Svenska
MEDLEMSRECENSION

Final Fantasy VII

Spelaren tittar ut i rymden - vars stjärnor tittar tillbaka. Det är nästan kusligt, hur oändlig rymden verkar vara - och tyst. Men just nedanför detta tysta, breda himlavalv breder sig ljudet ut över världen. Det är äventyrets ljud. Det är det ljud en värld ger ifrån sig när en kamp om dess överlevnad pågår på dess mark. Det är ljudet som stegrar sig för att sedan bli miljoners spelares älskade melodi. Det är Final Fantasy VIIs melodi.

Final Fantasy VII började utvecklas 1994. Det var från början tänkt att det skulle släppas till SNES men omständigheternas vindar blåste projektet över till Sonys Playstation. Ca tio miljoner exemplar av spelet har sålts, om inte mer, sedan dess release 1997. FFVII har dessutom en stor, global lojal fanskara som för något år sedan utökades med ett capita - mitt. Därmed är FFVII en av de mest uppskattade speltitlarna någonsin och det skrivs än idag artiklar och reportage om det samtidigt som flera speltidskrifter ofta refererar till detta verk i den löpande texten.
Berättelsen kretsar kring den tystlåtna legosoldaten Cloud Strife och hans kumpaner. Trots sitt förflutna inom den onda världsregeringens Shinras militära elitstyrka SOLDIER så stödjer Cloud i början av spelet en grupp oppositionssugna ekoterrorister med att spränga ett kraftverk - självfallet för stålarna. Ett tillfälle att tjäna pengar förvandlas istället till något som drar in den unge mannen i något mycket större än en enkel revolt. Själva planetens existens hotas och Cloud och hans gäng ger sig ut på en resa för att rädda världen. Under resans gång uppdagas vännernas förflutna och bevekelsegrunder, samtidigt som Cloud får insikter om sitt eget jag. Siktet ställs mot att besegra Clouds ärkefiende, exsoldaten Sephiroth och rädda världen från hans onda planer.

Spelet utspelas i världen Midgar, en hiskeligt spännande plats med monster som gärna utsätter dig för random encounters då du traskar igenom skogar, slätter, berg och andra skojiga platser. Det är en tillräckligt stor värld för att ge spelaren en varierad spelupplevelse och tillräckligt liten för att du inte ska känna att resan är utdragen och oändlig. Med sina tre kontinenter och de fordon och transporter som finns i spelet (såsom buggyn eller chocobos) så kan du räkna med att få utlopp för din utforskningslust. Självfallet är inte allt tillgängligt från start, utan ju längre man kommer i äventyret desto fler färdmedel kommer man över - passande morötter till att spela vidare (med storyn som ärkemoroten, såklart) då man ständigt blickar mot [för tillfället] otillgängliga berg och platser med längtan. Då man beträder en ny stad eller en ny grotta så förändras vyn fullständigt och spelaren får upp ögonen för något helt olikt den värld han/hon nyss promenerade i. Med ens blir allting påtagligt begränsat och osynliga väggar i form av kulisser hindrar en från att utforska allt. Det är i detta läge de flesta av spelarens timmar kommer att spenderas i och således vänjer man sig - även om man till en början lär ogillar det. Kulisserna är inte fula som stryk heller - varma och ljumma färger blandas och ger en bakgrund som blir en del av upplevelsen, en basfärg som inte kan skiljas från spelets övriga designdrag. Och när vi väl ändå har kommit in på ämnet så ska det sägas att spelets karaktärsdesign var för sin tid revolutionerande för FF-serien, eftersom designern Yoshitaka Amano ersattes av nykomlingen Tetsuya Nomura inför spelet. Med sin mangainspirerade design lyckades herr Nomura göra FFVII till något säreget och nytt - jag kan fortfarande inte sluta beundra Clouds ögon. Redan där hade Nomura hunnit snärja in mig i sin älskvärda stil, som jag nu ser som något av kuriosa i ackompanjemang med den föråldrade grafiken. Ja, grafiken är föråldrad och bidrar olyckligtvis till att man ibland tröttnar på att spela. Mellansekvensernas tjusning idag ligger dock i just detta faktum - de många vackra mellansekvenserna som dyker upp på TV-skärmen är alltid storslagna och välgjorda, trots dåtidens tekniska begränsningar. Röstskådespeleri uteblev dock, vilket är synd. Annars så hade mellansekvenserna kunnat nagla fast mig framför bioduken.

Såsom alla andra spel i serien så handlar Final Fantasy VII mycket om strider och utvecklingen av karaktärer för detsamma. Striderna är många och är i random encounter-andan - något som må irritera flera spelare men å andra sidan skänka nostalgisuktande nördar deras lystmäte. När man väl har stött på några fiender så förs man till en annan spelvärld där fienderna ställs upp framför (eller om det handlar om bakhåll: bakom) ens party. Kameran flyger vilt omkring för att fånga upp olika aspekter och vinklar av de spells, summons och attacker som utdelas mellan de stridande - ett mycket omtyckt och älskat inslag som skänker variation för näthinnorna. Det är också i detta läge som vi får se de snygga animationerna dåvarande Squaresoft bemödade sig att skapa. Eldbollar upplöses, Clouds svärdshugg sopar bort motståndet och karaktärerna ses i deras rätta proportioner, dvs. inte som i vanliga fall - då ser karaktärernas huvuden nämligen överdimensionerade ut (båda designdragen är njutbara och vackra dock). Stridssystemet som gäller är ATB-systemet (Active Time Battle) som introducerades för första gången i Final Fantasy IV. Systemet ger varje partymedlem en tidsmätare som töms efter varje handling, må det vara en attack eller användandet av föremål, och som sedan återfylls under stridens gång. När den åter är full så kan karaktären utföra nya handlingar. Striden flyter således ständigt på i realtid och är olikt det ursprungliga turbaserade systemet som tidigare titlar i serien hade. Blir det för stressigt eller för svårt så kan man ändra på inställningarna så att tiden stannar medan man tittar omkring i spelets menyer. Men för att få större utmaning och dessutom mer spännande strider så rekommenderar jag inte denna funktion. Spelet blir förresten aldrig för svårt såvida man inte är underlevlad, men detta kan åtgärdas med sedvanlig grinding.

