The Elder Scrolls IV: Oblivion

Med tanke på vilken succé Morrowind var så la Bethesda ribban högt för sig själva när de lanserade del fyra i sin hyllade serie ''The Elder scrolls''.

Spelet börjar likt alla tidigare spel i serien med att du sitter i fängelse. Du vet inte hur du kom dit, men där sitter du en kall, grå cell och vore det inte för solens strålar som letat sig in genom det gallrade fönstret så hade du varit omgiven av totalt mörker.

Du får först välja ras och utseende i en (för tiden) väldigt detaljerad karaktärskapare. Variationen är stor och man kan spela allt från hårdhudad Orc till smidig Svart alv, och allt ifrån frisyr till form på näsben kan göras om för att få din karaktär så pass personlig som möjligt.

Tystnaden i cellen avbryts då en elitenhet utav soldater stormar in i ditt lilla krypin. Du får det förklarat att kungariket är under attack och att denna grupp soldater fått i uppdrag att guida Kejsaren Uriel Septim till säkerhet via en hemlig utrymningsväg som råkar gå igenom din cell. Eftersom tiden är knapp och Kejsaren fattar tycke för dig så låter dem dig följa med dem på vägen till säkerhet. De underjordiska grottorna är kantade utav allt ifrån kutryggade vättekrigare till vältränade lönnmördare och när du äntligen staplar ut igenom portarna till frihet så har du både blodat svärd samt nya hack i skölden, och trots det så är det först nu ditt äventyr i Oblivion börjar på riktigt.

Oblivion bjuder dig som spelare på en vacker och manjefik värld där, till skillnad från andra spel allt inte cirkulerar kring dig. Vart du en går så stöter du på andra personer, som är upptagna med sina liv. Och även om dessa kanske inte alltid är fullt så intressanta som ditt eget så räcker det för att få Tamriel att kännas levande.

Att kalla Oblivion linjärt är ungefär lika idiotiskt som att kalla det tråkigt. Spelet inte bara ger dig möjligheten utan uppmuntrar dig att skapa ditt eget äventyr och utforska skogar och städer helt på egen hand. Detta i kombination med den levande världen och stora mängder utav sidequests gör det hela till en underbar upplevelse.

Oblivions grafikmotor har nu mer än sex år på nacken och trots det så vill jag säga att jag tycker att spelets miljöer fortfarande håller, iallafall inom vissa områden. Men Oblivion har sina brister, en av dem skulle jag vilja säga är ansiktsanimationerna, detta är (och var redan då) under all kritik. Orcerna ser ut som övermogna vattenmeloner och att få någon ras att se speciellt bra ut är en utmaning. Att alla hundratals karaktärer som du möter under din resa sedan delar på fem, tio röster gör inte saken bättre. Detta försämrar spelkänslan lite.

Allt detta, tillsammans med två stycken fantastiska DLC's gör Oblivion till mitt absoluta favoritspel genom tiderna. Och slutbetyget blir:

9/10.

Med lite mer finputs så hade Bethesda uppnått perfektion, men jag ska inte klaga, för trots allt så har dem gett oss ett spel som sex år senare är lika kul som det var vid release. Och det är, enligt mig ett klart tecken på succé!