Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Final Fantasy XIII

Skrivet av: zwqase   2010-10-18

Efter mängder med spel och sidospår, löjliga summor pengar samt hutlöst många fans är det dags för oturstalet i Square Enixs älskade spelserie. Final Fantasy XIII är här.

Att påstå att jag är erfaren inom genren japanska rollspel vore att direkt ljuga. Även om jag mer eller mindre alltid varit fullt medveten om att här berättas enorma och episka berättelser, fulla av känslor och starka scener så är detta samtidigt ett område jag helt enkelt aldrig vågat mig in på. Det lilla jag provat har inte alltid tillfredsställt mig, men samtidigt inser jag att det vore dumt att försöka fly från dessa annorlunda historier jämfört med de västerländska spelen bestående av mer hårdkokat action.

Sen är det förstås så också att ett fullt spel är något helt annat än en testrunda på några minuter, eller ens någon timme om man ska prata fulla rollspel med genomspelstider på upp emot 50 timmar. Så jag försökte helt enkelt göra något åt detta genom att införskaffa Final Fantasy XIII. Inte så mycket för att detta är ett spel som definierat genren som sådan (spelet släpptes ju så sent som tidigare i år) utan snarare för att den hype som legat kring denna mastodont-titel påverkat även mig och fått mig att mysa till övertjusiga trailers och annat. Något som inte minst fått mig sugen på att avnjuta handlingen och den snygga presentationen av densamma.

Handlingen är dock bra mycket mer avancerad än vad den kan verka. Kortfattat kan man säga att spelets protagonist heter Lightning. Hon och spelets övriga huvudkaraktärer befinner sig i en stad, som ligger i karantän på grund av ett fientligt hot och trolig "infektion". Vad som verkar vara räddningen från den stora armén visar sig dock plötsligt vara ren utrotning för att eliminera all möjlig chans till ett nytt krig.

Eller handlingen är egentligen inte så värst avancerad, det är snarare så att allt presenteras väldigt snabbt och utan egentliga förklaringar. I början flyter man med och tänker att det kommer förklara sig efter hand, men efterhand så börjar det bli dags att gräva ner sig i spelets journal, kallad "datalog". Därför Final Fantasy XIII använder sig av oerhörda mängder med ord och termer som man slänger sig med väldigt ofta, utan att egentligen förklara vad dessa betyder och innebär.

Med andra ord kräver spelet mer eller mindre att du engagerar dig och läser dig till informationen som behövs för att förstå vad spelet egentligen handlar om. Något som känns oerhört nonchalant gjort av Square. Dessa textstycken vill jag ha om jag vill ha djupare förståelse för specifika saker i spelet, jag vill inte behöva använda dem för att förstå saker överhuvudtaget.

Mer personliga saker är visserligen ganska givna, som att Lightning letar efter sin syster Serah, att Sazh letar efter sin son Dajh, att Snow är förlovad med Serah mot Lightnings vilja och att även han letar efter henne. De globala sakerna kräver dock mer ansträngning än mellansekvenserna. Betydligt mer. Att räkna med att kunna sätta sig ner och avnjuta maffiga sådana och samtidigt ha full koll, det kan man helt glömma. Därför önskar jag på ett sätt att Square helt hade valt att slopa datalogen istället. Jag hade betydligt hellre fått allt förklarat allt eftersom, än att jag måste sitta och rent ut sagt plugga fakta för att kunna hänga med i vad som sägs.

När man väl har grepp om detta känns dock handling väldigt robust och stabil. I min mening känns det visserligen som att man försöker trycka in lite för mycket på samma gång, men som helhet fungerar detta som sagt bra när man väl fått grepp om det.

Även om handlingen hade kunnat struktureras på ett lite annorlunda sätt så finns det dock en enskild sak som gör att man håller fast och vill veta mer och det är mellansekvenserna. Grafiken i de allra fläskigaste av dessa är verkligen fullkomligt makalös och slår verkligen precis allt därute. När Final Fantasy XIII ligger på topp rent grafik-mässigt är det verkligen obegripligt snyggt och animationerna, läpp-syncen, designen... Allt spelar samman på ett fullkomligt underbart sätt och trots spelets brister på många plan är det inte utan att den motivation man får för att vilja ta sig vidare kommer just från den visuella biten. Jag saknar dock att man inte kan se dessa mellansekvenser efteråt, utan man måste helt enkelt spela igenom spelet en gång till. Jag hade gärna sett att de blev tillgängliga i menyerna allt eftersom istället.

