Halo: Reach

För många år sen var jag ett inbitet Nintendofan. Jag skulle aldrig gå över till någon annan konsol om det så var det sista tvspel som fanns på jorden. Men så kom Xbox. Stor och svart som en brummande mercedes stod den där framför min kompis 20 tums tv och i den snurrade det där hatobjektet Halo. Kan också minnas än idag när jag läste recensionen som gav det en tia totalt och en tia i grafik. Jag tittade på bilderna och kände själv hur snyggt det var men ville inte riktigt erkänna det. Det gick dock inte att blunda för faktum när min kompis satt och körde och jag sedan fick testa själv. Jag var helt såld och sedan dess är multiformat ett faktum. Tur är väl det för shit vad mycket bra spel jag missat annars för en idiotisk fanboyism. Inte minst Halo serien.

Så kom det då äntligen, Reach. Som jag väntat sedan Halo 3 som är så sönderspelat att det är ett under att skivan inte brunnit upp. Odst stillade hungern lite men hjälpte föga. Det var länge sen en sådan iver spridit sig i händerna när jag slet upp mitt limited edition och slängde i skivan i min tredje Xbox 360! Så drog det igång.

En mysig underbar känsla spred sig direkt när man fick se bilder från rymden, höra comtalken snattra och titta runt med en av världens bästa kontroller i historien. Man får börja med att titta ut från en fastmonterad kulspruta i en helikopter och välja om man är nöjd med inställningarna. Som vanligt valde jag inverted aim. Sedan landar man för att kolla av ett nödanrop på en härligt designad typisk Halo plats. Mina spartankamrater tittar av omgivningarna och letar sig snart fram till källan för nödanropet och jag sitter bara och ler. "Jag älskar verkligen Halo"! tänker jag.

Snart nog stöter man på de första Covenanterna och det blir dags att bekanta sig med de nya vapnen och förmågorna. Efter ett tag inser jag att bruteshoten är borta, Br rifle likaså och inte ser jag till ett alien sniper nånstans utan istället en laser typ. Hm, tänker jag. Nostalgiker som jag är känner jag en saknad efter dem och tycker inte att ersättarna, som ni får upptäcka själva, fyller deras skor. Tyvärr. De känns helt enkelt inte lika coola. Men, men. Sånt kan jag leva med.

De nya förmågorna då? Ja, några känns riktigt bra och vissa andra finner jag varken roliga att använda eller särskilt nödvändiga. Inte i singleplayer i alla fall. En som jag gillar skarpt är rush som gör att du kan springa fort en kort stund. Utmärkt att fly undan med när kraften börjar tryta eller att flankera fienden med. Bubbleshielden känns också vettig eftersom dina lagkamrater också kan dra nytta av den i svåra situationer. Över till dem som jag på förhand trodde skulle bli de roliga att använda men som jag finner rätt tråkiga. Förmågan som gör dig stenhård blir tex mest till för att ladda upp kraften igen. Jag hade hoppats på mer fordon som försöker ramma en så man fick nyttja den lite som en fälla men Bungie har inte låtit designa en enda strid med det temat. Jetpacken känns rätt dålig också eftersom så fort man flyger upp i luften ser Covenanterna dig och skjuter ofta unisont sönder dig. Jag hade hoppats på att kunna flyga upp i luften, få en överblick över slagfältet och lägga upp en strategi. Vilket nu som sagt allt för ofta slutar i ond bråd död.

För de är pricksäkra den här gången! Åtminstone på Heroic. Man får inte titta fram bakom skyddet allt för länge för precis alla olika ammunitioner attackerar mitt i nyllet direkt! Även granaterna haglar ganska friskt. Dessa förhatliga stuckgranater;). Detta gjorde att jag började tröttna lite på gameplayet i Heroic. Det kändes lite segt. Man fick liksom dra av några skott, gömma sig, dra av några skott osv. Varje strid tog lite för lång tid. Att springa fram och trycka hagelbössan i bröstplattan och slå till fienden med en redig trutsmäll försvann liksom lite. Det är ju halva nöjet med Halo! Nu blir det mycket distanskrigande. Däremot på Normal blir det helt annorlunda men enligt mitt tycke mycket roligare. Dock lite för lätt som vanligt så man känner sig nästan som en fuskare när man springer huvudstupa in i striderna med en hagelbössa i högsta hugg. Men det är ack så tillfredsställande! Så, välj själva hur ni vill ha det. De skriver ju dock som vanligt på Heroic "this is the way Halo is meant to be played" så det känns rätt att börja på det. I slutändan måste jag säga i alla fall att Bungie som vanligt är kungar på att skapa balanserade, häftiga och storslagna bataljer, oavsett svårighetsgrad!

