Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
MEDLEMSRECENSION

Amnesia: The Dark Descent

Skrivet av: Perluck   2010-12-28
Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Det var många brallor som blev blöta när svenskarna Frictional Games debuterade med sitt första stora spel. Amnesia: Dark Descent var ett spel som skulle få natten att springa av rädsla och få kor att skrika, detta var signalen. Att jag måste ta mig ner i mörkret, och se vad som finns att se och vad som finns att känna.

När man som först vidgar ögonen för miljöerna omkring sig så känns det gammalt, använt men på något sätt så lyckas det vara förnyande. Steniga murar omringar dig lite här och var du går, det är smutsigt, tyst och det förmedlar en gammal känsla. Det är ganska ofta som man undrar ifall det utspelar sig i nutid, eftersom att allting skulle passa väldigt bra även idag men så är inte fallet. Tiden där spelet tar vid är där man bara kan finna vatten, sten och trä. Stilen och designen ger den gamla riddartiden en ny ansiktsbild när de blandar in mörker och skräck. Ibland känns det som en dröm, en typisk dröm med ett gammalt slott och någon skräck skymtande bakom varje hörn. Det är inte långt ifrån men den känslan försvinner ganska snabbt när spelet sätter igång.

Man är försiktig, det känns som en naturlig känsla med tanke på vilken plats man omringas av, väggarna och miljöerna gör att man sakta men säkert kollar runt varje hörn, smyger igenom varje hall eller fryser till en isbit när det är som värst. Början var lugn, för lugn men jag tappade aldrig gardet trots det. Här behövs det inte alltid monster för att skrämma slag på en, visserligen är det sant men när lugnet är som störst så undrar man ifall de verkligen lyckas medföra det dem vill ha fram. Man ska känna sig rädd även när man försöker ta sig vidare genom spelets svåra och kluriga pussel där man får använda sin hjärna en hel del men de lyckas de inte alltid med. Istället glömmer man bort det som ska vara läskigt för att leka runt med alla olika pussel. Därför känns inte det alltid lika lyckat, föränn det faktiskt är någonting som letar efter dig.

Skräcken som får ruset att fylla kroppen när man spelar är den väldigt klyschig sådan, känslan av att bli jagad av någonting. Det är just den kryddan som faktiskt är spelets kärna och det är därför också skräcken känns minimal när den inte visar sig. Det är därför pussel momenten inte alltid känns lyckade, där du fritt kan göra si och så utan att behöva oroa dig för någonting i mörkret. Detta är dock bara en del, det är ganska ofta som stressen faktiskt biter dig medan du ska springa, flytta på saker, mura in dig eller stänga dörrar för att blocka av förföljaren. Du har inga vapen, inte ens nävarna är nog. Istället får du förlita dig på miljöerna omkring dig, och vad för hjälpmedel de kan bjuda dig på. Det är ofta som du får gömma dig från det farliga, och det är där som skräcken är som värst. Förutom den jämt rysande musiken när någonting är igång så hör du alltid det som jagar dig och den kan mycket väl stå utanför garderoben som du gömmer dig i.

Det är dock inte alltid du kan hålla dig gömd, när du blir sedd så inleds en av de värsta katt och rått lekarna man varit med om. Musiken får nackhåren att resa sig av skräck samtidigt som du har någonting äckligt och farligt i hasorna. Oftast så slutar det hela illa med att du springer omkring galet, skrikande (bokstavligen) in i en gränd där det inte finns någon återvändo. Det enda som väntar dig där är död och en ytterst våldsam död. Det som gör det hela ännu läskigare är att de flesta momenten i spelet är slummässiga, med andra ord så kommer inte det där tinget skrämma dig som sist utan kan komma att förfölja dig vid ett annat tillfälle. Därför lyckas spelet, för när du dör så är du förberedd på det du dog av, men det du dog av kommer inte vara där. Läskigt och en bra tårtbit till en omspelning eftersom du som spelare aldrig vet när saker inträffar och hur de gör det.

