Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Halo: Reach

Varje legend har en början. Den sloganen pryder det läckra omslaget till Bungies farväl av tidernas kanske mest kvalitativa spelserie. En serie som har gett mig, så som många andra människor ute i världen, en massa fantastiska timmar underhållning. En känsla utav tomhet bubblar inuti, det här är slutet, det sista av denna underbara serie som Bungie har skapat. Samtidigt kan jag också avsmaka mätthet då serien är i stort behov av förnyelse. Den största känslan är dock glädje, glädje för att Halo: Reach, farvälet, är på många punkter det bästa Halo hittills och att Bungie kan vara stolta för de avslutat sin saga på detta vis.

Vanligtvis brukar jag recensera ett spel ur den ensamma spelarens perspektiv, där fokuset ligger på singeplayer, som jag själv oftast föredrar. Men när det gäller Halo: Reach kan jag inte med något annat än att nämna multiplayern först, för flerspelardelen är hur makalöst fantastiskt som helst. Den är helt enastående, den absolut bästa du kan spela i en shooter på konsol. Jag kan till och med gå så långt och säga att det är den kanske främsta någonsin, i något spel. Det är lika underbart roligt, hektiskt och balanserat som tidigare delar av serien, men många spelmekaniska förbättringar samt en mängd av innehåll gör det till ett av de mest prisvärda underhållningspaketen du kan införskaffa.

Många spel i dagens industri är sällan värda sexhundra kronor, antagligen har de en kort enspelardel, eller identitetslös multiplayer. Halo: Reach är raka motsatsen, bara flerspelardelen själv är värd varenda liten krona. Vi får inte bara de hederliga dödsmatcherna, utan ett betydligt förbättrat Firefight där man nu har möjligheten att anpassa spelomgången helt efter ens egna behov. Vill du ta dig an horder av Grunts eller vinna efter en runda? Valet är ditt. Efter det får vi Forge 2.0, som inte bara är bättre än föregångarens version utan, med ett mer välgjort gränssnitt, mycket enklare att använda . Tack vare ett lättillängligt system kan man nu välja fysiken på alla föremål, så som möjligheten att sätta fast dem i luften eller inne i bergskanter. Utöver det har Bungie kokat ihop en drös nya spellägen, så som det underbara invasion där två lag ställs mot varandra, ena som anfallare vars uppgift är att klara vissa mål, andra som försvarare som ska se till att de andra inte lyckas. Lägg till mängder med spelmekaniska förbättringar, den gigantiska banan Forgeworld samt Blood Gulch's återkomst och du har ett spel som kommer hålla dig sysselsatt i månader framöver.

Jag har dock en angelägen grej att klaga på, flerspelarkartorna är av sämsta slag, faktiskt. Visst tidigare nämnda Forgeworld samt Blood Gulch är helt fantastiska, men förutom det finns det inga riktiga karaktäristiska banor och de flesta är miljöer från kampanjen, vilket får dem att kännas billiga samt slarvigt hopsatta. Förhoppningsvis får vi mängder med kartpaket snart, vilket kommer åtgärda det här problemet.

Haloserien har alltid varit en fröjd att spela tack vare ett lättlärt, smidigt och underhållande gameplay, som i Reach är bättre än någonsin. Vartenda spel som har kommit i serien har bjudit på något nytt, det har dock bara varit småsaker som utvecklat spelet en liten grad, man har helt enkelt varit väldigt försiktig med förändringar. Dock så har varken Dual-Wield från tvåan, utrustningen från trean eller nattsynen från ODST varit något speciellt välanvändigt, utan något man ganska sällan utnyttjar. Serien har varit i behov av något fräscht, som både känns en aning nyskapande men även nödvändigt att använda, sedan Halo 2. I Reach får i äntligen detta, med Armor Abilites.

Tänk dig en strid i Halo, du vet de härliga striderna som man har avnjutit sedan Halo: Combat Evolved, tänk att du mitt under den fejden kan hoppa upp i luften för sedan kunna förflytta dig genom hela slagfältet med en Jetpack på ryggen. Eller föreställ dig en situation där krypskyttar har fast dig bakom ett hörn, du kan känna skotten som stutsar mot väggen, känslan av hopplöshet tänds till liv inombords, du vet att din tid snart är kommen. Plötsligt aktiverar du en projektion av dig själv, en kopia som stormar ut bakom hörnet och snor åt sig krypskyttarnas uppmärksamhet, vilket ger dig chansen att slå tillbaka. Föreställ dig det och du har skrapat på ytan av vad Armor Abilites är, skitfräna krafter som slår allt man har fått använda i ett Halospel tidigare.

Det finns sju stycken, tidigare nämnda Jetpack, som förklarar sig själv och Hologramet som genererar en kopia av dig för att skapa distraktioner. Sen så har vi sprint, som ger dig möjligheten att storma fram genom slagfältet likt The Flash och Armor Lockup som låser ner din rustning och gör dig odödlig för en kort stund, vilken är den kanske mins användbara trots den fräcka effekten. Sen har vi Active Camo, osynlighet, som har varit med i varenda Halo fram tills nu, den här funkar dock annorlunda och kräver mer taktik än de från tidigare delar. Till sist har vi Drop Shield samt Evade, den första är en helande sköld som lägger sig omkring dig plus dina kamrater, mycket likt bubbelskölden från trean och den sistnämnda fungerar som en kullerbytta. Dessa egenskaper känns både nyskapande samt roliga att använda och ger spelmekaniken ett välbehövligt lyft.