Klasser saknas i spelet (således är spelet marxistiskt... nej, den var för dålig...), istället har man ett system där man använder Materia, en sorts stenar med magiska egenskaper, för att ge karaktärer magiska förmågor, summons och specialförmågor. Systemet är smidigt, enkelt och smart: Materia-stenar fästes på vapen och rustningar och kan tas bort lika enkelt - på så sätt så kan partymedlemmar skifta roller, från att vara healers till specialiserade på offensiva magier. Materia-stenarna kan även placeras på många olika sätt och i olika ordningar, för att få ut bästa möjliga effekt eller t.o.m. upptäcka helt nya möjligheter. Placeras t.ex. ett All-materia bredvid ett Fire-materia så ges karaktären möjligheten att attackera alla sina motståndare med eldmagi på en gång. Kombinationerna och möjligheterna är flera.

Summons är något av de vackraste och roligaste inslagen i striderna, ja, i spelet överhuvudtaget. Då man åkallar ett enormt, uråldrigt, väsen eller en armé med riddare eller en väldigt överviktig Chocobo visas en sekvens som kan vara upp till en minut lång beroende på vilken Summon det gäller. Specialeffekterna är flera och chockerande vackra trots att spelet släpptes för tretton år sedan. Ett välkommet inslag som gör striderna mycket roligare och som kan vara bra att ha då man ställs inför någon speciellt besvärlig boss eller fiende. Fiendefaunan i spelet är dessutom väldigt varierad och bred och arméer med Shinra-anställda soldater varvas med drakar och bevingade vidunder och bossar. Vissa bossar och fiender kräver eftertanke och planering för att kunna besegras, i synnerhet de gömda bossarna som man kan möta vid sidan om huvudstoryn.

Final Fantasy VII har en hel del att erbjuda för den som är sugen på sidouppdrag, rekryterbara karaktärer (Två till antalet), gömda områden, minispel och gömda bossar. Nöjesparken Gold Saucer erbjuder massa småtrevliga och intressanta, om än tråkiga efter fem minuter, minispel och även möjligheten att tävla med sin snabbfotade Chocobo (Något som jag brände flera timmar på). Genom att sysselsätta sig med dresserandet och uppfödandet av Chocobos i sitt stall eller söker nya specialattacker eller beträder förtrollande mystiska skogar och störtade flygplan så fördjupas relationen mellan spelaren och den spelvärld man så ivrigt utforskar och leker med. I enlighet med 90-talets nördanda så är tillfredställelsen stor när man har klarat av allt och fått alla häftiga föremål och prylar. Flera skulle inte ens bekymra sig att syssla med sådant, men för min del känns spelupplevelsen inkomplett om jag inte åtminstone gör något annat än att blott uppleva en jävligt bra story och en massa underhållande strider. För Final Fantasy VII erbjuder mer utöver detta, och för spelarens egen spelglädje råder jag alla att nörda sig framför TV-apparaten tills ni alla har varsin Golden Chocobo eller har alla Limit Breaks.

Musiken är bland de vackraste spelsounden jag någonsin har haft nöjet att låna öronen till för att sedan aldrig få tillbaka dem. Maestro Nobou Uematsu har säkrat sin plats i min iTunes-lista med odödliga klassiker såsom Cid´s Theme, Off the Edge of Despair och Aeris´Theme. Varje track är väl vald vid rätt tillfälle för att göra historien så engagerande och känslosam som det går. Det är med sorg som Aeris och Cloud´s öde gör entré i spelarens föreställningsvärld och det är med skumma vibbar omkringflygandes som man ser hur Cait Sith går med i sällskapet. Historien i FFVII är helt klart ett av spelets stora ess och låter en minnas karaktärer som Cid och Sephiroth med värme. Vännernas resa genom världen Midgar är rolig, sorglig, spännande, allvarlig och inte minst oförglömlig. Dialogerna överraskar ständigt och flyter ständigt på för att inte låta något bli uttjatat. Det enda kritik jag kan rikta är dock att det inte alltid är tydligt vem som säger vad i dialogerna och vissa uttalanden är inte alltid så tydliga och lättförstådda som man hade önskat.

Något annat som inte är något att hänga i granen för är de oorganiserade menyerna - som ofta tvingar dig att scrolla igenom ett tjugotal värdelösa föremål för att hitta en väldigt behövd Soft mitt i en brinnande strid. En annan sak att påpeka, som kanske kan te sig orättvist men som tyvärr är den sorgliga sanningen, är spelets ålder. I en tid med avancerad grafik och god röstskådespeleri så kan spelets dialoger och grafik påverka spelupplevelsen för den moderna spelaren negativt. Hade jag spelat spelet år 1997 så hade jag nog inte kunnat slita mig ifrån spelet. Men idag kan jag göra det.

Icke desto mindre så kommer detta långa och gedigna spelhistoriska mästerverk att sätta sina mjuka och vackra spår i hjärtat. Det har det i varje fall gjort med mitt, kan en tacksam och sen spelare fröjdfullt proklamera. Men det är aldrig försent med ett bra spel. Det är aldrig försent med ett stycke spelhistoria. Det är aldrig försent med en förtrollande berättelse. Det är aldrig försent med att höra melodin.

Medlemsrecensioner15
Samlat betyg: 9.7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10