Devil May Cry

Det här var inte det första Devil May Cry som jag körde. Jag började med DMC 4 som jag hade läst en del om att den var bra och att dom flesta playstation 3 samlare hade den så jag prövade. Till en början så tyckte jag att det var rätt nytt med det här att man hackar och slashar men ju längre jag spelade desto mer började jag digga det. När jag var klar med fyran så tänkte jag att jag borde kanske pröva på dom andra Devil May Cry för veta mer om spelserien och hur mycket bättre dom var också. Så jag skafade ettan och började prova på det. ettan var från 2001 då playstation 2 hade ungefär kommit och det var då som grafiken började förbättra sig fast var ändå fortfarande ynka lite kvar i playstation 1 standard grafiken. Men grafiken spelar inte så mycket roll i gemförelse hur bra spellheten är. Devil May Cry var utan tvekan ett spel som jag inte ångrar att jag skaffade.

Devil May Cry liknar rätt mycket som Resident Evil. Fast i det här spelet så dödar man demoner istället för zombies och man kan använda svärd dessutom än pistoler för att slåss. Resident Evil är ganska sekt och rör sig inte alls lika bra som DMC gör där man kan rulla, hoppa högt och svänga sitt svärd på många sätt. Det är ju rätt rimligt att DMC är lite släkt med Resident Evil för det är ju Capcom som har gjort båda spelen.

I spelet så hackar man och slashar demoner med sitt svärd men skjuter dessutom också dom med olika pistoler till exempel, handpistoler, granatgevär eller lasergevär. Samtidigt som man slåss så får man ett viss betyg på hur bra man slåss och det mäter sedan hur mycket extra poäng man får efter ett kapitel. Det gäller att man slåss flera fiender samtidigt än att man slåss mot en åt taget och att man dessutom gör en massa fightning combos. Special attacker kan man köpa medans man går igenom spelet, samtidigt kan man hitta på några egna combos själv utan att det kostar nånting. Man behöver bara trycka rätt.

Spelets story är helt okej kan man säga men är inte något himla speciellt utan bara vanlig. Man kör som demonjägaren Dante som vars yrke är att förinta demoner. En dag så får han en kund Trish som ber hjälp om att kolla igenom ett övergivet slott på en ö där härskaren av underjorden Mundus ska va. Spelet utspelar sig enbart i slottet men man är i olika områden och miljöer som är väldigt varierade.

Dante och Trish är dom ända vanliga karaktärer och det går inte att spela som Trish, lite synd. Resten av karaktärerna eller rättare sakt figurer är bara en massa pratande demon bossar (förutom riddaren dock). Dante har en kaxig personlighet och det är ett av anledningarna som jag kör spelet, jag gillar spel karaktärer med attityd. Dessutom om Dante inte hade ett japansk utseende så hade jag kanske inte kört serien i huvudtaget.

Jag hörde att serien var känd för dens svårighetsgrad och hur svårt det var att klara ett spel. Jag hade inga problem med DMC 4 ( kanske för jag körde på Normal mode eller easy mode jag vet inte, jag vet bara moden jag körde var Human). Men när jag började köra det här spelet så förstod jag redan vad dom menade med svårt. I redan dom första uppdragen så var det rätt lurigt med några ynka marionetter som var rätt jobbiga om man blev träffad av dom. Sedan när jag mötte första bossen så dog jag direkt vid första försöket. När jag hade besegrat första bossen så tänkte jag först att så här svårare kan bossarna väll inte bli, jag var naive. Det blev allt mer svårare ju längre jag kom. Om man dessutom blir dödad och inta har några speciella föremål så måste man börja om igen från kapitlet eller uppdrag som man säger. Det är en ganska jobbig sak som jag ofta blir irrirterad av. Vissa fiender är enkla att döda medan det finns dom fiender som är så jobbiga att hälften vore nog. Jag tycker alltså att spelet är en aning överdrivet svårt men är på sätt och viss en utmaning och det gillar jag lite. Det var förresten normal mode som jag körde när jag klarade spelet, så eftersom det var tillräckligt svårt för mig att klara normal mode så är det nog rätt osannoligt att jag skulle klara hard mode. Dante Must Die systemet skulle va omöjligt för mig, utan tvekan.

Jag nämnde tidigare att spelet har bra variationer på områden och miljöer och det tycker jag spelet verkligen har faktiskt. Alla rum och marker har sitt eget utseende. Miljö variatione är fantastisk i det här spelet, dock fanns det några grafiker missar på visa ställen men den tänkte jag inte så mycket på.

Musiken i spelet är rätt bra kan men man kan säga att det nästan inte är någon musik. när man går i korridorerna i slottet så är det helt tyst nästan och när man är utanför slottet så hör man nästan bara vinden. Det tycker jag är en rätt skön och trevligt stämning. Men när fienden kommer fram så startar musiken som är skräprock. Jag gillar inte sån musik men den passar väldigt bra till fightningen och sån musik var det i förra spelet också.

Spelet har också en del extra uppdrag där man kan göra unika uppgifter för att kunna samla på sig poäng och skatter. Det var bra att dom hade något extra till spelet, annars hade det kanske inte blivit lika bra.

En liten sak som jag tyckte var jobbigt med DMC 4 var kameran som ofta hackade sig och man svängde ofta åt fel håll. Det här spelet hade samma problem med kameran då den vände sig av sig själv precis när man har kommit ut från ett område till ett annat område.

Sammanfattad, Devil May Cry är ett grymt action-spel som alla borde prova. Om svårigheten sänktes lite så hade jag gett den mer. Nu vill jag gärna spela resten av serien och se hur svårigheten och spelkänsan är där.

Grafik 8 (för den tiden)
Spelbarhet 8
Ljud 8
Hållbarhet 7

Plus
Grym action, varierade miljöer och coola bossar

Minus
Dålig kamera och lite överdriven svårighetsgrad