Killzone 3

Pyrrhus ligger i ruiner.

Kejsare Visari är död.

Helghan törstar efter hämnd.

ISA flyr med svansen mellan benen från det Helghanska ursinnet och Guerilla Games lovar många förbättringar inför deras hett efterlängtade uppföljare till PS3's briljanta Helghastdräpare.

Mycket snack. Hur stor är verkstaden då?

Jag måste säga att jag är kluven. Riktigt kluven till det jag har fått uppleva. Jag spelade klart det för några veckor sedan och sedan dess har jag länge funderat över hur jag bäst kan beskriva hur det känns att spela Killzone 3. Jag tror jag vet nu.

Ni känner väl alla till den numera legendariska Old Spice-reklamen? Ni vet, killen som pratar oavbrutet om hur sexig han är, står på en båt, får diamanter i handen och sitter plötsligt på en häst. Killzone 3 känns nämligen som en förlängd version av den reklamen. Det är bara fullt ös utan att ta hänsyn till en vettig berättarstruktur.

"Visaris minnesdag. 6 månader tidigare. Titta på Helghast. Titta på ISA. Titta tillbaks på Helghast. Tyvärr är du inte en Helghast. Men du önskar att du var det. 6 månader senare. Titta ner. Titta upp. Vi är i en djungel. Titta på din hand. Du har en bazooka. Titta upp. Nu är vi i Arktis. Titta på din hand. Din bazooka är nu ett högteknologiskt Helghanskt vapen som skjuter grönt jox. Med helghansk teknologi i dina händer, är allt möjligt. Jag är i rymden.", typ. Med en non-stop gormande av militära slang i bakgrunden.

Killzone 3 har med andra ord förvandlats till en själlös militärskjutare, en FPS i mängden. En uppenbart Call of Duty-influerad skapelse, fast i en betydligt mer ogästvänligare planet. Det är visserligen ett rappare tempo, men en emellanåt rätt engagerande spelupplevelse. Man hinner aldrig njuta.

För är det något som Killzone 3 har tappat i jämförelse med sina fantastiska föregångare, är den intensiva upplevelsen av att möta "Higgarna" i strid. Jag minns hur jag i dagar kämpade mot general Radecs privata armé i slutet av Killzone 2 på Elite-svårigheten och hur fantastiskt roligt utmaningen var. I Killzone 3 spelar jag ut det på Elite i ca 4 timmar utan några större problem. Det känns ibland att man inte får göra vissa saker själv och att spelet nästan spelar det åt en. Stort minus. Och det var långa fyra timmar bör jag tillägga, för Killzone 3 slutar vara roligt mot hälften av spelet; berättandet är nämligen så hullerombuller att man aldrig hinner andas in spelstämningen ordentligt. Man hoppar hela tiden fram och tillbaka 6 månader av någon outgrundlig anledning och bara kastas in i nya miljöer utan att hinna andas in stämningen ordentligt och bromsar spänningen något avsevärt.

Jag fick höra hur man satsade på att göra ett mer Hollywoodriktat spel proppat med filmkvaliteter. Ja, talar vi om skräpfilms-Hollywood har Guerilla Games helt klart lyckats, för det här är en av de grötigaste, dummaste och mest fantasilösa actionberättelser som har kluddats ihop. Från att börja som en sotsvart, tragisk och blytung berättelse om utstötta kolonister som förvandlas från offer till en stolt militärnation, går Killzone 3 i helt fel riktning och förvandlas till ett snyggt, men unket och halvfärdigt B-filmsäventyr med dassig dialog och poänglösa cutscenes från Helghans styrelserum, en uppföljare som känns mer som ett andefattigt "Stormtrooper Shootdown Deluxe" än, ja, Killzone.

Inte ens det mest utmärkande med spelserien, de hårresande och pampiga talen, gör något speciellt intryck. Det slängs många stora ord hit och dit, men i slutändan betyder de ingenting. De är lika stora som Ricos käft, men också lika tomma som Ricos skalle. Ett tal ska säga någonting, inte ha med så många "svåra" ord som möjligt.

Och på tal på betydelselöshet, så har man lagt till ett tjugotal nya karaktärer som förargligt nog inte har någon poäng i berättelsen och bara känns överflödiga. Nu är ju inte karaktärsutveckling Killzones vassaste udd, men det finns skillnad på karaktärer som fyller en funktion och totalt menlösa sådana som bara tar plats.