Nyheterna tar dock inte slut där, för vad vore ett nytt spel i Haloserien utan nya vapen och fordon? Inte så roligt, men utspelar sig inte det före Halo: Combat Evolved, hur kan de det då finnas nya vapen? Jo förklaringen för det kan ju kännas lite långsökt, då Reach innehade människans ledande militära forskning besatt de nämligen prototyper som gick ner med planeten, dessa prototyper hör till många av de vapen du använder. Vi får ta del av en härlig granatkastare, föregångarna till Assault Rifle samt Battle Rifle och en drös vapen till Covenanterna. På fordonshållet är det dock en aning tamare än i, låt oss säga, Halo 3. Men vi får ändå en del häftiga tillskott som är lika roliga att bemanna som alltid.

Halo: Reach är ett helt makalöst vackert spel, på varenda front. Musiken är, som vanligt, underbar och det mer militäristiska tonläget får det att kännas både distinkt samtidigt som en mäktig Halo-känsla sköljer över det. Det är dock inte det som imponerar mig mest, utan det som får mig att tappa hakan är det visuella. De läckra bakgrunderna som pryder banorna, ansiktsanimationerna som äntligen ser mänskliga ut och den fenomenala designen som utsmyckar spelet erhåller alla extremt hög kvalitet. Bungie har verkligen överträffat sig själva på detta plan och med Reach klättrat de in bland grafikkungarna, trots att tekniken in är den kraftfullaste. Även den audiovisuella ljudbilden överväldigar mer än vanligt.

Nu har jag babblat på länge och inte ett ord har skrivits om kampanjen, kampen om Reach, Noble Team's resa, striden som satte igång hela Halo-sagan, eller som jag vill kalla den, besvikelsen. Om du undrade varför jag inte har nämnt den vet du varför, den är en besvikelse, årets största till och med. Den må vara underhållande att spela och en del mäktiga moment finns utsprida under resans gång, men i jämförelse med, tillexempel treans fantastiska kampanj, har den lite att komma med. Uppdragsdesignen är förvånansvärt repetitiv, variationen ovanligt liten och den tillhörande historiens berättande är lite knakig. Lägg till bortslösad potential, avsaktandet av stora strider och mängder med korridorsspringade så har du den sämsta Halo-kampanjen sedan med Halo 2.

Allt är dock inte fy skam, karaktärerna i Noble-team är alla intressanta, varierade och häftiga. Den artificiella intelligensen är mäkta imponerande och utmaningen stor, vilket är ett stort plus. Sen så har vi en spelsekvens i slutet som slår det mesta som gjorts inom spelvärlden. Men det är allt och hur lite jag än vill kan jag inte neka hur besviken jag är. Jag hade hoppats på stora maffiga strider, variation likt trean och gigantiska fordonsslag, istället fick jag linjära, trånga utrymmen att utföra allt på, vilket var inte riktigt det jag väntat mig.

Efter många ord där jag för mestadels hyllat Halo: Reach kan man förvänta sig att jag ska avsluta recension med ord som mästerverk och ge det toppbetyg, men nej det skulle jag aldrig få för mig att göra då det inte är i närheten av föregångarna, med tvåan som undantag, trots att det spelmekaniska samt tekniska är smått perfekt . Jag har febrilt försökt komma på varför jag tycker så och det enda svaret jag har är trötthet.

Om man kollar tillbaka på tidigare delar i serien så har alla tillfört något smånytt. Halo 2 gav oss möjligheten att strida online, Halo 3 lanserades med ett skaparverktyg och Halo 3: ODST hade Firefight. I Reach finns det inget nytt, inget vågat, utan bara äldre delar som slipats till nära perfektion. Problemet är nog att jag förväntade mig att Bungie skulle kämpa och ge oss något nytt som fortfarande kändes som Halo, istället får vi en best of kollektion där alla de tidigare delarna från serien är fint förpackade i ett och samma spel, vilket vore fantastiskt om inte Halo hade varit så uttjatat vid det här laget.

Jag har kört Warthog, stridit mot Covenanter, kastat granater samt skjutit hejdlöst med fiender i fem spel nu, alla som i grund och botten är likadana. Vilket är förstårligt, det är Halo man vill spela och jag skulle inte vilja att upplevelsen skulle förvandlas till en Call of Duty-klon. Men trilogin är avslutad och Reach tillhör inte den, så varför kunde inte Bungie ge oss något mer, något helt nytt, något vågat, något som ett tidigare Halo-spel inte har innehållit, något mer än en kort rymdstridsektion?

Halo: Reach är ett fantastiskt spel, Bungie har överträffat sig själva på många delar. Det spelmekaniska är nära perfektion och med Armor Abilities ger det gameplayet en substans tidigare delar inte har erhållit. Presentationen är magnifik och allt från ljud till visuell design är väldigt välgjort. Flerspelardelen slår allt på marknaden med stor marginal och innehållet får många spel där ute att bada i avund. Det är verkligen ett spel som är värt sexhundra kronor. Trots allt detta kan jag inte sluta känna mig besviken samt trött. För hur bra det än är har vi stött på det förut och kampanjen är en besvikelse. Så nu när Bungie lämnar över facklan till 343 Industries hoppas jag på en våg med modiga utvecklare som vågar satsa på något nytt, för som det är nu är jag trött på Halo. Med de orden tackar jag Bungie för deras magnifika spelserie och ett värdigt avslut, för trots mina klagomål är Halo: Reach ett riktigt bra spel, det borde bara ha varit bättre.

Plus: Blood Gulch's återkomst! Spelmekanisk perfektion, makalösa flerspelarmöjligheter, fantastsikt snyggt visuellt som audiovisuellt, utmanande.

Minus: Kampanjen är en besvikelse, ojämna flerspelarkartor, inget nytt som sträcker sig utanför ramarna.

Utslag: Ett fantastiskt spel som borde ha varit bättre.

Medlemsrecensioner42
Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10