Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Gears of War

Skrivet av: PatrYk   2011-08-22

Revolutionerande är en överanvänd tärm men ändå kan jag inte låta bli tänka just det när Cliffy presenterade spelmekaniken i ett utav de första riktiga cover-shooters. Genom åren har man försökt efterhärma i diverse titlar genom att låta spelaren klammra sig fast till en yta med ett simpelt knapptryck. En del har lyckats bättre än andra, däremot har ingen kommit nära den stilbildande prototypen - Gears Of War.

Ur dagens ögon känns det dock en anning ryckigt speciellt om man jämför med uppföljaren som förfinade på nästan somtliga punkter. Dit hör dock en annan historia/recension. Bortsätt från den ryckiga känslan och att spelet stundtals känns osofistikerat i speldesign så håller allting tämligen väl. Spelets grundläggande story är tyvärr fortvarande lövtunn och hopplöst oinspererad.

Som spelare kastas man rakt in i helvetet utan någon direkt knytning till en bakhistoria och ska förpassa den utomjordiska rasen Locust till avgrunden. Nåja, likt många underbara B-produktioner där ute behövs inte alltid en 300-sidors prolog för att få en helhets uppfattande bild men lite mer kött på benen hade inte skadat. Man vet väldigt lite om Locust när spelet börjar och när det slutar vet man... fortvarande väldigt lite.

Det intessanta med just dessa utomjordingar (inkorrekt tärm i sin bemärkelse men mer om det strax) är dess humanoida utseende samt krigsföring. Och att nissarna blöder rött och inte råsa såsom nästan alla andra utomjordingar i den påhittade utomjordiska existens-historiken gör. Rasens motiv till ödeläggelsen av den männskliga delen av planeten Sera är däremot knappt berörd i spelets story. Locust vill förinta männskligheten för att... det är vad alla stygga stereotypa utomjordingar vill göra, eller något. De är fula, arga och hänsynslösa i sin destruktivitet. Å andra sidan, så koloniserades planeten Sera av just människan medans Locust som däremed kan klassas mer som infödingar reagerar på den invandrande rasens obehindrade konsumption och våldtäckt av planetens dyrbara rersuser. Hursomhelst några djupare analyser behövs väl inte.

Spelets huvudrollsinnehavare är Marcus Fenix, en slags tuff throwback-karaktär till den gamla skolans actionhjältar. Hård, ärrad och fåordig individ som låter K-pisten föra talan åt hans insikter. I Gears of War passar just denna attityd något alldeles förträffligt. Gubben Fenix känns inte mer human än besten han dräpar men Epic's vits (åtminstone i det första spelet) verkar inte vara att få spelarens sympati för hjältarna utan snarare bringa fram testosteronet hos de mesigaste av oss och få oss att känna som gudar på slagfältet. Gears Of War känns därför mer avslappnat och mer som en R-rated underhållningsfilm snarare än något annat. Kanske just mer än något annat.

Spelkontrollen fyller sin funktion och Epic fick en 10:a när det kommer till kontroll redan i detta debuterande spelet. Följsam, exakt och smidig. Trycket i vapnen är god och massiva vapen som Hammer Of Dawn skapar verkligen en sensation av förödelse. Lancern är det primära vapnet och numera ett signum som man associerar själva serien med. Fråga dig själv, vilket känns mer bekant om man tänker efter - den inringade döskallen eller maskingeväret med motorsågen? Shotgun och Snipern är även med och har båda gemensamt med att de är fantastiskt roliga att använda. Det något opersonliga och otillfredställande motparten till männskiga (?) Lancern hittar vi i Locust arme. Det klart sämsta vapnet i spelet i form av en halv automatiskt gevär som avfyrar tre skott i taget och som lyckligvis spolades helt inför uppföljaren glömmer jag helst bort direkt. Granaterna måste man selektivt välja och har inte en säregen knapp som exempelvis i Call Of Duty/Halo. Brutala som få, sliter fiender i stycken och lämnar dessa endast dränkta i stora blodpölar av mindre köttslamsor. Underbara vart ordet.

Huvudkampanjen är hyfsat lång och riktigt rolig att spela om. Speciellt med en kompis i soffan eller över live ges det ytterligare en dimension att tackla striderna på. Act'sen som binder ihop händelseförloppen är fem till antal och bjuder på bra variation rakt igenom där den 2:a och 4:e står ut som klara favoriter. Även om historien som binder dessa ihop är relativt ihålig och tunn så tänker man knappast på något särskilt anmärkningsvärt, ja annat än att klyva nästa stackars sate som råka komma nära din motorsåg.

Grafiskt har spelet åldrats men piskar fortvarande merparten av dagens lir med råge. Den perverst vackra ljussättningen i framförallt den mörka regniga banan är inget annat en briljans som måste upplevas på en stor skräm i 1080p. Stabil skrämuppdatering, klara texturer och imponerande fysik finns också. Ljudet håller samma höga klass. Vi serveras tungt vapenljud (Lancern låter mäktigt), episka vrål, monstruösa explosioner och annat härligt som ofta förknippas med krig och action.

Spelet har tyvärr tappat lite av sin glans med åren och den klostrofobiska multiplayern har aldrig riktigt fallit in i smaken men detta är fortvarande en mycket välgjord titel som kom med en hel del originella idéer och klart lämnade ett avtryck i spelhistorien. Rekommenderas!

Grafik: 8.5
Ljud: 9
Spelbarhet: 8.5
Hållbarhet: 7

Medlemsrecensioner128
Samlat betyg: 9.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10