Exempelvis introduceras vi till Visaris fagra (nåja) dotter i början av spelet, men hon dyker upp i hela 7 sekunder och har en enda replik. Hon nämns inte under resten av spelets gång och saknar helt värde till berättelse. Så varför introducerades vi till denna karaktär från första början? Eller vad sägs om Jammer, en ISA-brutta med Eva Mendez-drag som mest bara ropar order över radio och måste räddas då och då. Vem är hon? Vilken funktion fyller hon? Vem bryr sig? Man introduceras hela tiden till nya ansikten, men varför är de överhuvudtaget med? Finns det någon plan för dem? Kommer vi ens att komma ihåg dem inför nästa del av Killzone-sagan?

På antagonistfronten finns åtminstone ett par hyfsat intressanta karaktärer. Den hänsynslöse general Radec och Visari måste visserligen ha rullat i sina gravar över hur inkompetenta de två nya ledarna hanterar kriget, men båda är minnesvärda tack vare sina respektive skådespelare Ray Winstone och Malcolm "Clockwork Orange" McDowell. Först ut Amiral "Stalin" Orlock, befälhavare över Helghans militära styrka och Jorhan "Billy Bob Thornton" Stahl, ordförande för Helghans enda och största vapentillverkare, Stahl Arms.

I spelets manual hittar jag lite Helghansk propaganda där man bestämt konstaterar att rivaliteten mellan Orlock och Stahl bara är rykten och rena osanningar.
Men som förväntat är de två mer osams än rabiata konsol-fanboys som ganska snart eskalerar till en slutgiltig och någorlunda uppgörelse om vem som förtjänar att efterträda Visari. Stahl törstar nämligen efter den makt som Orlock har. Man ser det i hans ögon när Orlock talar till folket, den där makthungriga glimten. Han gillar att sin höga position, han gillar att se över Helghans armé i sin skinnfåtölj. Like a boss! Han hör hemma bland storpamparna, känner han. Men på vägen till makten glömmer Stahl bort att det viktigaste är Helghans folk och inte hur mäktiga vapen man kan tillverka.

Något som spelets skapare också tycks ha glömt på vägen. Jag ser den helghanska regeringen rulla tummarna i ett överlyxigt krigsföringsrum, jag ser soldater testa brutala vapen på någon ISA-stackare, jag ser fyrbenta dödsmaskiner ... men folket - Helghans civila befolkning - ser man inte skymten av. Killzone har, åtminstone för mig, alltid handlat om hur förtryckt folket känner sig, hur folket har behandlats av den Vektanska regeringen, men allt jag ser är de blodröda ögonen och hjälmarna; jag vill se vad som försiggår bakom de där hotfulla gasmaskerna, jag vill se personen som stolt viftar på sin Helghast-flagga. Men vad får vi? Ett gäng skröpliga senatorer som mest sitter och ser viktiga ut. Stahl bryr sig inte om sitt folk, bara om hur man bäst krossar ISA. Ska de representera folket? De vet inte ens hur man styr en nation!

Den enda som tycks förstå sorgen och den spräckta stoltheten hos det Helghanska folket är den prisbelönte musikkompositören Joris de Man som här ännu en gång slår mig med häpnad tack vare sin melankoliska och tragiska musik. Speciellt spelets inledande musikstycke under förtexterna gjorde mig alldeles tårögd. Bara det stycket berättade historien bättre än någon av de sunkigt regisserade mellansekvenserna tillsammans.

Suck. På många sätt och vis känner man sig lite förråd av Guerilla Games. De menar att de lyssnar på all kritik och lyssnar på spelarnas klagomål. Det är väl bra att veta att det faktiskt finns någon som tar till sig kritik. Men att ryggradslöst fixa allt som ansågs vara "misstag" (som i min värld fungerade alldeles utmärkt) och bland annat strypa den seriösa och mörka tonen som tidigare utmärkte deras spel för att tillfredsställa den bredare massan.

Visst, jag fattar. Det är affärer. Man måste tilltala fler och . Men lyssnade de när man ville vara på Helghatsernas sida och döda ISA-avskum? Lyssnade de när alla hatade Rico och att alla ville döda honom?

Jag försöker ofta att inte tänka på vad som kunde ha gjorts bättre när jag spelar något dåligt eller ser en dålig film. Det hela leder bara till önsketänkande och skadar bara upplevelsen ännu mer. Men under Killzone 3, kunde jag inte låta bli att fila på en egen Killzone 3. Jag har förmodligen filat tillräckligt till ett eget spelmanus. Då är det illa.

Nåja. Åtminstone är multiplayer lika beroendeframkallande sedan sist.

Så för att sammanfatta mina känslor för (dessutom alltför korta) kampanj-läget, vill jag bara citera karaktären jag gillade mest och som hade den ståtligaste ansiktsbehåringen:

This is an OUTRAGE!

<bild>

I know what this nation needs... competent screenwriters!