Halo: Reach

Så var det dags, Bungies sista Halospel. Ett spel som Microsoft kallar årets största. Något jag inte riktigt håller med om tack vare låg svårighetsgrad, slö AI och bitvis trist bandesign. Med det sagt menar jag inte att spelet är dåligt, inte alls. För när det väl kommer till kritan bjuder Reach på en väldigt underhållande början såväl som avslut.

Jag ska inte påstå att jag är något Halo-freak precis. Svårighetsgraderna har alternerat mellan normal och lägsta och jag har inte samlat många skallar, och inte heller ställt in så att fienderna får onödigt många granater samt mer energi. Men jag har spelat spelen i min takt och tyckt om dem. Allt som allt finner jag Halo-serien väldigt gedigen med en djup story som kan glädja både novis och proffs. Det senaste jag spelade i serien var den tredje delen, och med tanke på hur det slutade så kändes det fräscht och häftigt att i stället få veta hur allting "började". Åtminstone jag hade tyckt att ännu en del om John-117 till Xbox 360 varit att gå lite för långt; något sådant kan sparas till Microsoft nästa stationära konsol.

Det hela börjar med en introduktion av elitgruppen Noble Team bestående av sex olika spartankrigare, alla med särskilda egenheter. Storyn kretsar kring gruppen och dess kamp mot kovenantarméns invasion av planeten Reach, mänsklighetens sista försvar för Jorden. I början är allt frid och fröjd, men det dröjer inte länge innan helvetet bryter loss och man står öga mot öga med grunts, elites och hunters i en färgrik orgie av explosioner, grymtningar och kolvslag i nacken. Som i de flesta spel i serien alltså, men tur är att det finns en hel del nytt så som en mycket stor arsenal av vapen och fordon samt väldigt intressant kringutrustning. Oturligt nog finns det en del mindre bra aspekter också.

Vad jag först märkte när jag började spela är hur lätt allting var. Detta är på normal svårighetsgrad, och jag jämför med Halo 2 och Halo 3. Visst, nu är man med i ett helt team av spartankrigare i motsats till att springa omkring helt själv à la Master Chief, men det är ändå väldigt suspekt. Fienderna uppträder som ena riktiga fegisar, väldigt få vågar göra något annat än att hoppa iväg när man kommer och röjer. De gånger som en elite vågat gå in i närstrid kan jag räkna på min vänstra hand i jämförelse med Halo 2 då en viss fiende gång på gång tog kål på mig i en korridor bara jag närmade mig. Bortsett från detta beteende upplever jag också att fienderna saknar precision och taktik. Vanligtvis räcker det med att slänga en granat och saken är biff, ofta för att något åbäke råkar fastna i en låda och därigenom blockera alla möjliga flyktvägar för sina kamrater. Andra gånger verkar det vara en förkärlek för att dansa kring pelare och dylikt som sätter stopp för kovenanterna. Men det i särklass mest underliga jag märkt är att man relativt enkelt verkar kunna ta sig igenom de flesta banor (åtminstone de som inte innehåller några större tankslag etc.) helt i ett fordon, i mitt fall ett ghost. I en sekvens stod jag och pepprade med sagda fordon utan att fienderna kunde göra mycket motstånd, och jag betvivlar att det är så Bungie vill ha det. Främst med tanke på att jag tagit mig uppför trappor och igenom korridorer inomhus på det här sätter.

Kovenanterna allena är inte de enda med intelligensproblem, dina allierade är inte heller särskilt klipska. Vad sägs om datorförare som gång på gång åker fram och tillbaka som i jakt på hur gas och broms fungerar, datorspelare som joggar i väggar och övriga Noble Team-medlemmar som stannar oförklarligt och behöver en spark i röven? Inte så roligt, eller hur. Tack vare detta föredrar jag att gå till fots eller använda hologram. Självfallet finns möjligheten att spela tillsammans med en vän om man vill slippa dessa fadäser, men tyvärr saknar jag möjligheten att koppla upp min Xbox till internet, och mina vänner bor ganska långt ifrån så jag har fått dras med McDerp & Co. Fenomen som dessa har varit tydliga i tidigare delar också, men här tycker jag det har gått till överdrift.

Bandesignen ja, den är förvisso bra och varierande då och då, men jag tycker att de urbana miljöerna är alldeles för många och innehåller på tok för många tunnor, boxar och betongklossar. Dessa mindre föremål utgör både bra och dåliga saker. Det bra är att man kan använda föremålen som skydd, det dåliga är att man kan "fuska" genom att exempelvis hoppa upp på stora lådor där fienderna oftast inte kan nå dig. Med hagelgevär och en större box lyckades jag skjuta ihjäl en hunter utan att den kunde göra någonting. Emellertid är det inte bara i de urbana områdena man kan "fuska", för på en skogsbana där de trolliknande fienderna Gúta uppenbarar sig kan man bara hoppa upp på en lite kulle och börja skjuta, och du är i princip oövervinnlig.

Men nog med klagomål nu, för även om Halo: Reach innehåller en del problem så överskuggas dessa av spelets kvaliteter: Spelkontrollen, grafiken, ljudet, storyn och flerspelarmöjligheterna. Spelet ser snyggt och klart ut, ljudbilden passar väl in, det är en gripande berättelse och multiplayerlägen både offline och online är fantastiskt välgjorda med många bra banor och lägen. Forge World med Capture the Flag är min favorit. Blanda det med nyheter som jetpack och Concussion Rifle så har du en helkväll.

I övrigt finns det många inställningar och spelsätt, samt många achievements och belöningar att få, så omspelarvärdet är högt och när man väl tröttnat på kampanjen så finns det oerhört mycket material i multiplayer.

Halo: Reach är vare sig årets största spel eller Bungies bästa spel i mitt tycke, men det är ett väldigt bra och underhållande spel.

Positivt
Fin grafik
Bra ljudbild
Bra handling
Superb spelkontroll
Underbart flerspelarläge

Negativt
För lätt i jämförelse med tidigare delar
Bitvis trist bandesign
Korkad AI

Totalt: 9/10