Väl utanför dessa specifika mellansekvenser så ser det visserligen inte fullt lika bedårande ut. Det finns några platta texturer, en del trista miljöer och i ärlighetens namn så har jag lite svårt att förstå mig på klädvalet till de flesta av karaktärerna i spelet. Men överlag håller spelet en oerhört hög medelnivå och det är svårt att inte bli imponerad.

Ljudet har jag lite svårare att bli imponerad av. Här finns inga direkta toner man kommer minnas och även om mycket musik återkommer så tar det inte lång tid innan man glömt bort hur det lät, detta trots att man spenderat över 50 timmar tillsammans med den. Jag saknar något riktigt episkt och pampigt. Nu är det mer bara en slags säkring för att stämningen inte ska sjunka under en viss nivå.

Röstskådespelet är dock mastigt och bra. Det är egentligen bara Vanille som jag stör mig på med sin otroligt överdrivna, positiva attityd och glädjetjut. Hon känns överdriven precis hel tiden, även om det finns viss anledning till detta. Annars fungerar karaktärerna väldigt bra och de kompletterar varandra fint. Det faktum att de inte alltid håller ihop i grupp gör även att man får chans att bekanta sig med var och en lite mer vilket fungerar väldigt bra. Alla varierar de i känsloläge, och sorg, glädje, hopp och uppgivenhet är något de alla får chans att prova på och det gör att de känns betydligt mer mänskliga och realistiska än många av de intetsägande hjältarna från väst.

Sen även om dialogen försöker få det att verka överdrivet storslaget, eller bara onödigt fjantigt från gång till gång, det kan jag blunda för. Det är inget som direkt förstör helheten när man väl når de mer seriösare scenerna, även om det inte heller direkt är något som tillför speciellt mycket.

På tal om att inte tillföra mycket så är det ärligt talat nästan så att jag undrar vad jag som spelare gör med en kontroll i handen. Därför spelet är på många sätt nästan äckligt linjärt, i alla fall till en början. Ytor som vid första anblicken kan se fria ut visar sig inte vara något annat än långa korridorer. Det du gör är att helt enkelt springa längs dessa och behöver du hoppa fixar spelet detta helt själv. Dessa ställen är då markerade med en cirkel i marken. På kartan finns det pilar och punkter som pekar ut ditt mål och när du nått dit är det dags för dialoger och mellansekvenser. Något som efter ett tag kan kännas lite väl trist och stelt.

Det finns inte mycket man kan påverka egentligen, utan det enda du får vara med och styra i är striderna. Fienderna syns i realtid när du springer runt i världen, men många gånger är det dock omöjligt att undvika dem på grund av allt för smala korridorer. Sägas ska dock att stridssystemet känns helt okej.

Visserligen är det lite väl automatiserat där du styr en karaktär som du attackerar med. Tanken är att hela tiden hålla uppe en serie kombinationer med attacker för att inte låta fienderna slå tillbaka och för att även dela ut mer skada. För att slippa slösa tid på att välja attack kan du dock låta spelet gör det åt dig, vilket i de absolut flesta fallen är det bästa valet.

Det finns dock en annan detalj man bör hålla koll på i striderna och detta är vilka uppdrag dina tre spelare ska ha i strid. Det finns sex stycken totalt att välja bland och uppgradera efter eget tycke (i form av magi, styrka, liv med mera). Därefter väljer du i vilka kombinationera dessa ska finnas och slutligen, väl i striden, gäller det att snabbt byta mellan olika för att klara sig undan, snabbt, men även utan att bli mörbultad. Detta är ett system som jag tycker fungerar förvånansvärt bra och det märks även väldigt tydligt när man använder fel respektive rätt taktik. Fiender som ena stunden känns omöjliga är strax därpå inte alls det eftersom du tänkt till innan du slängt dig in i striden.

