Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Spider-Man: Shattered Dimensions

Skrivet av: Zoiler   2010-09-25

Kvarterets vänliga Spindelman svingar vidare i ett multidimensionellt äventyr fullproppat av bossar och Marvelrespekt, och slåss med Spiderman 2 och Ultimate Spiderman om bästa spelet i serien.

"Our previous titles (Bee Movie Game, Monsters vs. Aliens) may not have been critically-acclaimed but we did however receive lot of praise for how our games look and felt a lot like the movies. It's sort of come to be what we're known for: make incredibly good-looking games that respect the source material."

Spelets utvecklare Beenox kommentar under en intervju är så träffande att jag inte kunde sagt det bättre själv. De har blivit kända för att göra snygga spel som respekterar källan, men kritiken har varit halvvarm. Och nu har de gjort det igen med Shattered Dimensions. Spelet har en tecknad stil som är fantastiskt läcker och unik, samt en presentation som är så riktig och korrekt mot serien att man nästan blir tårögd. Tretton unika bossar, var och en skapad med kärlek och omsorg, röstskådespeleri som tagen ur serien - spindelmannen fäller nästan oneliners mer än han sparkar rumpa - och marvelinfo och påskägg åt oss hängivna marvelfans att gotta oss i. Presentationen är helt felfri.

Storyn är underhållande. Beenox hyrde in nuvarande författaren av Amazing Spiderman, Dan Slott, så givetvis håller den hög klass. Mysterio, låtsasmagikern med en fiskskål som huvud är i färd med att råna en mystisk, men kraftfull, artefakt från ett muséum när vår maskerade hjälte rycker in och muckar gräl. I stridens hetta förstörs artefakten (the Tablet of Order and Chaos) och krackelerar i flera bitar som sprids ut i olika dimensioner (verkligheter). Nu är det upp till fyra modiga spindelmän från fyra olika dimensioner (japp 3D är ute, 4D gäller) att rädda universum genom att samla in bitarna och återställa artefakten.

Man spelar med andra ord som fyra olika versioner av Spindelmannen som utmärker sig på olika sätt.

Amazing Spiderman: Den "vanliga" och mest kända. Han svingar runt mer än övriga och spöar bad guys i vanlig ordning.

Ultimate Spiderman: Från Ultimateuniversumet. En yngre Peter Parker, dessutom klädd i Venoms svarta symbiotdräkt. Han kan aktivera ragemode och bli starkare under en kort period, annars är det samma gameplay som i Amazing Spiderman.

Spiderman 2099: Miguel O´Hara, en möjlig framtida version som jag känner personligen från Exiles-serien men som, precis som alla andra, har en egen tidning. I och med att han lever i framtiden är flygande svävare, futuristiska städer och högteknologiska skurkar vardagsmat. Han har också ett unikt spelsegment där man får flyga nedåt i rasande fart och undvika föremål (tänk God of War 3 fast ned istället för upp). Han kan dessutom få tiden att gå långsammare, men det är egentligen bara användbart i slutstriden.

Spiderman Noir: En dåtida stealthversion som är mest olik övriga dimensioner i både spelsätt och grafisk stil. Här gäller det att smyga likt Splinter Cell och Batman, hålla sig i mörkret och webba fienderna (trycka på B i närheten av dem) när de inte ser dig. Precis som i ovanstående spel är grafiken svartvit när man är gömd i mörkret och får färg (i den mån det finns) när man kliver ut i ljuset.

Funkar det? Ja, jo. Det gör det på sätt och vis. Kruxet är att det egentligen bara finns två olika spelsätt - Noir och resten. Resten skiljer sig helt enkelt inte tillräckligt åt, det är som att spela samma sak. Och Noir är en dålig Splinter Cell-kopia. Att klättra på väggarna blir ett helvete med en kamera som gör mig illamående och spelmekaniken att gå nära en korkad AI och trycka B blir snabbt barnslig. Noir är sämst.

Resten är godkänt. Faktiskt kul till och med om man inte sträckspelar för mycket och tar någon episod eller tre om dagen (varje episod håller mellan 20 och 60 minuter). Variationen är i teorin stor. Man möter olika fiender i varje episod och får göra olika saker i varje episod, kreativiteten på det viset är riktigt bra.

Men det är ändå samma upplägg. Jaga en boss genom banan, ta ned bossens livmätare tre till fyra gånger innan han besegras på riktigt. Därimellan möter man fiender som man slår med buttonmashing. Ett återkommande moment är att svinga runt och hämta/rädda civila placerade på olika ställen och sedan släppa av dem på en säker plats. Och skydda dem mot inkommande monster när de aktiverar dörrar och liknande. Booooring. Det är aldrig samma grej, du gör aldrig samma grej två gånger, men det är samma princip i grunden. Det verkar nästan som de försöker lura mig att man inte gör samma sak men en gris blir inte snyggare för att man målar läppstift på den.

Dessutom är det skiftande kvalitet på banorna (som dock är väldigt varierade miljömässigt). Att svinga runt en oljerigg och förstöra 30-40 kameror är precis lika tråkigt som det låter, men att under samma bana svinga framåt på tid och försöka undvika majestätiska tsunamivågor för att slutligen zippa fram genom en båt som förs med mitt i nedslaget av vågen är precis lika häftigt som det låter.

Bossekvenserna brukar också vara bra, kanske därför man får möta dem så ofta. Exempelvis måste man först blöta ned Sandman genom att kasta vattentunnor innan man kan puckla på honom, kasta tillbaka bomberna som Hobgoblin slänger mot en, hålla sig i mörkret och smyga sig bakom en maskingevärspepprande Hammerhead för att göra massiv skada, och gå i närkamp mot Kraven för att likt Punch Out dela ut smällar med analogspakarna. Och glöm inte att man möter dem flera gånger, ofta med olika taktiker. Det är allt mellan bossfighterna som är mindre tilltalande och oftast känns som en resa på väg till målet.

Man får erfarenhet av att besegra fiender och samla spindelsymboler - denna kan läggas på att köpa bättre moves (med andra ord: du slåss snyggare. De är egentligen överflödiga), mer liv (däremot användbart), och upplåsbara dräkter (riktigt coola, tre extra till varje karaktär).

Det finns två saker som stör mig extra mycket. Det första är att spindelmännen av någon outgrundlig anledning ibland fråntas möjligheten att nätsvinga. En symbol visas i vänstra övre hörnet och då kan man inte längre svinga sig. What?

Det andra och klart jobbigaste är att all dialog under spelet upprepas helt sjukt ofta och sätts i helt fel sammanhang. Ibland kan man höra samma replik femtio gånger innan banan är över, ibland rabblas mening efter mening upp medan du står och väntar och är helt tyst. Som att de skulle sagt det innan men inte fick chansen så de säger allt på samma gång. Detta ständiga tjatter och ologiska script gick mig på nerverna.

Beenox har återigen gjort vad man är kända för, de blandar bus med godis. En superb presentation som jag älskar och snygg och unik grafik, men bara ok speldesign och en del tekniska misstag. Man ser att de verkligen försökt variera det, men det är bara varierat på ytan. Bossarna är dock riktigt roliga att möta och det finns en del spelmässiga höjdpunkter även därimellan. Om man inte stressar och sträckspelar så är Shattered Dimensions möjligen det bästa Spindelmannenspelet som hittills gjorts och särskilt Marvelfans måste ju förstås ge det en chans för att upptäcka produktionskvaliteten.

Samlat betyg: 7.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10