte utan sina egna problem. Spelet var väldigt repetivt, sidouppdragen var sisådär halvtråkiga och hade det inte varit för Suda 51's excentriska speldesign så hade det fallit platt med väldigt medelmåttiga reaktioner från folk. På det sättet briljerar No More Heroes 2 över sin föregångare i varje möjliga sätt.

Travis Touchdown är en anime-älskande, wrestling-dyrkande otaku, en nu världskänd legend för att ha klättrat upp till nummer ett i listan för bästa lönnmördaren och sedan lämnat utan så gott som ett ord. E3-trailern summerar mestadels handlingen för spelet. Tre år efter ettan återvänder Travis för att nu ta sig an 51 andra lönnmördare och nå toppen igen. Hans mål (vilket han misslyckades med i ettan), att få ett ligg med den grymt snygga Sylvia Christel. Men denna gången är han inte bara motiverad av hennes erotiska frestelser. Hans bästa vän Bishop, video/tv-spel/serieaffärs ägaren från ettan har blivit mördad. Passande nog så är den ansvarige den först rankade lönnmördaren. Nu gäller det hinna störta honom innan någon annan hinner fatt, och sätta stopp för hans kontroll över Santa Destroy. För att summera det i ett enklare sätt så räcker det bara att citera årets grymt häftigaste citat sagd av Travis själv i trailern.

"This isn't a battle anymore... It's a motherfucking war!

No More Heroes: Desperate Struggle utspelas som ett typiskt Hack n Slash spel med en massa gimmicks. Travis's signatur vapen, strålkatanan Blood Berry gör talandet åt honom istället med att hacka folk i tusen bitar och sprida steroidpumpat blod runt området. Travis kan däremot få flera strålkatanor under hans uppdrag som alla har olika färdigheter, till exempel Rose Nasty, en dubbel katana som är grymt bra med att göra combos. I själva hack n slash områden så är No More Heroes 2 mycket bättre än sin föregångare. Man kan byta ut katanor när som helst, svärdspelet är mycket mer utformat och har många fler möjligheter till hands. Däremot så återstår samma princip, ta ner motståndarens energi och gör sen en viftning med Wiimote fjärren i angiven direktion för att göra en väldigt stylig och blodig avrättning. Alternativt kan man göra en häftig wrestling-manöver om du har förlamat en fiende, som i detta spelet är en auto-kill om det inte är en boss man möter.

Nytt för detta spelet är "Tension Gauge", en mätare symboliserad av en tiger (Travis brukar ha det som en symbol). Ju mer ös och angrepp som Travis lägger på sina fiender utan att bli skadad ju mer hetsad blir tigern, och om den blir röd så får man fler möjligheter i sitt våldsamma svärdspel, så som längre combos, snabbare undvikningar och möjligheten att göra wrestling-manövrar oftare. Om man lyckas maxa den här mätaren kan man trycka på - knappen för att aktivera en exklusiv Darkside Mode. Darkside Mode är en temporär specialförmåga som man kan få om man gör en avrättning på en fiende, och beroende på vilka symboler som den enarmade banditen ger dig får Travis olika förmågor, som att förvandla sig själv till en tiger eller rensa hela rummet på fiender.

En av de största sakerna No More Heroes var känt för var dem unika och väldigt påhittiga bossarna som nästan blev mer populära än Travis själv. I den avdelningen blir No More Heroes 2 lite av en besvikelse, eftersom bossarna inte är lika påhittiga. I svårighetsgraderna och stil är dem däremot fortfarande väldigt intressanta. Den tredje bossen för den delen kämpar man med en gigantisk mecha som hämtar tillbaka minnen från Gundam och Eureka Seven.

