Svenska
MEDLEMSRECENSION

Battlefield: Bad Company 2

In a perfect world, I would kick ass in Battlefield: Bad Company 2... Consider this world evil...

Det är den världsbilden jag lever i just nu, och har gjort i ett tag. Jag tror faktiskt att jag aldrig kommer bli en mästare i Bad Company 2, men gud hjälpe mig, ändå kan jag inte sluta spela det. Mitt beroende har visserligen precis börjat gräva ner sig i mig och jag har faktiskt inte spelat det alls mycket, men de gånger jag faktiskt har satt mig ner med det sugs jag in i den häftigaste multiplayer-resan man kan bjudas på just nu i TV-spelsvärlden.

Det första spelet bjöd mig på några fina stunder även om banorna kändes utdragna och de var fast i Battlefield-tänket när de designade dem. Jag fick riktigt härliga lumpen-vibbar när jag väl sprang runt i de Sverige-inspirerade skogarna och det kändes som att man sprang runt med sina stridskamrater bland granar, tallar, ekar och annan slags skog som går att återfinna i vårt avlånga land. Det var sällsamt och trevligt men äventyret i sig i det första spelet drog aldrig in mig. Visst njöt jag av att spränga byggnader all världens väg och att rensa en liten by på ryskt avskum med hjälp av en tank var sällsam underhållning, men mer än så var det inte för mig. Spelet var, tyvärr, för ofokuserat och led av att det inte riktigt visste vad det själv ville göra, även om det hade de starkast lysande... ehm... "hjältarna" i ett krigsspel vad jag har någonsin varit med om.

När jag har tittat på trailers till tvåan känns det verkligen som ett renodlat multiplayer spel och all skojfriskhet som man kunde finna från ettan verkade vara totalt bortblåst för ett spel mer betonat på extrem krigsföring och "ha-ett-vapen-som-en-penisförlängare" a la CoD känslan var betydligt mer närvarande. CoD spelen säljer ju som smör, så jag förstår att de är inspirerade av dem. Det blev dock att min lust för spelet försvann lite och jag väntade med att köpa in det, tills jag verkligen blev sugen på att hoppa in i multiplayer svängen på riktigt som jag mest har på avstånd tittat lite snett på, mest för att jag vet hur lång tid det tar att sätta sig in i det.

I slutändan kunde jag inte hålla mig längre, BF: BC2 inköptes och det var dags att fastna i det beroendeframkallande LIVE-träsket som jag så gärna vill fastna i. Det har tagit sin lilla tid för spelet att få mig att uppskatta dess storhet, men för varje gång jag spelar det desto mindre tid blir det mellan spelsessionerna med det. Det har gått från spela - inget på ett halvår - spela - inget på tre månader - spela - inget på en månad - spela - inget på mindre än en vecka. Jag är fast i storslagenheten, den beroendeframkallande destruktionen och den täta taktiken som jag inte har kunnat finna i något annat spel. Jag vill bara ha mer!

Innan vi verkligen rotar ner oss i multiplayern så kan jag faktiskt inflika att spelet även har en singleplayer som faktiskt inte är fy skam. Den har tagit lagom med inspiration från CoD-äventyren genom att tighta till banor och spelstruktur och vara mer tydlig i handlingen och målen i spelet. Äventyret är, allt som allt, bättre genomfört än ettan men de har ändå lyckats bevara den sköna komiken som uppstår mellan dessa fyra färgstarka protagonister. Visserligen står "Rädda världen" på menyn den här gången istället för "Bli stenrika på en liten kupp" som de hade i förra spelet och vissa saker är kanske lite väl militärskitnödiga men den härliga dialogen räddar ändå det mesta med att vara hjärtlig, cynisk och skönt taskig som man kände igen själv så väl från sin lumpartid.

Grafiken i spelet är snygg även om det är samma grafikmotor som till det förra Bad Company, och designen i banorna är alla välgjorda där man får springa i djungel, vinter och ökenlandskap som kittlar ögonen men har ändå setts förut i andra militärshooters. Det är snyggt, intensivt och väldigt igenkänningsbart. Man har helt enkelt sett det förut. Det som DICE dock fortfarande briljerar med är den genialiska destruktionen som man får uppleva i spelet som är lite av flaggskeppet för Battlefield: Bad Company serien. Tyvärr så används den ytterst sällan i singleplayer läget och man får bara uppleva den då och då och det känns aldrig som en riktigt naturlig del av ens gameplay. Personligen tyckte jag att den kom fram bäst i vinterbanan när man blev tvungen att springa in i värmen inomhus för att inte frysa ihjäl och istället för att leta efter en ingång sprängde man ett hål i väggen och mejade ner motståndet som tittade förvånat på en, underbart!