Man måste som sagt även vara med under stridens gång, och byta effektivt mellan en attackerande trio, till en mer defensiv sådan med medic och annat. Många bossar spelar även med detta och tvingar dig till att välja vissa saker samt vissa fiender kräver specifika taktiker för att de ska bli slagna fort och hårt nog. Efter varje strid tilldelas man poäng och stjärnor utefter hur man klarat sig och det är dessa man jagar efter avslutade handling.

Däremot ska det sägas att det är ungefär vad man gör efter avslutad handling. Därför visst öppnar spelet upp sig efter sådär 25 timmar och visst finns det områden att utforska, men motivationen finns helt enkelt inte där. Mellansekvenserna kommer inte längre och striderna håller inte för flera timmar av inget annat än samma sak.

Det är heller inte alls speciellt tillfredsställande att uppgradera vapen eller karaktärer som man kan tro, utan istället har man tillsatt system som fungerar enkelt och smidigt under spelets gång, men som blir att för simpla och trista efteråt. Det finns ytterst lite utrymme för egna experiment och extra trist är det så snart som samtliga karaktärer kan bli precis vad man själv känner för. Då släpper den där personligheten helt för var och en och de blir plötsligt alla helt jämställda. Vilket därmed låser upp spelet helt och gör saker otroligt intetsägande.

Men nog finns här att göra för den som bara vill. Att uppgradera samtliga vapen och karaktärer till max, samt klara av spelets alla extra-bossar med mera tar en enorm tid, men det är också, återigen, onödig tid. Priset för detta är egentligen inget och råkar du inte älska stridssystemet så har du helt enkelt inget här att hämta alls. Uppgradera gör du genom att placera ut vunna poäng längs ett trådnät och vapen uppgraderas genom att placera föremål på dem som helt enkelt innebär styrka eller liknande. Det är ett otroligt simpelt system som visserligen erbjuder viss frihet, men som i grund och botten är väldigt simpelt och, likt spelet självt, linjärt även det.

Under spelets gång fungerar dock detta väldigt smidigt. Saker går fort och systemet är otroligt lättillgängligt. Allt introduceras inte heller samtidigt utan även 30 timmar in har man saker kvar att upptäcka. Vilket gör saker betydligt mer spännande. Det är även välkommet att det är ett högre tempo. Det gör att man orkar med fler strider under en session, även om jag kan tycka att systemet med att flyttas undan till en specifik arena känns väldigt förlegat.

Sägas ska dock att man inte nödvändigtvis måste klå upp samtliga fiender överallt. Håller man bara hyfsat jämn takt med uppgraderingarna så klarar man sig enkelt undan med en lite fegare taktik, exempelvis en som skyddar, en som helar och en som attackerar, istället då för tre som attackerar.

Allt som allt så är detta ett bra spel som känns fräscht rakt igenom tack vare att miljöerna varierar, karaktärerna splittras och hittar varandra igen. Känslorna förändras ständigt och även superglada Vanille börjar faktiskt gråta. Spelet ger en hela tiden nya saker att göra och mellansekvenserna är en fröjd för ögat, inte minst de snyggaste. Dock kan spelet kännas onödigt linjärt många gånger och även om jag kan förstå varför så hade jag inte haft något emot lite mer frihet från start.

Även om spelet öppnar upp sig efter avklarad handling så finns det ingen egentlig anledning till att fortsätta längre, men samtidigt känner jag mig nöjd. Detta är ett äventyr på dryga 50 timmar. Ett häftigt äventyr som hålls uppe av sin handling och variation. Det märks att Square tryckt in mängder med pengar i utvecklingen och produktionsvärdet är verkligen enormt. Och visst märks detta tydligt från gång till gång. Fyrverkerierna är nog det jag kommer minnas mest. Men med en lite för krävande handling som inte förklaras direkt är det svårt att ta till sig allt som händer fullt ut och det är därmed inte alltid som man känner för karaktärerna som dialogen tycker att man borde, . Som sagt, det är bra och jag känner mig nöjd. Inte mer än så, men inte mindre heller.

Trailer

+
Otroligt vackert, Stundtals oerhört mysigt

-
Stelt och linjärt, Kräver att du läser på

Betyg 7/10

[Testad version: Playstation 3]

Medlemsrecensioner17
Samlat betyg: 7.9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10