"Viktooor! Du måååste köpa Duke Nukem. Alltså Fattar Du? Jag, PR och Apollo kommer köpa det och det kommer bli gryyyymt. Jag har väntat sedan jag föddes typ, sen slutade jag vänta, och sedan började jag vänta igen osv osv osv".
Ja, Johnny, jag skulle kunna klandra dig för att bränna 500:-. Men jag tyvärr måste jag erkänna att vi är för lika för att du skulle ha fel när det kommer till spel. Du tvingade på mig CoD, fast jag var fast bestämt att, låt mig minnas...
"Jag ska inte slösa pengar på ett sånt skitspel".
Du fick mig att köpa det, och jag har aldrig haft så kul. Att spela CoD med dig är som att äta glass, åka fritt fall och ha sex samtidigt.
Men nog med kärleksförklaring till mig och min tvillingsjäls fantastiska spelsmak. Jag är ju inne på ?create=3295 för att recensera Duke Nukem.
Mitt första intryck var säkert som för så många andra. Skräp. Grafiken kändes så 00-tal att jag skarp funderade på att ta tåget ner till Stockholm och trycka ner skivan, manualen och fodralet i halsen på min käre vän. Men, tur för båda oss var att jag under första Duke-matchen ändrade mig.
Kontrollen var klassisk FPS och man kan inte diskutera om den speciellt mycket. Den kontrollen, tillsammans med bandesignen, kan ibland skapa smärre problem för hjärnor vana med tajt kontroll och fina texturer.
Hur som helst, nog med försnacket. Nu till själva recensionen:
Handling:
Aliens slår till mot jorden och Duke Nukem ska slå tillbaka (lol,wut? Det stämmer ju inte alls in i steriotypen, eller?). Men målet är inte att få pengar eller berömmelse. Redan i första banan får man se hur folk älskar Duke och har byggt ett museum med saker från första spelet. Vilket säkert är jättekul om man har spelat den gamla klassikern.
Han ska slå tillbaka för aliens ska fan inte sno hans brudar. Ha, tänker ni. Ha, tänkte jag. Men så fort jag fick ett vapen i handen och kastades in i en värld av sexreferenser, masslakt och små pussel så var jag fast. Jag hade förälskat mig i en man med muskler som meloner.
Grafik: Grafiken har varit något som alla kritiker klankat ner på. Och ja, i jämförelse med CoD, Crysis eller varför inte Mirrors Edge så är grafiken i Forever horibel. Men jag lärde mig som barn att man ska bara jämföra sig med sig själv. Visst, det hade gett en annan känsla om det hade varit som Gears of War. Men vore det inte som att ge fel känsla? Jag gillar retro-stilen som Forever verkligen använder sig av. Jag stör mig inte på att pixlarna är lika stora som min svarta tjock-tv.
Jag borde dock i det här fallet vara glad över att min tv är fet och utan HDMI-ingång...
Ljud:
Jag gillar ljudet, det känns också retro. Det är på sina ställen passande musik, vapenskotten känns monotona och replikerna är något som moraltanter världen över att kissa på sig.
Jag. Älskar. Det. Ljudet är så passande med grafiken, sådan klockren match med storyn och det tar mig tillbaka till min kusins tonårsrum och hans PS1.
Kontrollen:
Att grafiken och ljudet är gammeldags är okej, i det här fallet mysigt och passande, men när jag under några gånger i kampanjen känner att kontrollen är föråldrad känner jag bara. Nej. Inte nu och inte kontrollen. Som tur är känns det sällan i kampanjen, men jagandet efter luft i undervattensbanan är ett exempel då jag bara ville lägga undan spelet och krypa ner bredvid min flickvän och sova.
Men oftast är det mycket utrymme att röra sig på och det känns inte jobbigt att behöva springa på smala rör så länge kontrollen skötte jobbet bra.
Hållbarhet:
Det tog mig runt ett dygn att klara ut kampanjen på medelsvår svårighetsgrad. Vilket är ruskigt bra för ett spel som ändå flyter på bra och är underhållande. Jag tänker, under den här kategorin trycka in multiplayern också. Den präglas av samma retro som jag beskrivit ovan och det passar sig även här. Det finns hologram så du blir osynlig, steroider, öl, granatkastare, minor, brudar.
Allt som man kan önska sig + massvis med challenges som tar år och dar att klara. Men det kan bli väldigt tråkigt väldigt snabbt utan kompisar som spelar med en. Även om allt inte bygger kring lagarbete vill man gärna ha någon att prata om matchen med.
Sammanfattning:
Du kanske tror att gammal grafik, ibland krånglig kontroll och barnslig handling resulterar i dåligt betyg har du missuppfattat mig. Visst, spelet har sina brister. Men också är hela övriga spelet en stund som du som gamer kommer minnas.
Om du söker lång och härlig action som är ett med sex och droger, om du har ditt barnasinne kvar och kan njuta av att trampa på krympta människor och om du har en eller flera att spela med så är det här ett spel för dig.
Men om du är ensam, inte uppskattar pixel-bröst och spanking, om du söker efter lättare action och tyngre spel med djup story (som inte bottnar i bimbos) ska du leta någon annanstans för då är det här inget för dig.