I striderna får du ju självklart ofta chansen att nyttja fordon som vanligt. Det är ju halva Halo essencen. Det har tillkommit några nya men de är ganska lika dem från förr så man känner sig snabbt bekväm. Kanske lite för bekväm för som med så mycket annat i Reach de försökt göra en nytändning på så känns det ändå så bekant att man snart ändå vill ha de klassiska grejerna. I alla fall jag. Ganska snart i spelet får jag chansen att köra en klassisk Ghost och hoppar upp i sätet med glädje. "Men, vad nu?" tänker jag. Den tar ju för bövelen ingenting! Den är jätteklen och tråkig. Låt oss ta en Warthog istället. Det har alltid varit en av mina favoriter med en kille som sköter kulsprutan. Körningen fungerar som vanligt utmärkt men killen där bak har plötsligt tappat förståndet och börjat skjuta mycket mindre! Jag flyger efter ett tag ur förarsätet fly förbannad och låter honom köra men... Han gör just ingenting! Jag står där bak och ser dum ut medans han står och backar en meter för att några sekunder senare köra fram en meter igen. Ganska snart är vi döda. Ja, det kanske blev en bugg där men över lag känns medhjälparna hopplöst dumma den här gången, tyvärr.
Pansarvagnen är i alla fall lika grym som vanligt och man känner sig verkligen mäktig när man plöjer fram och bombar allt som kommer i ens väg!

Grafikmässigt känns det lite ojämt. När man blickar ut över horisonten och ser stora brinnande skepp, explosioner i blodröda moln som täcker hela himlen och en massa små rymdskepp i strid med varandra är det så snyggt att man baxnar. Man ser verkligen hur långt som helst! Även banorna som är bland berg och gröna dalar ritar grafikmotorn upp briljant med uppkörda vägar bland lummiga träd, fallande vattenfall och stock och sten. Allt är detaljerat och snyggt. Men så kommer man till den för min del förhatliga banan New Alexandria. En gräddvit stad som andas på tok för mycket Halo Odst i designen. Inte bra. Varken designmässigt eller spelmässigt för den delen. Det är klart Reachs sämsta bana på alla sätt men sen blir det guld och gröna skogar igen, som tur är!

Ljudmässigt då? Ja, på förhand hade jag läst att det skulle låta bättre och fetare än någonsin förr. Jag kan bara konstatera att jag tycker det låter bättre på vissa saker och som förr på andra. Det som låter som förr är bössorna och explosionerna. Lite mesigt helt enkelt. En hagelbössa ska verkligen dåna och en magnum likaså. De låter helt okej dock.
Musiken å sin sida är helt makalöst bra. Den nya slingan de drar igång under intensiva strider gör att det verkligen känns bad ass ibland och musiken är hela tiden storslagen och skapar en episk känsla genom hela spelet. Ska nämnas också att rösterna i spelet nu är tydliga och klara och dialogen är grym!

Så nu sitter man här. Halo Reach är genomspelat och multiplayer tar vid. Bungie lämnar och som jag sagt är jag nostalgiker och känner en liten saknad men, kanske är det bäst så för trots allt känns det som Reach går för mycket i utnötta skor. Jag hade grymt kul under många stunder med Reach men även flera stunder då jag kunde känna en viss leda på hela konceptet. Dessutom infann sig aldrig riktigt den där storslagenheten och mystiken av att utforska en främmande makt som i övriga Halo spel. (Odst borträknat, en liten plump i Bungies näst intill perfekta repertoar.) Storyn kunde varit lite tydligare, striderna lite mer varierade och några banor kunde ersättas. Det är dock inget snack om saken att Bungie åter igen gjort ett grymt spel och kan gå vidare med huvudena högt! Det var ju trots allt de som fick mig att en gång i tiden gå multiformat! Man måste bara spela det här spelet om så bara för det tokgrymma slutet. Tack för allt!

Tillagt: Nu har jag spelat igenom det tre gånger och jag måste säga att det blir bara roligare ju bättre man blir! Jag satte en åtta på det men den var stark och nu måste jag bara ändra det till en nia!:) Har dragit lärdom av detta och insett att ett betyg inte får sättas för tidigt när det gäller spel man kommer spela mycket och länge. Det är först i längden man inser vad man tycker! Det som jag gnäller på i recensionen är dock det samma sånär som på några förmågor som jag nu insett nyttan med. Min åtta var ändå som sagt stark och har nu trillat över till en nia. Känns bra ändå att man kan ändra sig till det positiva!

Sista genomspelningen började jag tex använda hologrammet väldigt mycket vilket jag nu insett är riktigt bra, särskilt mot Hunters som man då kan lura, komma runt bakom och placera några smärtsamma shotguns i ryggen. Ljuvligt!

Dessutom räknade jag inte in multiplayer i betyget vilket egentligen är lite oseriöst och efter att ha lirat det en hel del också ( ja, jag är arbetslös ) måste jag säga att det befäster deras ställning som världens bästa multiplayerskapare! De nya förmågorna fungerar alldeles förträffligt och gör att du nu kan variera ditt stridande in absurdum! Jag har tex lyckats lura brallorna av folk med hologrammet, störtdykt ner med jetpacken rakt i nacken, rullat undan needlersvärmar med elites mm mm. Det är tokgrymt! Som vanligt spelar jag mest slayer men det finns och blir över för er som gillar andra spelsätt också kan jag lova.

Vapnen känns riktigt balanserade sinsemellan så det gäller bara att hitta rätt taktik för varje vapen. Själv älskar jag needler och har alltid gjort. Otroligt tillfredsställande att fylla någon med så många needlers att det sprängs!

Bandesignen är också grym och blir så klart bara roligare och roligare ju mer man lär sig dem.

Ja, multiplayer befäster mitt betyg och jag kan inte mer än säga att jag är mer än nöjd!

Så, nu har jag fått med lite om multiplayern också och recensionen kan väl anses komplett, hoppas jag. Spela och njut nu av detta mästerverk! Och ni som blev besvikna på singleplayern, spela igen! Det växer!