Devil May Cry

Jag köpte Devil May Cry som en del i ett "Köp 3 Betala för 2"-erbjudande på begagnade spel. En av anledningarna till att jag köpte spelet var jag spelat det hos en släkting då jag egentligen inte hade åldern inne. En annan anledning var att jag läst att det från början var tänkt att bli ett spel i Capcoms omtyckta "Resident Evil"-serie. Jag gillar själv Resident Evil-spelen skarpt och tänkte att detta kunde vara en actionfylld bror.

Spelets story går ut på att den elaka demonen Lord Mundus vaknar till liv efter 2000 år. Nu finns det bara en person som kan rädda den mänskliga världen. För 2000 år sedan besegrades Mundus av en demon vid namn Sparda. Sparda slog sig ned i den mänskliga världen, gifte sig med en människa och fick en son, Dante. Dante får uppdraget att resa till ön där Munmus har sitt slott.

Till sin hjälp har Dante ett svärd som gått i generationer och sina pistoler, Ebony och Ivory.
Man använder de något svagare pistolerna på långt håll och det starkare svärdet när fienderna är närmare. Pistolerna har oändligt med ammunition så här kan man skjuta på för glatta livet utan problem. Detta är en skön touch som skiljer spelet mycket från Resident Evil där man måste spara på ammunitionen in i sista stund.
Vapnen är perfekt ballanserade och man använder de gärna tillsammans i olika kombinationer. Coolhetskänslan är hög när man efter att ha pepprat en marionettdocka full med bly kastar upp den i luften med en vältajmad sving och sedan fortsätter pepprandet underifrån så att kulornas kraft håller dockan uppe i luften tills den exploderar.
Den riktigt tajta kontrollen gör att alla rörelser känns helt naturliga så att striderna flyter på fint.
Bossfighterna är konstruerade på ett mycket intelligent sätt och varje möte med en ny boss känns fräscht. Slutbossen är tyvärr lite väl klyschig och inte alls lika bra som de man möter tidigare i spelet, men det sänker inte helhetsupplevelsen mycket.

Något som Devil May Cry fått mycket kritik för är svårighetsgraden och jag han hålla med om att spelet absolut inte är någon picknick. Bossarna kan vara helvetiskt svåra i början, men med tiden lär man sig deras svagheter. Jag förlorade ungefär 10 gånger mot den första bossen och gjorde då valet att spela Easy Automatic-mode. Skillnaderna mellan det vanliga spelläget och EA-mode är mycket påtagliga och jag kan räkna upp dem här för dem som undrar:
Alla fiender är lättare och bossarna tål bara hälften så mycket som normalt och gör bara hälften av den skada de normalt skulle göra.
Du möter inte vissa fiender alls under spelets gång.
Du slipper att hålla in R1 för att skjuta, och du kan skuta fort genom att hålla ner skottknappen.
Du gör automatiskt specialattacker utan att behöva göra mer än att hamra på en knapp.
Du får dubbel hälsa och dubbel tillgång till specialläget Devil Trigger från start.
Jag tycker själv att EA-mode är ett väldigt bra alternativ för dem som har svårt för spelet i början. När man sedan klarat av EA-mode kan man ge sig på normal-läget igen och få en ny upplevelse eftersom flera nya fiender läggs till.

Jag skulle rekommendera Devil May Cry till alla som uppskattar actionspel som Ninja Gaiden, God of War och Prince of Persia. Låt inte svårighetsgraden avskräcka dig. Jag lovar att det är värt ansträngningen när man väl kan det.

Grafik: 7/10
Spelbarhet: 10/10
Ljud: 8/10
Hållbarhet: 9/10

+ Ultratight kontroll, härligt tempo, Dante är sååå cool!

- Hög inlärningskurva, ibland sviktar grafiken något.