I multiplayern så kommer den däremot fram perfekt och är den briljanta extra ingrediensen som gör att Bad Company 2 är lite bättre än allt det andra motståndet som finns bland alla miltärshooters. När hela hus rasar samman och förstörs och både skog, väggar och skydd försvinner en efter en bjuder det på en otroligt dynamisk upplevelse där upplevelsen utvecklas efterhand som spelet pågår. Det som till en början såg ut som en tight bana med mycket skydd för att springa runt och leka i kan i slutändan förändras till en vacker plats av destruktion där kungarna är snipers som pinpointar ut motståndare för legosoldaterna som springer runt och plockar dem en efter en. Man känner sig aldrig riktigt skyddad i spelet och om du finner det svårt att träffa en motståndare inomhus, skjut ett hål i väggen! Tänk dock på att du även har förstört det potentiella skyddet även för dig själv...

En annan del som inbjuder på den maffiga helhetsupplevelsen är det storknande storslagna ljudet! Ett mer välljudande militärspel går verkligen inte att finna för stunden! Att höra hur ens sniper ekar storslaget mellan bergsväggarna när man avfyrar vapnet, eller hur ljudet förändras beroende på om man är inomhus eller utomhus, om man står i en träbyggnad eller en metallcontainer, allt har fått sin egen klang och ljudbild som får öronen att skrika av vällust! Glöm Bach, Beethoven, Mozart och alla de gamla kompositörerna, så här låter äkta ljud som går rakt in i själen!

Vi bjuds på några väldigt välgjorda spellägen i BF: BC2 där favoriten är Conquest som är det mest klassiska spelläget i Battlefield-serien men här drar de även till med den lilla tvisten att man kan slå ihop sig i olika squads. Detta gör så att samarbetet inom ens egen squad blir väldigt tight och man börjar arbeta mot gemensamma mål och man kan även respawna hos vilken squadmedlem man vill. Man kommer snabbare in i all action och de långa passagerna som kan förekomma där man måste springa från punkt A till punkt B, och tro mig, de kan vara riktigt långa emellanåt, förintas när man utan problem kan droppa in hos en medlem som redan är där allting händer! Inga pauser från krigandet utan istället blir det ett konstant men ändå taktiskt röj som är väldigt beroendeframkallande.

DICE älskar ordet autenticitet och att man ska vara så nära det verkliga som möjligt. Detta betyder att vapnen reagerar lite annorlunda emot vad man är van vid. Ett sniperskott på över 1000 m avstånd tar sin lilla tid att komma fram och där du siktar kan omöjligen bli där du träffar. De har helt enkelt tagit in så nördiga begrepp som vind, tid och gravitation i blandningen och detta gör att din skjutning blir mycket svårare att sätta rätt och du lär ofta snegla mot Halo: Reach och CoD's direktträffar som händer sekunden efter du skjuter, oberoende hur långt ifrån du står, men från och med att du lyckas få in en träff för första gången på en springande fiende med en sniperrifle så kommer du aldrig mer att titta tillbaka på dessa titlar. Känslan är helt makalös helt enkelt, och det går verkligen inte att beskriva när man får in det perfekta skottet.

Spelbarheten överhuvudtaget är väldigt god i Bad Company 2 även om det kan ta ett tag att komma in i den riktigt väl till en början. Den är helt enkelt inte särskilt nybörjarvänlig och både fordon till havs, luft och land och även gubben man själv styr kommer att ta ett litet tag att sätta in sig i och hitta alla funktioner och tricks som finns undangömda i ärmarna. När man väl har kommit in i hela styrningen sitter den som ett smäck, men det kommer att kräva några dödsoffer av dig personligen några gånger innan du kommer känna dig riktigt trygg i den.

DICE har annars gjort en makalös produkt som både är välljudande, beroendeframkallande och väldigt underhållande och kommer hålla dig fast i ett järngrepp i många timmar. Huvudstoryn är helt ok och bjuder på några timmars underhållning, men det mästerliga är och kommer alltid att vara multiplayern för DICE del och här visar de tydligare än någonsin att de inte är bäst endast till PC-maskinen, utan de regerar konsolvärlden med. Hoppa in du med och njut av den bästa multiplayertiteln som går att finna till dagens konsoler, du kommer inte ångra dig!

Grafik: 8/10
Ljud: 10/10
Spelbarhet: 8/10
Hållbarhet: 10/10

+ Briljant multiplayer
+ Mästerligt ljud
+ Åh, du underbara förstörelse!

- Svårt att komma in i
- Halvhjärtat huvudäventyr
-/+ Kommer försvinna mååånga timmar...

Medlemsrecensioner36
Samlat betyg: 9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10