Marvel vs Capcom 2: New Age of Heroes

Klockan 10 på morgonen väcks jag av att min kudde bestämt sig för att få ett jordskalv. Ljudet av Fanta och Rose ekar i huvudet och jag inser att mobilen hamnat under kudden, och någon försöker få tag på mig via sms. Det är min pappa som sitter två trappor ned i huset med en ps3 kontroll i handen och kräver att jag genast gr upp ur sängen. Efter 2 sekunders övervägande bestämmer jag mig för att ta på mig ett linne och mina rosa hotpants och komma till min kära faders undsättning.

Jag kommer ned i vardagsrummet och finner min syster i ena soffan och min pappa i den andra inser jag att detta inte är någon vanlig spelmorgon. Jag slår mig ned och möts av playstation store på tv skärmen. Pappa har tröttnat på Soul Calibur 4 och är nu på jakt efter ett nytt spel. Min syster spottar ut titlar som en bullseye på resistance. Det är allt ifrån Monkey Island, Fat Princess till Flower och massa andra spel. Spel som egentligen inte intresserar mig ett dugg. Pappa som har noll koll på spelindustrin och som endast spelar för att reta gallfeber på mamma tittar på mig med en blick som bara kan betyda en sak. Tyvärr är det enda jag längtar efter min säng och inte något halv kasst spel för 100 spänn på playstation store. Ändå sätter jag mig där och går igenom alla spel ifrån A till Z. det hela slutar med att vi klickar hem Fat Princess och Marvel vs Capcom 2. Min syster blir överlycklig, trots det att hon verkar vara allergisk mot själva handkontrollen och nöjer sig med att titta på när jag spelar. Min pappa ger sig ivrig på båda spelen men ger snabbt upp, vilket inte är så ovanligt av min pappa. Min pappa lämnar rummet och jag går upp och lägger mig igen. Två timmar senare bestämmer jag mig för att ge spelen en chans ändå.

Marvel Capcom två blåser mig helt av stolen även fast mitt första intryck av det var mer negativt än possitivt. Den härliga 2D grafiken som är knivskarp, det enorma urvalet av karaktärer som bara väntar på att få spöa lite rumpa. Utan att jag ens märket det flyter två timmar iväg, jag har plockat ut alla Soulcalibur combos, alla Dead or Alive grepp och alla Virtual fighter specialare. Kvar finns bara underbara Street fighter commandlist som sitter fast häftad bakom mina ögonlock. Fingrarna rör sig automatiskt över handkontrollen. Tyvärr är mina fingrar fortfarande för små för att jag ska kunna trycka på två knappar med ett finger och måste varje gång jag ska byta gubbe vrida kontrollen och hysteriskt snabbt trycka med pek och långfingret på varsin knapp. Det är som att alla karaktärer har koffein plåster på varje millimeter av kroppen. Du måste hänga med tills ögonen blir fyrkantiga och mitt ansikte flyger från höger till vänster över bioduken nere i källaren.

Det är precis lika färgstarkt och beroende framkallande som en gott och blandat påse, och den lustiga kittlande känslan i magen när man ser Chun-li, Ryu och M bison stå öga mot öga med Spiderman Woulverine och Hulken är nästan lite obehaglig.

Marvel versus Capcom är ett spel som varje Street fighter fanatiker måste ha i sin spelhylla, och som varje fighting spels galning bör överväga att handla in, så är det bara.

När jag sedan går upp ifrån källaren och möter pappa i trappen ler jag bara och frågar om han vill ha stryk. Han flinar och låter mig välja spel som vanligt. Valet var faktiskt inte så svårt.