The Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D

Julen 1998 var precis som alla andra. Faktiskt. Medan andra spelade sönder ett spel med ocarinor, pussel och ljuvlig grafik så satt jag och lekte med Lego (jag var två). Det var inte förrän några år senare magin skulle omsluta även mig. Och när en remake väl utannonserade så blev jag lite rädd. Rädd för att ett mästerverk skulle förstöras!

Hösten 2002. Jag går till en kompis. Han tar fram ett SNES och ett Super Mario World. Vi lirar lite men det tar inte lång tid förrän jag upptäcker ett 64:a under TV:n. Jag frågar om han har några spel på den. Det hade han. Han tog fram en kassett från en hylla. Allt jag såg var ett ''Z:a''. Var kunde det vara? 64:an gick i gång och han gav mig en kontroll. Sedan började magin...

Men den här recensionen ska ju handla om The Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D och inte originalet. Och man kunde säga att jag minst sagt var lite skraj över spelet. Men jag kände också att det var förutbestämt att jag och det spelet en dag skulle mötas. Det gjorde vi också. Den 23:e juni ramlar spelet ner genom brevinkastet. Jag hör då en duns och rusar ifrån den sköna soffan. Där låg det. Spelet som alla (nästan iallafall) talade om. Jag plockade upp det, rev av plasten och gick med långsamma steg till mitt rum. Jag tog upp 3DS:en och ploppade i spelet. Jag startade systemet, tryckte på den lilla ikonen som skulle föreställa en sköld och tog sedan ett djupt andetag. Nu var det stunden som jag väntat på med skräckblandad förtjusning.

Det börjar precis som i originalet. Det är en liten introfilm där Link rider på hästen Epona. Självklart är det ett Zelda-logo också. Jag trycker förbi filmsnutten (som jag redan sett tusen gånger) och en meny kommer upp. Det är bara att välja en sparfil och jag upptäcker samtidigt att Master Quest-läget (det som gör allt spegelvänt och svårare fiender) inte är uppblåsbart än. Det välkända storyn börjar igen. Nu i 3D! Om du inte vill läsa storyn igen så kan du hoppa vidare till nästa stycke annars kommer den här: Link drömmer. Om en prinsessa. Hon blir kidnappad av en läskig figur (som ser lite maktgalen ut). Links fe får i uppdrag av Deku-trädet att hämta dit honom (till trädet alltså). Links väcks ur mardrömmen och spelet börjar.

Jag tar dom första stegen. Eller jag menar Link tar dom första stegen. Ut genom det lilla huset och ut i Kokori Village. Där är allt säg likt. Förutom att grafiken är läckrare än något annat Zelda-spel (hej Twilight Princess). Link ser gulligare ut än någonsin och musiken i bakgrunden är vackrare än någonsin. Kontrollen kör jag däremot fast mig på. Det gör ont att hålla i konsolen men jag antar att det bara är en vana man måste få in (vilket det var också). När jag försöker gå till Deku-trädet så står det en gubbe i vägen och kräver att jag ska skaffa ett svärd och en sköld. I och med det drar den första utmaningen igång. Mer berättar jag inte för du ska få utforska resten själv!

Sammanfattningsvis tycker jag spelet är riktigt bra. Ett mästerverk. Som förut. Och nu bättre än någonsin. Den uppdaterade grafiken är fantastisk, musiken riktigt imponerande och detta är ett spel man kan köra om och om igen utan att tröttna. Det ända jag stör mig på är just 3D-effekten (och kontrollen men jag börjar bli vän med den nu). 3D-effekterna är bra i filmsekvenserna men är annars mer irriterande än roande. Annars finns det absolut inga fel i spelet och detta är ett måste-köp för alla 3DS-ägare. Nu avslutar jag denna recension och rider iväg med min Epona i 3D-solnedgången...