Under några delar av spelen tar man sig an rollen som någon annan än Travis. Shinobu, en ensemble darkhorse från originalspelet som Travis besegrade men lät leva, vilket eventuellt ledde henne till att se honom som hennes mästare, och Henry, Travis's irländska (och superhäftiga) tvillingbroder. Tyvärr så blir dessa också relativt stora besvikelser jämfört med Travis. Shinobu's gimmick är att hon är den ända av trion som kan hoppa, men denna hoppfysik är väldigt fattig och frustrerande att kontrollera, vilket blir extremt irriterande när en boss man möter är i ett sådant område som kräver att springa fram och tillbaka med hoppandet. Inte bara det, Shinobu har blivit väldigt störig på sistone då hon anstränger sitt bästa för att vara lik hennes mästare med att använda pinsamma one-liners som inte äns funkar för henne. Istället saknar jag den självständiga no-nonsense Shinobun från ettan.

Henry är raka motsatsen. Hans problem är att han just är för bra, och man spelar bara som honom i ett ända kort segment. I och för sig hade spelet varit extremt enkelt om man hade kunnat spela som honom oftare, men åtminstone kunde det funnits mer områden med honom.

När man inte håller på med att slakta namnlösa fiender och överdrivna bossar i lönnmördaruppdragen eller revanschuppdragen så kan man gå och köpa nya kläder och designer, köpa strålkatanor från Dr. Naomi (även om folk förmodligen kommer besöka henne fler gånger för helt andra anledningar), gå och träna på gymmet med en väldigt flamboyant tränare eller gå och göra sidouppdrag för att få extra stålar. Detta är ännu en förbättring jämfört med ettan, nu har alla långtråkiga sidouppdrag blivit ersatta med roliga 8-bits minispel som man ibland kommer återvända till oftare än själva huvuduppdragen. Fans av det första spelet kommer nog småskratta lite grann då den förmodligen sämsta sidouppdraget från ettan återvänder helt oförändrad, nästan svårare.

No More Heroes 2 är grymt snyggt. Den ljuvliga stilen från ettan har blivit uppdaterad ännu mer med bättre detaljer. Även om folk har verkat klaga mycket på GR's 10/10 betyg på grafiken så måste jag hålla med GR här, att spela spelet på den högsta upplösningen är grymt skarpt och härligt, och jag överdriver inte när jag säger att jag tycker det är snyggare än Super Mario Galaxy. Musiken måste också nämnas som ett gigantiskt plus. Ettan hade en ljuvlig soundtrack, väldigt svängig och häftig. Tvåan har gjort det omöjliga för mig; gjort ett bättre soundtrack. Väldigt svängiga rock låtar och chiptune kompositioner här och där, den svängiga huvudlåten är fortfarande kvar med en väldigt häftig sång version. Och så finns det den där bossen. Ja, den där. Ni som har spelat spelet vet nog vilken jag pratar om. Den bränner sig fast i huvuden i all evighet.

No More Heroes var ett spel som fastän sin fantastiska och eccentriska stil lyckades underhålla, var egentligen ett rätt så tråkigt spel. No More Heroes 2 lyckas ta fram det artistiska budskapet utan att nästan helt offra det roliga. Även med min kritik av Shinobu och Henry avdelningarna i spelet så måste man undra om det var faktiskt meningen att det skulle funka så, eftersom det här är Suda 51 vi pratar om. Destructoid gjorde en artikel någon tid efter spelets amerikanska release som analyserade just vad spelet handlar om. Precis som ettan så handlar det om "gamern". Alltså, oss. Men just denna handlar mer om konkurrensen. Hur långt inriktade vi är till att kämpa för toppen. Travis hade inte mycket karaktär eller karaktärutveckling i ettan, men i tvåan så är all fokus på honom. Henry i detta fall är vad han börjar att bli, någon som gått igenom allt och vet hur allt är. Shinobu är i så fall vad Travis brukade vara en gång långt tillbaka i tiden. Suda 51 är en mästare på subtila budskap som ändå träds fram majestätiskt. Men budskapen lägger han aldrig fram utan att dölja dem i tusentals referenser till popkultur, nörd material, härligt övervåld och moe tjejer i överdrivna mecha utrustningar.

Samlat betyg: 9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10