Det finns inte många spion-rollspel där ute. Knappt några alls faktiskt, och banne mig om Alpha Protocol inte är den enda. Som ett James Bond-fan var det därför nästan som förutbestämt att jag vid något tillfälle skulle införskaffa Obsidians agent RPG. Vad det ironiska i stället är - är att Alpha Protocol är det mest James Bondiga spelet jag någonsin kört, och ändå växte jag upp med spel som Nightfire, Everything or Nothing, Goldeneye (ett svinbra FPS i all ära men knappast någon äkta Bond-känsla). I detta spel fick jag åtminstone flörta med alla femme fatals på det vis som jag själv föredrar. Den faktorn i sig självt gjorde att Alpha Protocol fick mycket mer James Bond-känsla än vad alla licensspelen bara önskade de kunde uppnå. Alpha Protocol är verkligen ett unikt spel som bäst kan beskrivas som en blandning mellan Splinter Cell och Mass Effect. Vad man däremot ska härda sig för är att det kommer bli antingen ett spel man gillar eller fullkomligt avskyr.
Upplägget är simpelt. Du slutför uppdrag med ett och ett annat sidequest på vägen, och även om nivåerna lider av designbrister som att inte kunna hoppa över låga hinder (speciellt när man är tränad agent och allt) finns det en hel del alternativa infiltrationsmetoder att nöja sig med. Efter uppdragen får du dina erfarenhetspoäng och distribuerar dom precis som du vill. Jag kunde inte låta bli göra min karaktär så lik Solid Snake som spelet tillät mig vilket innebar att jag spenderade alla mina hårt förtjänade erfarenhetspoäng på färdigheter som Pistols, Stealth, Sabotage och Martial Arts. Mellan uppdragen spenderar du tiden mest till att ha videokonferenser med de allierade du skaffat under spelets gång, kika igenom och svara på din e-mail för segment om vad som händer i handlingen bortsett från dina egna upptåg, och slutligen spendera de pengar du jobbat ihop till nya vapen, fältkläder, uppgraderingar, lägliga gadgets och inside-information för kommande uppdrag. Vad Alpha Protocol däremot inte skall smutskastas för är att det inte alls försöker ge dig en simpel illusion att dina val påverkar händelseomloppet. Under min första genomspelning dog väldigt många nyckelkaraktärer, och det var alltid mitt finger på avtryckaren som avgjorde saken.
Varken grafiken eller ljudet i Alpha Protocol är inget märkvärdigt att lägga märke till, och animationerna skulle jag kunna stenkasta om jag inte hade i åtanke att spelet faktiskt är ett RPG. Atmosfären i spelet håller sig acceptabelt mest tack vare musiken som stundtals påminde mig ruggigt mycket om Bonds moderna tolkning av Casino Royale, och rymdepot Mass Effect. Buggarna och de fördröjda texturerna som ni säkert har hört talas om finns där, men vad som egentligen sätter halt i spelglädjen är de påfrestande bossfighterna. När man kör ett spel man förväntar sig ska kunna anpassa sig utifrån hur spelaren väljer att uppleva det - blir det väldigt lätt frustrerande när man helt oväntat tvingas in i en eldgivning mot en rysk Justin Bieber med endast en ljuddämpad pistol och en näve flashbangs att gå till godo med. Undantaget var en boss som faktiskt var meningen att man skulle smyga sig uppå som slutade i ett hysteriskt skrattframkallande klimax. På ett bra sätt såklart. Vad jag också inte kunde låta bli att lägga märke till var hur varje kapitel var som taget ur varje inspiration. Rom var James Bond, Moskva var Jason Bourne och Tapei var väldigt mycket som Mission Impossible, och mest troligt min favorit av dem alla.
I grunden är Alpha Protocol ett väldigt svårt spel att kunna rekommendera. Det är på grund av de enorma bristerna som spelet besitter som gör det på rak arm: en prisvärd skatt, men med en väldigt motbjudande förbannelse kastad över sig. Jag kunde i de flesta fall förbise de oslipade kanterna, men jag kan absolut inte garantera att ni kommer göra likadant. Handlingen är däremot rätt medryckande vilket jag inte alls förväntade mig. Det handlar inte bara om suggestiva dialoger, svek och obönhörlig hämnd utan också en ofattbar stor konspiration som sträcker sig från Rom ända till Tapei. Jag kan inte säga att du kommer bli nöjd med Alpha Protocol, men om du länge har suktat efter ett spiondrama i spelform så är nog detta din chans att spinna dina begär.
Fördelar: Förvånansvärt intressant handling, riktigt välgjorda dialoger, spionkänslan finns där, har omspelningsvärde
Nackdelar: Onödiga inslag av bossfighter, superkorkade fiender, några irriterande buggar