Duke Nukem. 14 år. Gearbox. Blablablabla. Ni har hört det tusen gånger förr.
Okej. Nu när det är ur vägen kan jag börja på min recension.
Det är svårt att inte ryckas med i introt till Duke Nukem Forever. Explosioner, högljudda vapen och badass musik. Man blir verkligen peppad och kan inte vänta på att få börja spela.
Min första fiende är ett gigantiskt, enögt monster och striden mot den övertygar inte.
Men det visar sig att det var ett spel som Duke spelade. Okej, tänker jag, de brydde väl sig inte om den striden om det bara var ett spel.
Men det blir inte mycket bättre.
Ju längre man spelar desto lättare blir det att förstå vilka ide'er som är nya och vilka som var med från början. Det värsta är att man bara får ha två vapen med sig. Det finns så många vapen som hade varit roliga att använda på samma gång. Det hade lett till ett större urval av sett att spela.
Detta försöker Gearbox fixa genom att låta fienderna ha många olika vapen som man kan ta upp efter att man dödat dem och det ligger många olika vapen utspridda över banorna men det gör det bara irriterande och man springer ofta fram och tillbaka för att hämta vapen man lämnat. Även detta hade kunnat fixats genom att kunna ha alla vapen samtidigt.
Något annat som folk klagar på är hälsomätaren. Den är inte bra men inte ett lika stort problem som vissa påstår.
Rymdgrisarna som står för motståndet är inte heller så bra och springer mest emot en och skjuter.
Men det mest irriterande är nog fysiken. Speciellt i bilkapitlerna som är de jobbigaste i spelet.
Men något jag inte tänker klaga på är grafiken, hur dålig den än är.
Jag blir verkligen irriterad när jag ser personer som kallar sig Duke Nukem fans klaga på grafiken, även om jag aldrig spelat de tidigare spelen. Jag menar, om du väntat på ett spel i 14 år bryr du verkligen dig om grafiken är dålig?
Det svåraste med den här recensionen är betyget. Spelet är helt enkelt inte bra. Men det var väntat. Jag vill ge det ett högre betyg, men jag kan inte göra ett undantag bara för att jag inte var dum nog att tro att ett spel som utvecklats av fyra olika utvecklare skulle vara bra.
För Duke Nukem Forever är som en läsk. En läsk som öppnades för 14 år sedan och lämnats öppen sedan dess.
Sedan har olika personer försökt få den att smaka bra trots att den åldrats genom att hälla i nya ingredienser som inte passar in. Till slut har det blivit en äcklig röra som har lite god smak men den är avslagen vid det här laget så det spelar ingen roll.
Och den som blir besviken över 14 år gammal läsk har alldeles för höga förväntningar.