Förutom den evigt vakande skräcken så är det musiken och ljudet som ger liv till spelets kärna, ganska uppenbart men detta spel har effekter som jag inte känt förut. När man blir jagad, eller har ett ting i hasorna så tillför musiken en väldig energi till upplevelsen. Det är den som får en att skrika och krympa ihop till en mes klump när momenten tar vid. När man dessutom rör sig igenom många av spelets korridorer så tappar man glöden, musiken som ständigt rör sig med en genom mörkret gör att magen ofta krymper ihop. Förutom ljud och musik så innehavar spelet många stress faktorer.
Förutom att jagas och springas så besitter du en ljuskälla, nämligen en lykta som ständigt måste ha olja för att fylla mörkret med ljus. Dessutom så faller din karaktär, Daniel ihop när han vistas för länge i det dolda mörkret vilket är för att han faller ihop mentalt. Därför måste du ständigt granska miljöerna, även ifall just det där rummet ser otroligt ovälkommet ut så måste du ta språnget.

Handlingen börjar bra med en story i form av brödspår, du är ute efter hämnd eftersom du ska söka upp gubben bakom all oreda Alexander. Under spelets gång så hittar du notes lite här och var, skrifter från ditt mål, efterlämnat till dig så du kan följa efter. Detta påminner lite om andra spel såsom Dead Space samt Bioshock där efterlämnade meddelanden är allt du har till informations källor. Dessa kan dessutom ge en rad hjälpmedel under spelest gång, eftersom att du ofta kläms mellan pussel till pussel så kan dessa noteringar ofta ge dig en ledtråd om vad du ska göra härnäst.
De flesta meddelandena läses upp av en röst, till en början funkar det bra men med tiden så börjar man snart undra ifall det verkligen var deras bästa lösning. Röstskådespelet känns ibland smalt och vekt, visserligen är detta inget stort budget projekt men det tappar genom spelet.

Hela spelet kändes riktigt bra från början men det kändes som den tappade fattningen, de sista delarna av spelet ger spelaren typiska Wolfenstein vibbar. Förklaringarna till allt som inträffade kändes inte helt passande jämfört med allt man upplevt, vilket är anledningen till en lite sämre upplevelse. Det känns nästan som om de tre tårtbitarna av spelets fyra var ett annat spel, med en annan form medan den sista drog allting till ett slut som påminner om en typisk b-film. Även ifall slutet stämde med spelets handling innan så passade det verkligen inte in, trots att spelet har massa overkliga moment och fantasi så tycktes de sista delarna ta det till en helt annan nivå. Och inte på ett bra sätt. Ett frö som växte upp som fint och snyggt men som dog mot slutet utan något gott med sig.

Världen i Amnesia känns dock levande, de äckliga fiender och vider du stöter på under spelets gång känns levande. Det känns inte som om det är en dator som går i gångarna, i mörkret letandes efter dig. Istället känns det som ett levande ting, någonting skräckinjagande med ögon och sinnen, det är ofta man gömmer sig för dem. Och det är ofta de tar sig igenom dörrarna i hopp om att stänga ut dem, de känner när du kollar på dem. De känner sig iakttagna och det är då de hittar dig, det är kanske därför man är som mest rädd när det är dem som är ute efter dig. Trots allt, att bli jagad är för jävligt, speciellt av sådana ting. Världen känns dock inte levande tack vare deras närvaro, det händer flera gånger jag rycker till när en dörr flyger upp med vinden eller när de mentala visionerna visar sig.

Spelet har dock en väldig påverkan, magen krymper ihop och det är ofta du faktiskt skriker när du rusar ifrån det oundvikliga. Det är skräckinjagande definitivt men det används också hela tiden och ibland så känns det förutsägbart vid vissa moment, dessa glöms dock snabbt bort när du spelar men känns igen i efterhand. Ett väldigt bra spel med många faktorer som får kroppen att isa, ett spel som majoriteten måste ha under sin merit lista. Ett bra spel, men med skräck som inte alltid övertygar utan som istället glöms bort samtidigt som handlingen inte känns lyckad fullt ut. Trots det så är det ett av de mest fräcka spel jag någonsin kört, så sitt inte och bit på tänderna, ta dig till den stora mörka herrgården och upplev någonting nytt. Ett äventyr som kommer få dig att skrika i fasor, ett äventyr som kommer vara ett gott minne.

Positivt: Gammalt använt på nytt, smått nyskapande, skräckinjagande på nytt, bra utformat med händelser och ljud, bra pussel utmaningar.

Negativt: Inte alltför övertygande skräck, bitvis tappande handling, mediokert röstskådespel, ibland lite för svåra pussel.


Aldrig blivit så rädd av något förföljande, riktigt bra gjort

Medlemsrecensioner6
Samlat betyg: 7.8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10